Förklaringar

För första gången på länge känner jag mig taggad på att blogga igen. Kanske börjar ni igen se mig mera i svängen igen. 

Jag fick en släng av kalla fötter i våras. Jag som hållit min blogg lite semi-anonym i många år började plötsligt höra om flertalet bekanta som läser. Det dumma är att jag skämdes över att skriva en blogg om bara träning och vikt. Liksom - vad tror jag att jag är? De facto vet jag att det finns de som läser för att de hoppas på att jag ska misslyckas i min kamp mot (med?) min kropp, men jag kan ju inte låta bli att skriva bara för att de inte ska ha något att roa sig åt. Dessutom vill jag tro att flertalet läser av genuint intresse och/eller välvilja.

Förutom de kalla fötterna så har jag haft en jobbig vår, ja också sommar. Ärligt talat har det här varit det tyngsta året psykiskt under mina snart 27 år. Av anledningar jag inte vill gå ut med här hade jag under våren flera månaders totalt träningsförbud. De månaderna räckte till för att sparka ut mig ur en bra rutin. Förutom avsaknaden på rutin har jag psykiskt mått riktigt värdelöst, och alla som känner mig vet att det är första ingrediensen till tröst- och smygätande. 

Oftast då en vikt- och träningsblogg går i stå är det på grund av att skribenten kommit ur kurs, tyvärr var det så också för mig. Det här pissiga året har förutom x-antal gråa hår gett mig 8 kg åter. De 8 kg:na får mig att känna mig som en flodhäst, vissa dagar vill jag knappt visa mig bland folk. Andra dagar drar jag glatt på mig bikinin och kan inte bry mig mindre. MEN de dåliga dagarna finns där (och leder till ytterligare tröstätande) och det irriterar mig något alldeles otroligt. Förnuftsmässigt vet jag att jag fortfarande är otroligt långt ifrån den jag varit, men ändå står hjärnspökena där. Jag borde inte skämmas över mina kilon, men det gör jag ändå. Dels för att jag via bloggen "skrutit" om hur duktig jag varit. Know what, jag är inte så duktig. Det är ju bara det att det är de positiva sakerna man oftast väljer att skriva om. 

Idag känns ändå som att jag haft ett genombrott. Matmässigt har jag levt hela min två veckors semester som att det var den sista dagen jag får mat, och har siktat på att börja ett bättre och hälsosammare leverne på måndag då jobbet igen börjar. No shit - börja på måndag, hört den förut anyone? Men, idag har faktiskt varit en bra dag. Tidigare var bloggen närmast ett verktyg för att hålla mig på banan, förhoppningsvis så också den här gången. 

En sak som jag tror att har bidragit till att jag vill blogga igen är att mitt tilltörnade självförtroende fått en liten knuff i rätt riktning under ledigheten. En av de bidragande faktorena var att en vän drog mig med till Model Lab i Åbo, ni vet, orsaken till alla nya profilbilder på fejjan senaste tiden. Det mest speciella med den här dagen var att deras kameror inte lade till 5 kg, snarare drog de bort 10 kg. Antingen det, eller så är jag faktiskt inte så gräsligt stor och fladdrig som jag vissa dagar intalar mig själv. Det finns mycket kvar att göra, och perfekt kommer jag aldrig bli, men att se att resultatet av fotograferingen överraskade mig själv och var riktigt hälsosamt för hjärnkontoret. Eftersom jag är nöjd med bilderna så passar jag på att spamma alla tillgängliga sociala medier - bloggen inget undantag. (Och så får de som tycker jag är en självgod ragata lite vatten på kvarnen också - samtidigt som de kan få glädjas åt mitt misslyckande senaste halvår. Den får jag bjuda på ˆˆ). Jo, en sak till - om ni ännu troget har kvar mig på era läslistor så blir jag väldigt glad över kvarlämnade spår, det är roligare att blogga då. Jag ska också försöka bli bättre på att kommentera i alla de miljonerna bloggar jag läser. :) många löften här idag... hjälp.. 

