Before - During

Här kommer en bild jag tänkt tota ihop länge men som bara inte blivit av.

Den första bilden är tagen i augusti 2011, den andra idag.
Skillnaden i vikt är 21 kg. från 101 till 80.

Det gör gott för min motivation att se skillnaden!

Visst är det en bit kvar, men jag är betydligt närmare idag än i augusti 2011!

Jösses!

Oj, sen senast jag skrev har det ju hänt en del.

Den viktigaste händelsen för mig personligen är att jag äntligen fått stifta bekantskap med min efterlängtade 7a. Det är lycka minsann. Jag kan det här, jag är BRA på något!

Jag är så nära nu att nå mitt slutmål och därmed tillåta mig själv ta itu med en framtidsdröm av det hemligare slaget. Så sjukt spännande!

Måste också ge ifrån mig lite beröm. Senast skrev jag att jag skulle göra mitt livs första ansiktbehandling. Jeffi fixade. Med mig fick jag lite testers på olika produkter som jag naturligtvis fastnade för direkt. Som belöning för 79 skulle jag skaffa orginalen, men kunde inte hålla mig. Men, nu får jag alltså njuta påriktigt av världens bästa skönhetsprodukter. Mina pormaskar ylar av förtvivlan i takt med att de försvinner.

Dermalogica, förlåt för att jag tvivlade på er och skällde era dyra priser. Det är värt det.

Sen kan jag inte upphöra förvånas av denna otroliga baby-boom som råder nu. I min närmaste vänskapkrets har det under 2012 väntats och fötts åtminstone 9 babysar. Kan eventuellt ha förbisett några nu också i den snabba huvudräkningen. Det är roligt, härligt och allmänt underbart men samtidigt fylls jag av en inre, helt obefogad press på mig själv. Det är helt okej att jag inte vill börja ha barn riktigt ännu. Eller vill jag? Det är helt okej att vänta några år ännu, eller är det? Nej, jag vet att jag vill vänta ett tag ännu, och under tiden låna lite bebisar av andra, det bästa är ju att få lämna tillbaka dem då man tröttnat. ;)

Planer

Idag ska jag till frissan och klippa manen. Få se vad det blir men något mindre likt ett dränkt lejon skulle sitta finfint. Imorgon ska jag på mitt livs första ansiktsbehandling, ska bli intressant. Före det ska jag dock genomlida en av årets jobbigaste arbetsdagar. Bara tanken på 20 kacklande kärringar i samma rum gör mig lite...trött...

Ska dessutom åstadkomma ett föredrag om en kurs. Det har redan hunnit gå ett tag sedan jag senast gjorde något sådant. Känns bra nu men kanske det säger vips och så är jag tillbaka i högstadieklassen, med lätt svettiga handflator och nervös och darrig stämma. Publiken bestående av fjuniga, fnittrande tonåringar. Iuh. Nej, den tiden saknar jag minsann inte..

Sedan följer väl ännu en lugn helg, men till lillajul, då smäller det! Kommer snusa på vinkorken och landa under bordet efter mina fem (!!!) vita veckor.

Dagens träningsvärk?

Dagens tanke

Helgens fynd!

På inrådan av sjukgymnasten har jag varit tvungen att göra skoshopping. Alla snedslitna skor ska ner i soptunnan. Vilken tur att olika säsonger har olika skor så har också plånboken en chans att hänga med. Höstdoijorna var först ut:



till följande var det innetossorna:




När jag nu en gång (heh..) kommit mig iväg på shopping kunde jag ju fylla hela min garderob? Right?

Extremiteter och fläsk

Då jag vägde 100 kg och hade ett BMI kring 34 insåg jag såklart att jag var tjock. Jag hävdade dock att det endast var kosmetiskt, jag mådde ju jättebra. 

20 kg senare kan jag konstatera att jag inte visste hur bra man kunde må MEN nu börjar också sviterna av min övervikt märkas. 

