Barn som accessoar

Att flesta mammor klär sina barn i det de tycker är fint och gulligt är rätt självklart. Även jag. Byxor med nalle på rumpan t.ex. är hemskt gulligt medan ljusröda rosetter i kragen (eller kragar, punkt) går bort helt.

Men är det inte att gå lite för långt då en en månaders har vit dunjacka med pälskrage, fina klänningar och små låtsas-lackskor. Eller hårband så stora att huvudet knappt syns. Fina, söta kläder i all ära, men borde inte funktionalitet och bekväma kläder vara viktigast? Vissa verkar klä sina barn mer för att ha en gullig accessoar, o sen får barnen inte leka för kläderna kan bli smutsiga.. Blä, jag gillar inte. Köp en dyr Louis Vuitton istället och låt barnen få vara barn. 

Dagen i siffror

Babys ålder i dagar: 20

Dagar sedan husköp: 365

Antal sovtimmar föregående natt: 5

Promenerade km: 6 

Bebisen sov ute för första gången idag efter promenaden. Och jag är asigt nöjd över att ha orkat gå min vanliga runda första gången sedan förlossningen. Actually första gången på många månader, den sista graviditetstiden vågade jag inte gå så långt och definitivt inte ensam. 

En relativt bra dag alltså. Nu drömmer jag om en bra natt också, skulle göra gott med nätter som den första veckan hemma då vi med några avbrott sov 8-9h. Tyvärr är lilla näsan full med mjölksnor = rosslig unge och nervös mamma!

Förlossningsberättelse del 3

Klockan var ca 22 då jag stupade i säng på avdelningen. Var säker på att sova som en stock. Det gjorde jag också, i en hel timme innan jag vaknade av en svag värk. Efter det slumrade jag mellan värkarna men de började kännas mer och mer igen. Kl 23.30 vet jag att jag svarade på ett sms av min bror där jag berättade att jag fått sovdos men att den inte verkade fungera. Efter det började jag kasta upp. 

Rumskompisen kämpade med smärta och begärde mer smärtstillande. De sa att det inte var möjligt att ge mer förrän det var dags att slippa till förlossningssalen - ta en varm dusch. Jag frågade vad hon fått för medicin och det var samma som jag fått. Ganska genast sparkade mina värkar igång rejält. 6st på 10 minuter. Jag gick och satte mig i duschen på en bosu efter kanske en timme. Under tiden slapp rumskompisen iväg och jag hörde att hon hade tur då alla förlossningssalar nu var fulla.

Där satt jag alltså, med hård smärta, ensam, med vetskapen om att smärtlindring inte fanns att få, sambon hemma, och inga lediga förlossningssalar. Panik började slå till. Jag ringde på en barnmorska som hämtade den förbannade Ctg:n igen. Igen var man stuck i sängen med onda värkar. För att hålla stilen peakade inte kurvan nu heller men man såg tät aktivitet i alla fall så dom kollade läget och eftersom jag nu var ensam fick jag lov att ringa in sambon. Undersökningen visade att jag nu var öppen 4-5cm så det var dags att få plats på förlossningen. Bara något blev ledigt. 

Jag for tillbaka i duschen och här någonstans har jag tappat tidsbegreppet helt. Från att ha blivit kopplad till CTG:n tills att jag slapp till förlossningssal kan int ha tagit mer än 45min men var den hemskaste tiden någonsin. Tack och lov blev en sal ledig som de fick städad i racerfart. När sambon kom hade jag hunnit vara i salen ett par minuter.

För honom var det nog en chock, då han åkte hem var jag lugn och sömnig, nu mötte han vad som måste ha varit ett panikslaget spöke. Före förlossningen var jag rädd för att bli en av dedär blivande mammorna som skriker och gormar åt sin stödperson, men det blev tvärtom. Aldrig har jag uppskattat hans sällskap så mycket som då. 