Coopertest nummer två

Den 29.9 sprang jag mitt livs första coopertest. Nu, sju veckor senare, gjorde vi om testet. Förra gångens resultat blev inte helt exakt uppmätta 2095 meter. Med lika inexakta metoder mätte vi nu upp 2140 meter. Det betyder 45 meter mer nu än för 1,5 månader sedan. Om det är en bra ökning eller inte låter jag vara osagt, men det är i alla fall en ökning. Resultatet sätter mig 60 meter ifrån mitt nästa mål; att räknas som bra istället för medel. En annan liten förbättring var att pulsen sjunkit några slag sedan senaste gång. 

Löpningen har överhuvudtaget gått lite bättre sedan det senaste coopertestet. Jag sade redan då att vetskapen om att jag inte är så dålig på att springa som jag trott fick mig att gilla det mer. Övning ger färdighet och jag har märkt att det plötsligt slutat göra ont överallt då jag springer. Vaderna krampar inte direkt, jag blir inte öm i höfterna efteråt, benhinnorna värker inte.. Istället för min 45-minuters runda som finns inskrivet i träningsprogramet ökade jag självmant till 55 minuter. För att bekämpa att löprundorna uteblir på grund av halka i vinter har jag också investerat i ett par Icebug-skor. Löptossor med nabbar alltså. Nu väntar jag nästan på att det ska bli halt så att jag kan ta dem med ut på jungfrutur. 

Det känns lite tryggt ändå att jag hittat någon form av intresse för löpning och inte bara för styrketräning. Chansen att jag fortsätter också sen då jag inte längre har en PT som kollar upp mig är större såhär. Jag har nog lite ångest för att börja klara mig själv, samtidigt som jag vet att det senaste året har gett mig en massa kunskap och verktyg för framtiden. Och fastän jag hatade min PT lite dagen då hon sade att jag skulle springa Cooper (och lite också dagen då hon sade att test nummer två skulle utföras) så är jag innerligt tacksam över att hon "tvingade" mig till detta. En otroligt bra spark för min löpmotivation och för mitt självförtroende! 

Nu: Tagga för muskeltest del två.. 

Coopertest

Nu är ju en stor del av mina läsare sådana som kommit hit via min förtjusande blivande PT Vicki, men för de som inte ännu läst där så har jag blivit "utsatt" för en del tester under förra veckan. 

Det första inföll på måndag, det fruktade Coopertestet. Jag var väldigt nervös, dels för att jag anser mig vara en värdelös löpare, men också för att väldigt många gamla hjärnspöken från grundskoletider gärna smyger sig på vid blotta tanken på sportplaner. Visst skulle det springas cooper också i skolan men jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha sprungit mer än ett varv runt den hatade sportplanen, om ens det. Jag var nervös för att jag ville ha revansch, nervös över att jag kanske inte skulle orka, nervös över att hjärnspökena skulle vinna. 

Först gick vi några varv, sedan skulle jag jogga ett varv som uppvärmning. Redan då var jag säker på att 12 minuter i någon vettig fart inte skulle gå alls. Besvikelsen var stor. Jag hade medan jag gick dit räknat ut att jag skulle behöva springa över 5 varv för att ha en chans att få till ett vettigt resultat, och om redan uppvärmningsvarvet var sådär jobbigt... 

Redan under det första varvet sköt pulsen i höjden, men jag tänkte att jag hellre gör i alla fall ett bra varv än att jag safear. På något vänster fick jag ändå blodad tand och att jag klarade det första varvet på under två minuter visade att jag hade en chans och knuffade iväg mina spöken. De följande varven gick långsammare men ändå i bättre fart än mina vanliga joggingrundor. Pulsen gjorde att det dånade i huvudet men Vickis hejarop då tiden började ta slut gav lite extrakrafter någonstans ifrån till att dra ut på stegen lite till. När tolv minuter hade gått kände jag mig som en urvriden trasa och jag stannade typ två sekunder innan tiden tog slut. Satt på stället och flämtade och väntade på att dånet skulle avta i huvudet. Det må inte ha varit bästa tänkbara resultat, men för mig som började vid så gott som noll till att ramla in under medel för kvinnor i min ålder en så otroligt stor vinst. 

