Krispig promenix

Krispig, för att det var så jag kände mig när jag gått mina 4,5 km hem till en kompis i blåsiga -12. Första kilometern var skön, den andra gick över två broar, hutter och burr. Den tredje kilometern längs en vik med olämplig havsvind. Ännu mer hutter och burr. Sista kilometern äntligen genom lite gångvägar i skog och bebyggelse så det var lite mer behagligt igen. Mest behagligt var det ändå att med frostbitna kinder och istappar i håret krypa upp i kompisens soffa, för att senare tigga skjuts hem av min inneboende. Enkel resa till fots fick liksom räcka. Men det var skönt ändå att promenera och skorna levererade. Fattar inte att jag betalade bara 64,95€, och fick ett par skor till på köpet, då de verkar vara värda sin vikt i guld. Och sällan är man väl så nöjd som när man rödkindad raskt traskat i den friska luften ackompanjerad av det lugnande ljudet av varje fotstegs knirr-knarr mot snön. Ah!

Fick en kommentar på instagram om vad jag har i pannan. Det är förståss min allmighty pannlampa. Värdsbäst att ha där vägbelysningen lyser med sin frånvaro och det prasslar av t.ex. en hare i skogskanten. Tanken var ju nämligen att gå, inte springa vilket brukar vara det vanliga resultatet av mörker och prassel i mitt fall.. Dessutom hålls mössan på plats i snålblåsten! 

Den ena av broarna som korsades. Kameran tyckte att grönt var dagens färg. Fine. Jag tyckte det var mer vitt och grått!