Jag var till en sjukgymnast idag för att förebygga nya inflammationer i ben och fötter. Det visade sig att min ena fot är sned och att hinnorna i fotvalven inte gillat belastningen av så mycket vikt på mina små fötter. Har rätt små fötter för min längd tydligen. Nåväl, nu är jag masserad, elektrifierad och tejpad. Ska få gå omkring på spa iklädd turkos idrottstape. 

Jag tänker nu på hur mycket illa 5 års övervikt har gjort på min kropp, fastän det märks först i efterhand. Bara tänk hur mycket mera illa det skulle hunnit göra om jag inte tagit tag i saken. Visst, jag har fortfarande ca 7 kg till normalvikt, men vad är nu 7 kg jämfört med 27? Inte mycket. Jag ansåg mig ändå vara fullt frisk då. Jag tyckte inte jag var såå tjock, men nu har jag insett att jo, jag var alldeles tillräckligt tjock för att vara en risk för mig själv. Lite tung upptäckt, och tänk att det skulle ta så här länge innan jag kom till den slutsatsen.


Nu får jag jobba lite extra med att tänja, massera och träna mina vrister och fötter för att uppväga den skada jag hunnit göra på dem. Förlåt fötter :(


Middagen med jobbet igår var super. Herregud vad en rejäl köttbit i rödvinssås kan vara gott. Revyn däremot är jag ruskigt glad över att inte betalt själv. Vilket fiasko! Flata skämt och ingen lokalpolitisk satir som hör hemma i revyer. Bara konstig humor. Folk applåderade pliktskyldigt och skrattade tvunget. 3-4 skratt var äkta, på 3 timmar. 

Dagens

Grattis på minus 20 kg-dagen!

En person jag känt hela mitt liv men som jag först på senare tid har lärt mig att älska har klarat av något fantastiskt. 

Idag har hon klarat av att gå ner 20 kg och tappa 17 cm runt magen. Hon har kämpat med detta sedan augusti 2011, så ett år och fyra månader ungefär.Jag är otoligt stolt över att hon klarat detta, för det hade jag aldrig kunnat tro. Nu är det endast 7,2 kg kvar till det ultimata målet. 

Grattis JAG SJÄLV till att ha klarat detta!

På vägen har jag lärt känna mig själv, lärt mig älska mig själv och har både psykiskt och fysiskt blivit en mycket starkare person. Tack jag, för att jag gjort detta för mig själv! 

Om att gå in i väggen

Igår pratade jag med en vän om bland annat viktnedgång och jag konstaterade att det gått konstigt bra och utan större motgångar hela tiden. Samtidigt undrade jag när väggen skulle komma emot, när jag skulle gå in i väggen.

Än en gång bevisades det att man inte ska säga saker som bokstavligen kan ske som metafor. Screw you Murphy!

Inatt hände det.
Inatt gick jag in i väggen.

Jag var påväg tillbaka till sängen från toaletten i mörkret och måttade fel.
TJONG sade det i dörrkarmen.
Tummen tog emot smällen och mitt nagelband sprack och började blöda. Massivt. Typ två droppar.
Jag kvävde ett skrik och sjönk ner i sängen med en djup suck och inledde sökandet efter plåster. Sambon vaknade och tyckte synd om mig i ungefär 30 sekunder innan han återgick till sömnens värld.

Bör tilläggas att jag 1. Inte brukar vara upp på natten. 2. Inte brukar måtta fel.. Det här berodde alltså enbart på gårdagens metafor!

Dagens nonsens

Käre du som bestämmer över världen,

Kan jag få en lite bättre dag idag än de senaste? Mina dagar har på sistone förgyllts av problem med nätbutiker, ännu mer problem med bilar och mest problem med huvudvärk- mensvärk och annat värk-relaterat. Munterheten själv har jag alltså varit.

Nu vill jag ha gott humör, mycket motivation, lite jobb och helst också ca 10 cm snö och 5 minusgrader. Till det en nypa "nu-går-det-som-på-strömsö-i-största-allmänhet".