De frågade mig inte ens om jag ville ha epidural, det fanns ingen annan möjlighet. Att lägga den tog tid, det var tydligen svårt att träffa rätt, och den skumma anestesiläkaren var en riktigt vresig gubbe. "Sådär ont kan det inte ta, jag klämmer ju bara". Jaja, men det är värkar medan jag ligger ihoptryckt till en boll, för satan! Men det fick jag förståss inte sagt högt, så gubbfan får väl tro jag överdramatiserade då.. 

När epiduralen väl var på plats var jag i himmelriket. Ingen smärta. Klockan var typ 3.30. Ctg:n gick inte att få på plats, hjärtljuden ville inte höras alls. Skalpelektrod sattes på babyn, därmed togs hinnorna så vattnet gick. De sa att vi skulle försöka vila och meddela om påfyllning behövs, vanligen efter ca 2 timmar. Förutom känslan av att kissa ner sig konstant så var det vilsamt och jag och sambon var förväntansfulla over att få träffa den lilla det kommande dygnet.

Redan efter 25 minuter var vilan ändå slut. Jag hade en obeskrivlig olustkänsla i kroppen. Sjukt rastlös och skakig, men inte direkt ont. Obehaget var ändå så starkt så jag bad sambon ringa på klockan. 

Undersökning gjordes som visade att jag nu var fullt öppen! På 25 minuter hade alltså 5-6 cm öppnat! Babyn låg ändå lite högt så jag ombads stiga upp och luta över sängen. Det gick en stund men benen blev spaghetti. Satt på boll en stund men benen blev spaghetti. Barnmorskan jag hade då var helfinsk (alla salar var ju fulla så det var en sjukt stressig natt för dem) och i det stadiet hade jag svårt att förstå vad fasen hon menade. Jag skulle göra "ähh" "ähh" sa hon. Desperat försökte jag få sambon att förklara vad tusan hon menade men han var lika clueless. 

I samma veva flög dörren upp och min tidigare svenska, underbara, barnmorska rusade in, sade att hon var klar från föregående plats och sjasade mer eller mindre ut den andra. Nu förstod jag vad hon menade och det var att jag med svag kraft fick öva på att krysta för att trycka ner barnet. Lite lustgas hade jag till hjälp. Problemet var att epiduralen ännu hade kraft så jag kände inte riktigt när krystvärkarna kom. Vi väntade och övade i väntan på att effekten skulle minska. Visst var obehaget kvar men den här tiden kändes helt ok, jag visst ju att det var nära nu. När jag väl fick börja krysta gjorde det inte direkt ont längre, men visst var det tungt. Mellan varje krystvärk stog sambon klar med mitt sockerstinna iste jag tagit med. Iste och egen vattenflaska, hett tips!

Krystvärkarna var lite svaga så mot slutrakan satte de till dropp för att förstärka dem. Med facit i hand vet jag att jag krystade aktivt i 11 minuter. Av krystvärkarna var det bara 2-3st som gjorde ont, och det var när huvudet skulle ut och då gav jag blanka fan i allt och tog i. Otroligt mäktig känsla ändå! 

Sen var hon här, kl 5.51, knappa 3 timmar efter att jag kommit in på förlossningen. Seg start, snabbt avslut! 

Moderkakan kom efter en kvart ungefär, gjorde inte ont. De klämde massor på magen för att få ut blod, tydligen lite mer än det borde, men det ordnade sig. Babyn på mitt bröst var en full 10a och jag kunde inte bry mig mindre. Fick dropp och en spruta för blödningen. Blödningen minskade, inte ett stygn behövde sys och efter att babyn ammat en timme och vi minskat innehållet på brickan fick jag ringa in bm för att slippa dropp och kunna gå på toa. Jag fick duscha medan pappa var med och mätte och vägde. Sedan fick vi ett familjerum. Bästa beslutet någonsin att begära familjerum, det var mysigt att få vara tillsammans hela familjen, dygnet runt. Vår lilla flicka var världens mest lättskötta dessutom, vi levde nog verklig idyll de dagarna. 