Sträckan blev kring 2100 meter, 100 meter fått till att räknas till bra enligt tabellen. Det betyder att mitt mål tills nästa test är att bli bra. Tänk, från att ha orkat springa typ 50 meter till att ta sig den första kilometern, och då drabbas av benhinneinflammationer på löpande band, till att fortsätta kämpa, en minut i taget till att komma in på den övre kanten av medel. Det känns enormt!

Igen en gång ska konstateras att man inte underskatta huvudets kraft. Eftersom Coopern gick över alla mina förväntningar så har det nästan varit roligt att springa sedan dess. Löppassen i programet nu innehåller 45 minuter jogging i ett sträck och där har distansen ökat sakta men säkert sedan första gången. Note to self: Jag är inte en värdelös löpare - jag är medelbra!

The men who made us....

...fat.

Under mina dagar som soffvakt (sjukledigt) hann jag titta på en himla massa tv och tröttna 17 ggr på How I Met Your Mother som spelas på tre kanaler samtidigt (seriöst, jag räknade!). Sprang på en dokumentär som gått på kunskapskanalen (svensk tv) i ett ämne jag aldrig tröttnar på: mat, matvanor, varför övervikt blev en epidemi och dieter för att bli av med nämnda epidemi. Jag letade snabbt upp dokumentären via internet och spenderade 3 timmar av sjukdag ett med att kolla igenom den. Den handlade främst om hur det kom sig att portionerna började växa och växa, när vettiga ingredienser började ersättas med socker och varför det blev normalt att äta då det inte var mattider. Riktigt intressant må jag säga!  

Jag googlade journalisten som gjort dokumentären och märkte att det var "fel" dokumentär. Den som snurrar på kunskapskanalen heter The Men Who Made Us Thin och handlar om övervikt och dieter. Kunde konstatera att den skulle gå i repris vid lämplig tidpunkt samma dag så spenderade en timme med att kolla på den. Också väldigt intressant och det gläder mig att det finns två delar kvar jag inte ännu hunnit se. Den här dokumentären handlade alltså om dieter och i synnerhet långsiktigheten i dem. En diet hette något med OMG och var riktad till tonåringar med uttalanden som "göm vågen för dina föräldrar och berätta inte att du bantar" och "bli smalare än alla dina vänner". Åh, nu blev jag arg igen! 

Långsiktighet. Enligt statistiken på en diet som t.ex. viktväktarna, som väl ändå får anses vara en "snäll" diet där inget nödvändigtvis måste uteslutas, var det endast 16 % som efter fem år hade en lägre vikt än sina startvikter då de gick med i viktväktarna. Obs, lägre än startvikt vid ingått medlemskap. Det som gör dietskaparna rika är inte att de hittat på fyndiga dieter som fungerar utan snarare det att människan då hon misslyckas inte reklamerar produkterna utan skyller misslyckandena på sig själva, bestämmer sig sedan för ett nytt försök, och återvänder. Att inte lyckas långsiktigt blir alltså en affärsidé för de som gör pengar på eländet. Sevärt, sannerligen sevärt!

16 % är riktigt trista siffror. Jag hoppas verkligen att jag inte är en av de 84% som bantat som sedan går upp allt igen och med ränta, men det kan man ju aldrig veta. Det är sist och slutligen inte så svårt att gå ner i vikt, bara ät mindre. Japp, så är det. Men hur man går ner är ju sedan en annan femma. Jag gick ner, men hade fettet kvar - till mitt stora förtret. Riskerna med övervikt var (är?) fortfarande nästan lika stora trots normalvikt. Det är helt enkelt inte vettigt att äta alldeles för lite mat under en längre tid, i synnerhet om näringsvärdena på maten man äter är eländig. Hade jag fattat det där kanske jag inte ännu skulle ha nått min nuvarande vikt, men jag hade antagligen haft en avsevärt lägre fettprocent. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att ha kunnat gå ner i vikt, men jag är inte nöjd med hur jag gjorde det. Ändå gick jag inte på någon extrem diet, jag bara åt mindre, men fortfarande fel saker. 