Har suttit och petat med en beställning från VS. Eller ja, beställning och beställning. Tiggt fint via en vän kanske det heter. Tusan vad fina trosor det finns. Sen kan man ju ifrågasätta nyttan med dem, då få personer utom jag själv ser dem. Men o andra sidan känner man sig allmänt lite snyggare med fina underkläder än med något som närmast liknar farmors gamla gardiner som sedan återanvänts som segel, för att till sist hamna i min troslåda.

Lite skryta måste jag också, äntligen blev sparesan bokad. Om 3 veckor får jag igen spendera en helg i åbo, den här gången ska jag dessutom tigga mig till ett shoppingbesök i Åbo före, och god mat på en ganska nyöppnad restaurang där. Jag var i Åbo ett enda veckoslut för några veckor sedan, och bara av det blev jag helt Åbofierad. Supertrevlig stad och jag gillar att alla butiker inte är inklämda i 5-vånings köpcenter som mest gör mig sjösjuk.

På tal om sjösjuk, jag borde ta mig till Ikea med sambon. Jag bävar och antar samma ansiktsfärg som sjörövar-Fabbe. Ikea är jobbigt i sig, men med tillräckligt ikea-hatande sällskap kan det bara bli värre. För att inte ens tala om Ikeas köttbullar, få saker kan vara så motbjudande. Förlåt världen för den åsikten.

Konstiga ljusfenomen ger konstiga glädjekänslor

Jahapp, här hade det igen gått en evighet sen sist.. Bra att jag klagar på vänner som är dåliga på att uppdatera sina bloggar och här sitter jag själv och sover.

Hade en släng av angst idag. Undrar om mitt nya jag, (jo, alla säger att jag ändrats så mycket också till sättet) är bra eller irriterande. Antar att det sitter i betraktarens ögon. Beklagade mig om detta för en vän som efter några snälla kommentarer fått mitt humör upp på banan igen.

Annars då? Över en natt, förra helgen fördubblades antalet rynkor i mitt ansikte och brösten föll en decimeter närmare marken. Nå, kanske inte, men ett år äldre blev jag i alla fall. Det där med tyngdkraften försöker jag nu motarbeta genom att göra Jillian Michaels 30 day shred. Jäveln vad jobbigt!

Solen skiner idag, och här sitter jag. Det är så orättvist. Jag bara sprudlar av energi och skulle kunna tänka mig att springa ett halvmaraton ute i kylan eller typ dammsuga. Helt klart inte hälsosamt med Sol och D-vitamin. Usch för det..

Skämt o sido, jag är glad idag!

Återkommer (kanske) inom kort med ett vettigt (??) inlägg.

Nathalia och träningsvärken från helfvetet

Har sådan träningsvärk så jag rekommenderar alla som vill delta i min begravning att börja boka in datumen till typ nästa vecka. Av vad? Nå, av en träna-hemma-DVD som kom med i ToppHälsa för kanske ett år sen. Så där har jag nu då skuttat omkring hemma med gardinerna väl fördragna till grannarnas försmädelse. Grannen under trodde dock säkert att min lägenhet invaderats av smäckra små älvor som lätt trippandes på tå närmast svävade omkring runt golven. Eller kanske inte.

Idag önskar jag mig en rullstol alternativt en rollator, en personlig massör och att världen vore trappfri.


EDIT: och sen sku jag ännu hemskt gärna vilja ha en såndär pinne med en tång i ändan som folk plockar upp rosk med. Tappar jag något på golvet nu så är det kört!

Uppfriskande helg

Känner mig som en ny människa efter veckoslutet. Jag har inte gjort mycket som skulle kunna klassas som vettigt. Bara slöat och slappat och låtit mig tas om hand av mamma och pappa. Har badat bastu, intagit ost och kex (sisådär ett och ett halvt pkt..) intagit vin och marknadsgodheter...
Lämpligt såhär efter ett inlägg om träning och hälsa.. men jag är bara människa. Ibland behöver man några dagar med 100% slapphet. Nu är jag fit for fight igen för en vecka, inte ens jobbet känns så motigt idag.