Efteråt sett tycker jag att jag hade en lätt förlossning. Som en bra vän sade: "det är förjävligt när man är där men samtidigt så otroligt mäktigt och värt". 

Nu två veckor senare känns minnena redan luddiga. De värsta bitarna var frustrationen över att åka hem i oförrättat ärrende, och klart värsta tiden var den ensam på avdelningen. De bästa bitarna förutom barnet förståss, var känslan av kraft i krystningsskedet och den enorma kärleken jag kände till min sambo för allt stöd och framförallt att se honom för första gången med vår lilla <3 

Sen vill jag ännu tillägga att smärtan inte går över i förlossningssalen. Jo, den akuta förlossningssmärtan går över men eftervärkar och att börja amma är inte heller så himla kul. Jag tror ärligt talat jag svor mer åt ömma bröstvårtor än jag gjorde under krystningen (Nu överdriver jag nog men som sagt glömmer man, amningen var en känsla man kan beskriva så därför blev den kanske mer i minnet). Vetskapen o lyckan över att ha skapat en ny människa överstrålar allt annat. Att gråta över hur vacker hon är hände oftare än svordomarna åt såriga bröst. Måtte inget någonsin få komma emellan oss och vårt barn <3

Förlossningsberättelse del 2

Vi blev alltså hemskickade på söndag eftermiddag. Värkarna kom då med ca 8 min mellanrum. Vi kom hem och lagade mat, satte igång bastun och förberedde oss på en lugn kväll. Jag började till och med se något positivt i att ha fått komma hem till eget lugn. 

 

I väntan på bastun spelade vi Cluedo, jag sittande på en bosuboll där jag gungade ut värkarna som nu kom två på 10 minuter. 

Jag gick i bastun medan sambon klockade värkar. De lugnade ner sig så länge jag satt inne i värmen men genast ute i duschen började de åter. Kraftiga som attan, men fortfarande för glest. 

Sovdags kom med stormsteg, panadol och varm dusch hjälpte inte längre ett jota. Jag visste att jag inte skulle komma att få en blund under natten. Vi ringde till BB igen och kom överens om att jag skulle åka in, troligtvis för sovdos. 

Vi kom till BB igen, jag fasade för att ligga ner med den förbannade Ctg-kurvan. Barnmorskan var ändå medgörlig, jag fick stå och hänga över en sån där gå-stol. Hjärtljuden tenderade tappas bort men jag och sambon turades om att hålla dosan på plats över magen. Nu ritades värkarna på skärmen men inte nära på så kraftigt som de kändes. Sovdos blev slutsatsen men de berättade också att medicinen kan ge motsatt effekt om man ger den för sent. 

Jag blev snortrött direkt. Ögonen gick nästan i kors, jag leddes i säng i ett rum jag delade med en annan kvinna i samma sits. Sambon skickades hem för att sova, med direktiv om att få komma tillbaka efter frukost om vi mot förmodan inte ringt innan dess. 

.. Nu vaknar liten, så det var allt för denna gång.. 

Förlossningsberättelse del 1

Bf kom och gick den 19.9. Jag gjorde mitt yttersta för att be tösen komma ut, men varken höstmarknad eller fönstertvätt kunde övertyga den lilla om att världen utanför skulle vara en bättre plats. 

På lördagmorgon började en lite kraftigare mensvärk. Jag klockade några svaga värkar men de var glesa och oregelbundna. Lurar jag mig själv igen och blir besviken då allt stannar av? 

Vi hade planerat in en del ärrenden till dagen och bestämde att det inte är någon idé att bli hemma och sitta trots lite värkar. Vi tog med oss BB-väskan och åkte först till avstjälpningen med en gammal tv, sambon provkörde en bil som var på visning i horsbäck, vi åkte till Gläss på varsin maffig bägare glass.. Så gick dagen och värkarna fortsatte komma och gå. Nu var jag säker på att det var på G men fortfarande var de alldeles för glesa.