Nu vet jag hur jag borde äta. Ändå är det otroligt svårt att kunna hålla sig inom ramarna och i synnerhet under sommaren kom det lite onödigt gott in här och där. Och det lade sig rakt på kärlekshandtagen. 2 kg har jag dragit på mig, det är nästan 7% av det jag tappat. På två futtiga månader och det med lite onödigt här och där, inte att jag "släppt taget helt". Med det i åtanke känns det förståeligt att det kan vara väldigt svårt att behålla målvikten. Jag måste erkänna att jag är rädd att det ska hända också mig. Jag är också rädd att jag kommer bli tvungen att ha stenkoll på allt jag äter under resten av mitt liv, i sig inget besvär eftersom det oftast går per automatik vid det här laget - men om något händer som rubbar automatiken? En större förändring i livet som gör att man igen sitter med handen i godispåsen i smyg.. Hade jag haft en kristallkula hade jag gärna men med skräckblandad förtjusning kollat i den för att se vilken tumstorlek mina jeans kan tänkas ha om 5 år... 

Sommarens slarv övergår i höstfokus

Sedan jag började PT-projektet med Vicki har jag följt mina träningsprogram till punkt och pricka med undantag för några sjukdagar. Tills semestrarna började. Under min semestervecka i Himos hade jag lov att vila, och då jag inte klarar av att springa när det är för varmt hade jag till och med lov att ersätta löpning med promenader under den varmaste sommartiden. Så långt gick det alltså fortfarande efter planen, i princip. Men sedan hände något och jag började slappna av lite väl mycket. Ett pass per vecka tenderade glida iväg, för om löpning inte är roligt så är promenader enligt mig ännu tristare. Senaste vecka lämnade jag träningen helt, ersatte istället med hundpromenader och turistande. I början av veckan hade jag goda intentioner men efter att ha bokat om gymtiden i Marlow club tre gånger, av av mig oberoende orsaker, gav jag helt enkelt upp och mot slutet av veckan orkade jag inte ens tänka en tanke på träning. Jag skulle ha hunnit träna 3 pass efter att jag kommit hem också, men jag hade helt enkelt ingen lust. 

Nu efteråt tror jag det var rätt beslut. Jag ångrar inte alls att jag maskade lite under sommaren, jag tror snarare det behövdes. Igår sparkades min höst igång, med bra mat och ett rejält träningspass. Vicki hängde med till gymmet för att ge mig en spark i rätt riktning, och jag måste nog erkänna att jag alltid presterar snäppet bättre då hon är med. Jag hade fortfarande ingen lust att träna då jag kom till gymmet, men hennes träningsglädje smittar och efter bara en liten stund hade jag roligt igen. Ökade lite här och där. Fixade fler burpees på raken än någonsin tidigare.. Sådant är ju alltid kul! 

Nu vill jag igen fokusera på bra mat och träning. Jag vill se mera resultat på kroppen. Det jag för tillfället mest reagerat på är armarna. För visst är de mindre gropiga, och i vissa övningar tycker jag till och med jag kan se en muskelkontur.. Välkomnar härmed september som ska bli en riktig fokusmånad, och för att jag som människa är otålig så tjuvstartar jag redan nu. 

Envis irritation

Jag är envis. Har jag ett träningsprogram att följa så kan man vara rätt så säker på att jag genomför det om jag så skrattar eller gråter mig igenom det, men idag blev den andra gången jag avvek från planen. Löppassen är tunga för mig, och vissa är tyngre än andra. För några veckor sedan sprang jag på en spånbana med äckelbranta backar där jag efter 17 minuter fick slänga i fyrhjulsdriften för att inte dyka med näsan före ner i spånet. Då hade jag problem med en grymt hög puls som absolut inte ville sjunka. Jag har alltid väldigt hög puls då jag springer, också sakta, men ibland är det liksom värre än vanligt. 