Hittade förresten ett Core-träningsprogram på nätet som är riktigt dödande. Har försökt (!) ta mig igenom det två gånger under veckoslutet. Please do not even try to make me laugh. Det gör ont. Mycket!

Funderingar på träning och hälsa

För snart en vecka sedan kunde ja ta ut näsan ur postluckan och börja bekanta mig med min nya vän Garmin Forerunner 210. Förstås var jag ju sjuk och sedan var hela veckoslutet fullproppad med program så först på söndag kunde jag gå ut på långpromenad och testa den. Vilken motivation alltså! Jag bara älskar att efter en träning direkt få ett kvitto på hur bra man jobbat genom att se på statistik och exakt veta antalet brända kalorier. Av bara farten blev det ett gympass också på måndagskväll men nu har jag bara suttit fast på jobbet. Jag känner mig som en studerande igen idag, som sitter och gör skolarbeten, då jag jobbar hemifrån några timmar idag. Detta för att kunna ta ut lite marknadsledighet på fredag hade jag tänkt.

Hösten kom ju och med den höstmarknaden. Förstår inte hur jag fortfarande kan tycka att det är så roligt. 

Ännu om det här med gym. Jag har börjat fundera på att byta gym. Då jag började var tanken att jag skulle gå till ett litet gym mer för "vanliga människor". Där finns smala, runda, unga och gamla i en salig blandning, men jag skulle bara hänga där tills jag började "passa in bättre" på något av de lite mer fancy gymmen. Ändå började jag trivas otroligt bra där jag är, men samtidigt uppfyller utrustningen där inte riktigt mina önskemål länge. Vad göra..? Det går ju inte att önska mera utrustning till det här lilla gymmet eftersom det redan är alldeles för trångt. Kanske borde jag till att börja med skaffa ett 10 gångers kort till något av de andra gymmen för att ibland kunna träna andra muskelgrupper med den utrustning som inte finns där jag går nu. Det tål att fundera på! Vill ju absolut inte att träningen ska bli lidande av mitt dåliga självförtroende och folkskygghet.

Jag har varit på fysioterapi idag och med fysioterapeuten diskuterade vi hälsa och viktnedgång. Hon berättade om kunder som gjort LCHF och blivit riktigt sjuka och sedan gått upp mycket och fort direkt då de inte längre klarade av att leva kolhydratfritt. Vidare kom vi fram till att träning är det absolut viktigaste för bestående viktminskning, i kombination med bra mat. Bra mat då så att man kan äta vad som helst och lite av allt så länge man inte går över sitt dagliga kaloriantal. Vi var helt på samma bana och då någon frågar mig hur jag lyckats tappa nästan 20 kg är det här också mitt tips. Alla dieter gör mig sjösjuk, och då har jag inte ens börjat tänka på pulverdieter..

Jag kan fortfarande inte tro att jag av alla människor kanske faktiskt kommer nå min målvikt en vacker dag. Jag blir fortfarande ett hangökex och storligen förvånad då människor märker skillnaden och kommenterar det. Det har ju tagit så många försök tidigare, men alltid stannat efter några kg och sedan gått upp allt tillbaka med "lite" ränta. En delorsak är nog att jag dels tagit tag i mina problem men också att jag tagit mig tid för att läsa på om hur kroppen fungerar och vad som krävs för att tappa kilon och fått ett genuint intresse för hälsan. Om jag någon gång tröttnar på min karriär som bokförare kanske det här vore ett område för mig. 

Näsan i postluckan

De närmaste dagarna kommer ni hitta mig med näsan i postluckan. Inte skägget i brevlådan.
Jag väntar nämligen på paket. Egentligen skulle det vara födelsedagspresent men jag övertalade mina föräldrar att tjuvstarta lite. Vill nämligen kunna använda den här och komma igång ordentligt nu så länge det fortfarande finns ett uns värme i luften. Så i slutet av veckan borde min familj utökas med en sån här:

Motgångar stärker

För några dagar sedan var jag beredd att ge upp en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Nu känns det dock mycket bättre igen. Jag är så glad att jag inte lät någon annan förstöra för mig och nu är jag säker på att detta bara kommer stärka.