Jag la mig i sängen åt 22-tiden på kvällen men rätt så fort fick jag stiga upp igen. 1-tiden ringde jag BB, då var värkarna hyfsat regelbundna 3 st/10 min. En varm dusch på det, och sedan åkte vi till lojo. 

På vägen kom ändå inte så många värkar som det borde men de som kom gjorde rätt så ont. Det var jobbigt att sitta stilla, helst ville jag gå eller luta bort värkarna.

Väl framme på BB 3-tiden så ritade den eländiga Ctg-kurvan inte ut mina värkar. Vi blev lämnade ensamma i mottagningsrummet och fast värkarna var hårda kom de mer och mer oregelbundet. Jag var öppen 2-3 cm, livmoderhalsen utplånad, men inget mer hände mellan 3 och 10. På förmiddagen skickades vi ut på stan i några timmar. Värkarna var jobbiga fastän panadol kanske hjälpte lite, lite. Trots tre timmar på stan kom värkarna fortfarande bara med 7-8 minuters mellanrum så vi fick åka hem igen med bebisen kvar i magen. Frustrationen var enorm, misströstade rejält och kände att de inte riktigt trodde på mig, att värkarna faktiskt var så kraftiga som de var. Barnmorskan sade till och med att jag i värsta fall får boka tid för igångsättning om en knapp vecka, för så länge babyn mår bra får allt ha sin gilla gång tills dess. 

Fortsättning följer.. 

Hon är här!

Enligt principen bättre sent än aldrig: vår älskade dotter är här, och har så varit redan i en vecka! 

Med en liten i huset blir tiden allt annat än lång. Tv, böcker, bloggar förmår inte intressera ett jota. Passar jag inte på att äta, sova eller byka så ligger jag bara och tittar på det söta lilla miraklet. Tänk att vi kunde skapa just dig, kärleken är enorm ❤️

//foto taget av Sandravaihela.wordpress.com

Inte endast latmask

Fastän jag är hemma dagarna i ända har jag svårt att komma ihåg att jag har en blogg. Delvis beror det på att jag tidigare mest skrivit om träning och hälsa, vilket lite kommit på skam sista tiden. Jag vet liksom inte vad jag ska göra av bloggen. Mammablogg, gravidblogg, träningsblogg, vardagsblogg.. Orkar någon ens läsa vad jag gör en vanlig dag hemma, varvat med uppdatering om att vi fortfarande bara är två i stugan? 

För att återgå till det tidigare träningstemat: Helt har jag ändå inte slutat träna, även om träningen nu är på en helt annan nivå. Mitt gym-medlemskap är uppsagt sedan länge, och sedan dess har jag klarat mig med mitt lilla portabla hemmagym. Jag har en stor boll, matta, gummiband, en kb på 6 kg och en hantel på 3 kg. 

Förvånansvärt långt kommer man med liten gym-utrustning och lite vilja. Viljan har varit det större problemet med detta minigym kan jag lova! När graviditeten och återhämtningen är undan tänker jag definitivt skaffa ett gymkort igen eftersom jag saknar de tunga vikterna, men det här är ett bra komplement. 

Just nu tränar jag (när jag väl gör det) till Olga Rönnbergs mammafitness program. Det är lätta övningar anpassade för befintlig graviditetsvecka. De håller en passlig nivå för mig tycker jag och fokuserar på rörlighet, andning, avslappning och de muskler man behöver för förlossning och för första tiden med ett litet barn. I fredags hade jag en massa energi så då var jag dels ut och gå, dels gjorde ett halvtimmes mamma-pass och jääädrans vilken träningsvärk jag hade i benen dagen efter. Kombon träningsvärk+förvärk var ju mysig.. 