Lika var det idag. Jag har blivit hyfsat van med att hålla ut fastän pulsen är hög, men ibland blir det hopplöst. Jag blev tvungen att ta ungefär en minuts paus innan jag fortsatte de sista minuterna. Och som jag var arg på mig själv. Sedan tappade jag självförtroendet och orkade inte de sista 50 metrarna heller. 

Suck, alla dagar kan inte vara bra och jag irriterar mig på att jag inte kan misslyckas ens lite utan att sedan irritera mig resten av dagen. Jag sprang ju fortfarande mina 20 minuter, en del av dem med hyfsad fart dessutom. Vicki sade att jag är tuff som orkar så pass länge på snorhög puls och jag fick till ett riktigt bra pass..men ändå..ändå kan jag inte sluta irritera mig på att det inte gick hela vägen och istället ge mig själv en klapp på axeln för att jag inte gav upp. Sen gjordes ju inte saken bättre av att jag hellre imponerar på min förtjusande personliga tränare än gnäller att jag inte orkar. Misslyckas gör jag helst utan vittnen... 

Nej nu ska jag minsann rycka upp mig och planka lite istället. Och hoppas att pulsen hålls ens 5 slag lägre nästa gång det ska springas!

Korkad?

Ofta stämplas jag som lite korkad, lite besatt och framförallt lite högfärdig för att jag satsar på min hälsa. Jag försöker röra på mig ungefär fem dagar per vecka och äter så hälsosamt jag bara orkar. Det genererar  ofta konstiga blickar och glirlingar. Ibland försöker jag dessutom kombinera det jag tycker är ett ganska hälsosamt liv med att vara lite social. Ibland springer jag kanske till, eller kommer från gymmet direkt till, något ställe (ja ingen ha dött av lite svett och röda kinder). Då är kommentarerna än flera. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ställa en motfråga: Är det jag som är korkad som väljer fötterna som transportmedel nu som då och dricker en slät kopp kaffe? Eller är det de som ifrågasätter min livvstil medan bordet brevid dignar under skräpmat, godis och läsk, 5 dagar per vecka?

Skräpmat, godis och läsk är saker jag inte vill ska höra till min vardag utan de ska vara undantag i vardagen. Jag tycker det är ett sundare val än att tvärtom låta skräpet höra till vardagen medan motion och hälsa hamnar bland undantagen. Alla dagar lyckas det inte, men det är något jag vill sträva till. Det gör mig inte korkad.

Planer

På måndag var planen en helt normal träningsvecka. Igår smulades den planen av krånglande armbågar och byttes ut till konditionsvecka istället. Den planerade vilan fick ge vika för löplust och jag gav mig ut på en kortare länk. 

Efter länken kunde jag dock känna hur också planen angånde konditionsvecka krossades då det tydligen inte räckte med att ha ont i armbågarna. Nu är också vristen överansträngd - igen. 

Den senaste planen är alltså tvångsvila. Fan också. Det här skulle ha varit den tionde veckan i sträck med perfekt följande av träningsprogram, men icke. 

Det jag inte tänker lämna bort är vadträning/stretch, rörlighetsträning och lite coreträning som kan göras på matta. Kanske är det nu det skulle vara dags att ge sig på den där nybörjaryogan (youtube) som jag länge uppmuntrats till av en mailkompis också.. 

Tankar om varför..

Under gårdagen malde jag tankenötter och funderade över måendet i samband med viktnedgång, träning, hälsa..hela det köret - igen!

Plötsligt kom jag på vad jag tror är anledningen till att jag kanske inte direkt tappade motivationen men nog ändå kom av mig på något sätt förra våren. Jag fortsatte ju träna och äta helt okej, men jag saknade något av den där gnistan. Jag tänkte att den försvann för att resultaten började utebli och reflekterade inte desto mer kring det. 

Det där med resultat ja. I början strävade jag så klart mest efter siffrorna på vågen, men när sambon berättade att jag börjat andas normalt på nätterna börajde jag inse andra fördelar också. 