Jag är trygg i mig själv och i mitt liv nuförtiden. Tror inte jag någonsin kunnat säga det förut. Är det lycka?
Jag har också fått lära mig att vara stolt över det jag gör och åstadkommer. Jag är BRA på mycket av det jag gör, och jag har rätt att vara stolt. Ibland, men bara ibland, har jag till och med rätt att vara självisk och bara tänka på mig själv. Den insikten ska bli början på ett nytt, skönare och mera avslappnat liv.

Känslan då..

..ens skinny-jeans går fast.
..vågen visar på -15 kg och jag bara kan räknas som överviktig, inte fet. ( usch så fult ord egentligen! )
..det är 12,5 timmar kvar tills sista semesterveckan.
..fredagen hämtar med sig en weekend-resa.


Voittaja!

Tokig i kavajer

HM:s höstkatalog kommer göra mig bankrutt.

Dagens onödiga inlägg

51 timmar och 45 minuter arbetstid kvar till semester. Inte för att jag räknar...

Min historia

Det här är förmodligen ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, och jag är ännu inte säker på om jag ska publicera det. Det här är att erkänna sina egna misslyckanden för alla, men främst för mig själv. Det är det mest skrämmande.

För första gången sedan jag inledde min vitkresa har jag tagit mig tid att titta bakåt och läsa alla inlägg i min gamla smygblogg. Då jag läste de första inläggen gick det direkt upp för mig hur konstig inställning jag hade på detta med viktnedgång. Jag trodde framför allt att det skulle gå mycket fortare. Var tusan fick jag det ifrån? Jag borde ju ha lärt mig att det här med viktnedgång inte direkt är något enkelt efter alla otaliga tidigare försök.

Nu då jag är en bra bit på väg, 13 kg senare har jag ett helt annat tänk. Jag har insett vad som varit mitt problem med mat. Jag säger inte orsak, för någon annan orsak till min övervikt än jag själv och mina val finns inte.

De dåliga valen tror jag att började i högstadiet. Jag har alltid varit väldigt medveten om min vikt och tyvärr alltid jämfört mig med andra. Det kan ha en viss bakgrund i att alltid har fått höra onda kommentarer om såväl vikt, utseende och beteende av en närstående äldre släkting.

Skillnaden mellan högstadiet och lågstadiet var inte skolmaten, båda smakade riktigt illa och jag var kinkig. Skillnaden var att man kunde gå till matbutiken på rasten i högstadiet om maten inte smakade. Det var här man började välja ett salthorn, en bulle, choklad eller liknande istället för knäckebröd och sallad i brist på annat från matsalen. Efter en tid införskaffade evelkåren en chokladautomat till skolan. Bullar och annat snabbinköpt från mataffären mättade inte särskilt länge, och då var chokladautomaten nära till hands.

På grund av min självmedvedenhet angående min vikt ville jag inte att folk skulle se vad jag stoppade i mig, så jag började gömma det. Det hände att jag låtsades gå på toa på lektionstid, men gick istället till automaten. Det var en relativt liten skola, så alla hade lektion samtidigt och korridorerna var tomma = ingen som kunde se.

Det här utgjorde början för mitt smygätas. Värre blev det ännu när jag flyttade hemifrån. Då var jag ju ensam med mitt smygätande mest hela tiden. Jag hade också ett misslyckat förhållande med ett visst mått av psykisk misshandel i bagaget som gjorde att jag var ganska svag psykiskt. Idag har jag (nästan) förlåtit honom (tror jag) och insett att mitt dåliga självförtroende inte gjorde saken bättre då jag bara tog åt mig allt som sades utan att ifrågasätta.

För att kompensera allt godis jag åt hemma i smyg visade jag ofta en hälsosam sida utåt, och det var också bara den sidan jag tillät mig själv att se. Alltså insåg jag inte hur jag hela tiden gick upp i vikt, eftersom jag ju var "hälsosam".