Gravidlistan 40+0

Sablar vad dålig man kan vara på att uppdatera. Hela dagen igår tänkte jag göra listan, men det var skönare  bara ligga och spotta i taket, typ. 

Nu vill jag ändå få nerskrivet min sista gravidlista. Det må sen gå två veckor ännu innan bebis kommer till världen, men jag håller mig till de jämna veckorna. Knappast av intresse för någon annan men en vacker dag kan jag själv vilja titta tillbaka. 


Halsbränna: Slutade nästan helt för någon månad sedan. Lite smått någon kväll om jag ätit sent, men det är allt. 
Ryggbesvär: Nej.
Bäckenbesvär: Nej, hade lite ishias-besvär i början men det har blivit bättre. Då babyn höll på att fixera sig gick det ibland som knivhugg upp i fiffi, men de är också borta. 
Muskel och vadkramp: Nej.
Åderbrock: Nej och så får det helst fortsätta!
Nästäppa: Konstant täppt i näsan. Höger tårkanal har runnit non-stop sedan början av sommaren men det har lättat de senaste dagarna, troligtvis tack vare ett kortison-spray som hjälper att hålla näsan uppe ens lite. 
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig. 
Känsligt tandkött: Ytterligare en sak som försvunnit!
Bättre hy och hår: Håret känns tjockare än normalt och jag behöver inte rensa hårborsten ens. Hyn får man väl säga att är normaldålig. 
Illamående: Nej. 
Viktökning: Angst-framkallande 16 kg. Mycket är i och för sig vätska men det är grymt tufft att se vikten klättra uppåt varje jävla vecka. Det räcker nu!
Trötthet: Ja, den senaste tiden har jag sovit ganska dåligt. Vissa nätter inte alls. Den senaste veckans nätter har ändå varit lite bättre, men det känns som att hur mycket man än sover så räcker energin aldrig dagen till slut. Power-naps hade varit super, men jag har aldrig varit den som kan sova på dagen, i alla fall inte så man skulle bli piggare av det!
Upp och ner i humöret: Kanske lite känsligare, men det lär också bero mycket på rubbad sömn.
Strimmor på magen: Nej. Magen har inte vuxit så hemskt mycket sista tiden, så fortfarande finns det lite överskottshud kvar att ta av. Hoppas det hinner till ännu de maximalt två veckorna jag kan ha kvar. 
Putande navel: Nej, men den känns ytlig och konstig. 
Svullnader: Fortfarande extremt svullna händer och fötter. Till den grad att nävarna inte går att knyta och inga skor går på. Till och med crocsen börjar spänna så om bebis inte tittar ut innan höst-ovädren börjar så har jag ett problem!
Yrsel: Kan hända om jag böjer mig snabbt eller andra snabba rörelser. Sällsynt ändå.
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Också det här har blivit bättre, men så har sommarvärmen också försvunnit. Visst kommer det mommo-kuume attacker ännu, men inte lika ofta som i somras.
Blodbrist/ järnbrist: Det där med Hb som en järnspett har flera kommenterat och skrattat åt, så jag håller kvar den termen!
Sammandragningar: Kan inte direkt säga att jag käner mycket sammandragningar, däremot rätt mycket som mensvärk, troligtvis efter sammandragningar. Sammandragningarna i sig är alltså inte smärtsamma alls då jag inte känner dem om jag inte t.ex. är ut och gå. Då märker man bra att magen blir som en hård strut och det stramar överallt.
Sömnproblem: Som sagt under trötthet: sömnen krånglar. Vissa nätter är bättre men räcker inte till ändå. Vissa nätter kan jag dessutom springa till toa 10 ggr, andra bara en.. 
Nytt konstigt matbehov:  Ingen himo på att slicka på garagegolv eller äta kottar. Inga spännande cravings. Bara lite för mycket socker och saft, man faller lätt för det då man är trött och uttråkad. 