Sakta men säkert blev vardagen lättare, trappor i långa kliv, gå i kjol utan skavsår på innerlåren, springa efter gudsonen i lekparken.. Dehär sakerna man kanske inte direkt tänker på, men som betyder så otroligt mycket för välmåendet. Att sluta irritera sig på alla "perfekta människor" och tycka att livet är orättvist istället för att inse att det är en självorsakad situation. 

Hur som helst, sådana "vardagsresultat" blev viktigare än siffrorna på vågen, och jag jagade hälsofördelar i första hand och började till och med se viktnedgången som något av en bonus. Sedan plötsligt, nådde jag normalvikt. Inga tuttar som dunsade omkring och gjorde ont när jag hoppade på ett dansgolv, inga flera snedslitna skor på grund av att jag som överviktig gick på utsidan av fötterna. Plötsligt handlade mina fortsatta resultat mest om utseendemässiga grejer. 

Utseendet är såklart väldigt viktigt för mig liksom för de flesta andra. Att känna sig bekväm i sitt eget skinn, hitta kläder att känna sig snygg i och slippa gömma sig i vassen. Det är viktigt för mig men det är resultat som  i det här skedet kommer långsamt, långsamt ack så långsamt. För långsamt för att jag ska orka hålla mig motiverad ensam. Jag behöver nån som påminner mig om vad jag ska göra och varför. Jag vill verkligen detta, men har inte kuragen till att jobba så mycket som skulle krävas utan att ha någon som pushar och stöttar mig. 

Det förvånar mig på något sätt att jag nu kan ta emot råd och hjälp av en person jag tidigare skulle ha sagt att inte vet något om hur det är, hur det är att vara tjock alltså. Eller hur det är att ha varit tjock. Då maten varit en god vän, sällskap, underhållning, tröst men samtidigt också roten till mycket av det onda. Hur det är att vilja så mycket, men ständigt bli besviken. Hur det är att veta att maten är byggstenar och grund till ett hälsosamt liv, samtidigt som det kan vara raka vägen tillbaka till skavsåren och sömnapnén. Det är så grymt mycket känslor överallt och många av dem är helt ute och seglar, helt irrelevanta. Det är troligen helt omöjligt att sätta sig in i om man själv inte stått där och stirrat på avtrycket av en mycket bred rumpa i soffan samtidigt som man plockar undan godispappren som ska städas undan så ingen ser. 

Nu behöver jag äta för att bli stark, äta bra mat för att må bra. Äta godis ibland för att det är "normalt" och helt enkelt gott. Jag behöver äta mer mat (bra mat!) än på långa tider för att nå de mål jag har, samtidigt som min hjärna skriker emot av rädsla för att igen trilla dit och äta mot känslor. Jag tror jag kommit ur det tänket (fast jag känner mig fortfarande mest trygg då jag kan räkna och hålla kontoll), men ibland kommer dagar då jag bara är livrädd för att bli tjock igen. Andra dagar blir jag rädd för att inte äta onyttigheter - för tänk om olyckskorparnas profetior slår in och jag blir besatt och drabbas av någon annan "verklig" (läs: diagnostiserad) ätstörning. 

Mitt största mål av dem alla nu är att hitta ett normalt ätbeteende. Ett ätbeteende som inte behöver analyseras utan som kommer av sig själv. Att äta gott ibland men att utan att behöva tänka på det äta hälsosamt till 80%. Och jag är tacksam för den hjälp och stöd jag får. För vissa dagar tar känslorna överhand. Ibland behöver jag bli påmind. Jag är inte superwoman. Jag är som en nykter alkoholist, men beroendet är till mat. En drog som måste intas, men doseras på precis rätt sätt, varje dag. Men jag ska klara det. Jag vill inte vara en tjockis men inte heller en smalis som varje dag måste kämpa med hjärnspöken. Jag vill bara vara jag, njuta av tillvaron, göra det jag tycker om med den jag vill. För att jag kan.