Nu när jag har insett att det är smygätandet som är mitt problem har jag kunnat ta tag i min vikt på ett annat sätt än tidigare. Det är också förklaringen till varför det är första gången viktnedgången faktiskt lyckats. Jag vet att det inte har gått så fort som för många andra, men varför skulle jag jämföra mig med dem egentligen? Jag har lyckats bra hittills, och jag ser ingen orsak till att sluta nu. När jag började fundera på "mina problem" efter att ha sett på viktprogram och läst inspirerande viktbloggar, insåg jag allt dethär.

Det slog mig att jag för flera månader sedan slutat smygäta, gissningsvis i Augusti efter mitt uppvaknande i mitt första viktrelaterade blogginlägg. Den dagen var jag påväg till ett viktigt möte på jobbet och behövde vara snyggt klädd. Mina kostymbyxor behövde ett bälte men alla mina bälten var plötsligt för korta så jag blev tvungen att låna pojkvännens.

Idag står jag för allt jag äter och inte äter, inga gömda godispapper eller smugglingsutfärder till de gemensamma sopkärlen uta på gården. I synnerhet nu då jag skriver ner detta inser jag hur sjukt det beteendet egentligen var. 

Mat är en drog, men som man måste klara av att dosera rätt, varje dag. Alla behöver få äta gott och sött någon gång, men är det mängder man inte vågar stå för, då är det inte normala mängder.

Lurad?

För första gången någonsin har jag fallit för ett erbjudande via telefonförsäljning. Vad är det för fel på mig?
Brukar aldrig lita på sådana då jag i jobbet ser så många som låtit sig luras av telefonförsäljare.

Hälsotidningar måste ha någon kampanj mot just mej. Har de senaste veckorna blivit uppringd av bland annat Kauneus ja terveys och Fitness, nu också då iForm. Undrar om detta kan ha att göra med Plussa- och S-korten som enligt nyheterna samlar information om ens köpvanor?

Den här gången var det en finlandssvensk man som pratade lugnt och tydligt, samtidigt som han hade bra svar på alla frågor och till och med lite humor. Tänk vad lite som behövs ibland!

Orsaker att hata kräftor

1. De är klottiga utav bara f*n.
2. De är fula utav bara f*n.
3. Att ha samma hudfärg som en kokt kräfta är inte skönt, alls. Ajj..
4. Att konstatera att man är allergisk för fanskapen är ännu mindre skönt.




Med anledning av punkt 4: Härefter får ingen fresta mig med kräftor. Ok? Ingen trevlig upplevelse då tungan är för stor för munnen. Två dagar senare låter jag fortfarande som Daffy Duck.

Vaaad ska jag göra under helgen?

VAD ska jag hitta på i helgen är den stora frågan. Det finns ju inget att göra ändå. Inte händer det ju aldrig något här. Eller?

- popkalas
- dans på rian
- dans på fiskarfjället
- dans i SeaFront
- Traktorpulling i piikkiö
- Shopping med mamma
- Diverse band på lokala krogar/pubar
- osv. osv. osv.

Nej, det finns ju inget alls man skulle kunna göra. Dags att tänka om och inleda planering av minutschema för helgen!

Först på schemat kommer i alla fall träning. Jag är så otroligt nära ett mål som skulle betyda så otroligt mycket för mig. För ett halvår sedan var det så långt borta att jag inte trodde det skulle kunna vara möjligt att lyckas. Nu vet jag att jag kan se till att lyckas, och att det i högsta grad är möjigt att det kommer ske ganska snart. Go me!