Summa summarum verkar jag enligt listan må bättre nu än för 10 veckor sedan, men det är nog en sanning med modifikation. Jag hade kanske fler gravidsymptom då, men det är nog nu det börjar bli tungt. Magen väger, tröttheten gör att man inte riktigt orkar med. Färre symptom men de som är kvar tar mera kraft kan man väl säga. Ändå är det först de senaste dagarna jag verkligen börjat längta tills att förlossningen ska sätta igång. Man kommer inte undan det så ju förr desto bättre i det här skedet. Det är väl kroppens försvarsfunktion att i något skede göra graviditeten tillräckligt jobbig för att viljan att den ska ta slut ska vara kraftigare än förlossningsrädslan. 

Rådgivningsmage 39+4.

Babyshower

Förra söndagen hade en väninna bokat in sig för kaffebesök. Hon bor lite längre bort så det hade varit planerat ett tag. När klockan blev lite över 17 hörde jag en bildörr som slog igen, sedan en till, och en till, och en till...

Sambon gick till köket för att kolla genom fönstret, såg lätt förskräckt ut och frågade om han borde åka hemifrån. :D 

In i hallen vällde det in inte en väninna utan sju stycken underbara kvinns, med famnarna lastade med allt man kan tänka sig. Ballonger, korgar med mat och pynt, presenter, med mera med mera. Jag bara gapade alldeles överväldigad över hur härliga vänner man kan ha. Plötsligt var mitt hem ett enda rosa fluff. De hade verkligen gått all in! 

Det är en kväll jag verkligen kommer minnas för alltid, och även om jag hade någon liten, liten aning så blev jag helt tagen på sängen av hur många som kom och hur mycket energi de lagt ner på att fira att jag ska få bli mamma. Tack snälla, snälla ni! 

Att vara ledig

Nu har det redan gått 5 veckor av min ledighet. De första veckorna tillsammans med sambon och sedan ensam. De första ensamma dagarna var dötrista, tänkte att såhär kommer jag aldrig orka ha det. Men sedan plötsligt vänjer man sig. Det är skönt att dra omkring i pyjamas och tofflor och spendera timmar framför Netflix. Det är skönt att tvättkorgarna aldrig hinner svämma över och att allt börjar vara förberett för ankomst av bebis. 

Framför allt är det skönt att kunna komma och gå som man vill, träffa vänner mitt på dagarna o.s.v. Här får jag ändå erkänna att det är alldeles för lätt att bara bli sittande hemma!

Jag har börjat trivas så himla bra hemma. Jag älskar vårt hus, vår gård, allt! Jag som alltid varit lite ängslig av att vara ensam hemma, men nu njuter jag. Säkert säger jag inte längre detsamma när höstrusken smyger sig på och det är kolsvart ute, men just nu är det i alla fall härligt. 

Städa lite här, byka lite där, ta en kopp kaffe med en vän, peta på lite babyprylar, ta en lång promenad (med en vän, vågar inte ensam längre), åka på en shoppingrunda, trädgårdsarbete, en bra bok i soffhörnet.. Inte kan man klaga. 

Det som är nytt för de senaste dagarna (förutom att jag varit deckad i världens flunssa) är att jag plötsligt blivit rädd för förlossningen. Jag trodde inte att jag skulle vara en av dem! Hittills har jag varit hur chill som helst och bara "japp, ingen har ju blivit inne.." men nu börjar det kännas som att det närmar sig nästan väl fort. Samtidigt som jag väntar och längtar till att få se vad det är för typ som bucklar under tröjan.. Salig mix av känslor kring det där!

Dagarna går. Nu är det tre veckor till beräknad ankomst. Max lika länge till av ledighet alltså innan hon senast ska vara här. Älskade lilla skrutt <3 

Nu börjar ledigheten!