Dagens tanke:

Är det någonsin en god idé då goda vänner blir mer än vänner. Går det på tok kan det ofta vålla problem för hela vänskapskretsen. Jag vill inte bli inblandad, jag vill inte behöva välja sida och jag vill att alla ska vara lyckliga. Kärlek som växer fram mellan vänner, finns det faktiskt eller är det ett fenomen som ofta beror på att man undermedvetet inte vill spendera sina veckor ensam? När är det kärlek påriktigt och inte huvudet som spelar en ett spratt? I min umgängeskrets är det i alla fall tyvärr mycket sällan det verkar lyckas i längden. Ett vänskapsförhållande kan så lätt bli ett kärleksförhållande, men när kärleken dött ut kan vänskapen vara förlorad. Mitt hjärta gråter för vårt gamla gäng.

minnet

Jag hade ju helt glÖmt bort att jag har en blogg.. dessutom fick (lÅnade) jag en ny telefon av min pappa som jag kan blogga med. Telefontillverkaren verkar tro att skandinaver Är hÖgljudda typer dessutom. HursÅ? ÅÄÖ gÅr endast att skriva med stora bokstÄver.

Sally Hansen

Som den ytliga människa jag är (heh) måste jag komma med ett tips. Jag har alltid haft världens mest svaga, sköra naglar och risiga nagelband. No more. Mirakelkuren jag köpte i england har gjort nagelbanden som nya och naglarna hårda. Nu kan jag till och med klia myggbetten, utan att ta hjälp av linjal eller annat lagom vasst, då jag har långa, hårda naglar!

Pupsigt värre

Det här skorna, mina vänner, är orsaken till att ett ord som pupsigt finns och används i den finlandssvenska vokabulären. Åtminstone i Raseborg. Dom är så otroligt snygga, fina, söta och valfritt-positivt-laddat-adjektiv. Bäst av allt? Nå, dom är ju mina förståss. Skavsår, så in i det gröna, men who cares anyway?

Örhängen och tår

Örhängen. Jag får ofta frågan om varför jag så sällan använder örhängen när jag nu en gång har hål.
Såhär ligger det till:
Anledningen till att ha örhängen är ungefär den samma som till att man har lilltår. En lilltå är till för att hitta höga trösklar och stolsben med, samtidigt som de alltid är ivägen då man bär skor, vilket händer rätt så ofta. Örhängen är ungefär till för att man ska märka att man hållit på att glömma sin halsduk då det plötsligt inte finns något för hängena att fastna i. Utöver det är de enbart obekväma och ivägen då man t.ex. har hår på huvudet. Det har jag också mest hela tiden faktiskt.

Enda skillnaden mellan örhängen och lilltår är egentligen att örhängen kan vara snygga, lilltår är sällan det. Idag har jag örhängen, som färgmatchar min top, som färgmatchar mina skor. (stilpoäng, tack!) Jag har också ont i örsnibbarna, knutar i håret och skavsår på lilltån!

Dagens irritationsmoment

Till yrket är jag bokförare, och i den branschen finns byråer i alla former och storlekar. Det finns små seriösa byråer och större seriösa, men tyvärr också oseriösa i båda kategorier. Jag har spenderat gårkvällen och morgonen med att granska (läs: rätta) en deklaration som helt tydligt gjorts på en av de byråer som inte är så seriös.

Visst är det meningen att man som kund rakt av ska kunna lita på att jobbet blir gjort rätt, utan att för säkerhetsskull behöva anlita någon annan ekonomikunnig för att kolla att allt stämmer? Jag tycker det drar ner förtroendet för hela branschen då det verkar finnas så mycket ointresse och slarv. En bokförare ska jobba för att allt ska bli rätt samtidigt som man ser åt det bästa för kunden. Det försöker åtminstone jag göra.

Det här väcker också en större fråga. Jag tycker nämligen man märker av sådant här i många yrkesgrupper. Har yrkesstoltheten i stort försämras? Arbetar man enbart för lönen utan att bry sig om resultatets kvalitet?

Härmed loggar den bittra filosofen ut för idag.

Byggmästaren

Igår var projektet att bygga ihop ett växthus med föräldrar och sambo. Om du hör till dem som brukar klaga över Ikeas jobbiga anvisningar, don´t! Det här var det mest krångliga jag någonsin sett, inte ens siffrorna var det de såg ut att vara på pappret. Det var i alla fall riktigt kul att försöka bygga ihop detta problemlösningskrävande plasthus, men vi hade trott det skulle ta ca 2 timmar. Efter ungefär 6 timmar ansåg vi oss besegrade och sökte oss hem under täcket med växthuset halvfärdigt i garaget. Resultatet? Ett halvt växthus, drömmar om växthus och första tanken imorse: Växthus. Jag tror att de som konstruerat detta höckel var bittra på livet och vill driva folk till vansinne. Men, jag vinner. Vänta bara!

Efterlyses: Yllesockor och vantar

Det känns som att blodet ännu heller inte har börjat strömma till ordentligt till tår och tummar. Höll dem så hårt igår till ishockeyn så de förfrös, tappade känsel och ramlade av. Ungefär. Och fifan vilken snuskigt härlig match. Joensuu, you rock my socks!

Gårdagens andra höjdare var om möjligt ännu bättre än ishockeymålet då det var 8 sekunder kvar. Jag kom äntligen ner under ett viktmål som hägrat länge, länge. Känner mig sanslöst duktig och glad! Kanske jag faktiskt kommer våga vara "mumin i en bikini" i sommar. Vackert blir det inte, men det skulle vara ett stort steg för min egen självkänsla!

Jag kan ha blivit vuxen

Här är några tecken på att jag eventuellt blivit vuxen till sist, trots allt.

- Jag går iklädd i kavaj, en helt vanlig dag.
- Jag har lärt mig äta saker som tonfisk och fetaost. Hatade båda då jag var liten.
- Jag kommer till jobbet tidigare än jag behöver på morgonen.
- Jag stiger upp 5.00 (am) alla dagar.
- Jag dricker alkohol endast på helger. Inte onsdagar.
- Jag säger saker som "reviderad balansbok bokförd enligt god bokföringssed" nästan alla dagar utan att finna det det minsta konstigt. Nå okej, lite då.

Den nästsista punkten kan jag möjligen ta tillbaka när solen börjar lysa på mina intorkade ungdomsspillror som ännu kan finnas kvar bland med de gråa hårstråna.

Mästerkocken i stövlarna

Hade fint middagsbesök. Maten intogs både på och under stolen, och då var det inte ens alkohol inblandat. Middagsgästen med stort E, var lillkillen på drygt 2 år. Den här mästerkocken kan minsann laga mat i en tvåårings smak. Antar också att dammråttorna har tiggt fiskpinnar så mycket de hann, vågar knappt titta under bordet. Har någon en hund som vill komma och dammsuga min matta i jakt på föda?

Senaste nytt från skrivbordet

Jag känner att jag nyss kommit upp mig rejält i karriären. Närmare bestämt en sadelstol och förhöjd bordsyta på hela 12 cm. Nu kan jag i alla fall dingla med benen om ja känner att jag behöver röra på mig på arbetstid. Jag är inte bitter. Alls.

I alla fall, man kan väl antagligen då konstatera att man befinner sig på toppen av sin karriär? I alla fall så högt som man kommer, från golvet.

Hejdå sjukt i ryggen, dig kommer jag inte sakna det minsta!

Välkommen in

En vän frågade om min blogg har dött ut. Det har den sannerligen. Det här blir ett försök att återuppliva bloggandet, på en ny fräsch sida. Mina bloggar tenderar se ganska trista ut, så redan där gör vi en skillnad nu tycker jag.

Mitt liv går ganska långt ut på att försöka få in pengar genom att slita hund vid skrivbordet på jobbet, försöka få bort det sega fläsket som utan pardon satt sig runt midjan (och all annanstans också) samt ta hand om vänner och familj på bästa möjliga sätt. Någonstans där emellan borde jag också försöka hålla boende och andra tillhörigheter i skick. Lyckas med varierande framgång.

I det nya namnet försökte jag vara lite vitsig. Den förra bloggen hette "Tankar från soffhörnet".

Jag hade tänkt mig att försöka blogga om allt och inget, oftast tenderar det bli inget. Välkomna hit, och intresserar det inte, tack för att du kom, ännu trevligare att du for! (skojja bara)