Idag är Dagen D, dagen då jag tömmer mitt arbetsrum och börjar spendera dagarna bara med det där som man annars bara gör under de korta kvällarna och veckosluten. Umgås med vänner och bekanta (hej, jag har tid att träffas nu!!), rensa ogräs som hinner ta över världen medan man tittar åt andra hållet, slappa, peta på alla babyprylar, hänga på stranden, plocka bär, göra saft.. Ååååååh som jag längtat! 

Tre veckor kallas semester. Under de veckorna hoppas jag ännu orka flänga runt. Kompisars sommarstugor behöver besökas, teatrar, utflykter.. Ååååååååh vad det ska bli skönt. 

Sen, i mitten av augusti börjar den officiella mammaledigheten. Sen ska jag lägga mej som en fläck i soffan, slänga upp fötterna o börja klaga på att tiden (förmodligen) börjar gå så sakta igen. Och bara längta till att bebis vill komma till världen.

              Samma mage med en dag emellan. Tänk vilken skillnad olika kläder gör  för "figuren.."

Det här måste ju vara den absolut bästa tiden på året att vänta barn, då man har möjlighet att ta lite extra ledigt före man blir för otymplig för att orka med allt det där man vill göra. Det jag kanske inte vill göra - men tänker göra, är att ta ett krafttag med träningen ännu sista tiden. Mammafitness har kommit ut med en app med anpassade övningar för preggos. Ungen ska ut, och helst med en mamma som återhämtar sig fort och som har en hyfsat lätt förlossning. Det ska väl inte vara för mycket begärt...eller? 

Inte ens nära

Tänkte prova min tunna sportjacka ifall den skulle behövas under aftonens promenad. Well..

Som tur verkade det vara sommar en stund i Juli också i år. Håret hölls torrt och jack-jäveln fick åka tillbaka in i garderoben och skämmas!

Vy från fanerlådan i skitviken. 

Först en 45-min promenad och sedan bio. 2 näsdukar och också skratt. Jojo Moyes levererar också i filmformat. Me before you - se den! Men glöm inte näsduken! 

Gravidlistan 30+0

Här rusar veckorna iväg! Jag har ungefär 20 inlägg att skriva men absolut ingen tid. Eller ja, det är väl en sanning med modifikation, men jag har ingen fritid jag har lust att lägga på att sitta vid datorn. Det blir liksom tillräckligt många timmar av det på jobbet. Två veckor kvar av det förresten, sen vinkar jag hejdå till kollegor och arbetsplats för ett bra tag framöver.

Det inlägg som inte kan vänta är en uppdatering av gravidlistan. Det är ju liksom bara idag det är 10v sen sist (omg!). Ganska många veckor till kan jag bra vänta ännu, men sen skulle det få räcka. Så vi hoppas det inte blir någon 40+0. 

Halsbränna: Mer och mer, riktigt störande. 
Ryggbesvär: Nixpix, inte ens nacken har bråkat på länge!
Bäckenbesvär: Fortfarande bara lite ischas nu och då. 
Muskel och vadkramp: Mjo, några ggr. Men inte alls sådär äckligt hårda som ibland annars efter att ha sprungit t.ex. 
Åderbrock: Nej och så får det helst fortsätta!
Nästäppa: Japp, på högra sidan. Undantaget nu då sommarflunssan bitit, nu är väl hela fejset täppt. 
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig. 
Känsligt tandkött: Wohoo, en krämpa som försvunnit!
Bättre hy och hår: Tjockt hår, skönt att slippa tömma silen jämnt :D Hyn är definitivt inte bättre än som ogravid, men bättre än i början. 
Illamående: Endast korta stunder och väldigt sällan. 
Viktökning: 10 kg. Av det är dock en hel del vätska så angstar inte så hemskt mycket över det. Än..
Trötthet: Faktiskt ännu en krämpa som gett vika. Trött i kroppen ja, men jag håller mig i alla fall vaken då jag vill det. 
Upp och ner i humöret: Förutom att jag är gråtmild är humöret fortfarande konstigt jämnt. Länge sedan jag ens smällt fast en dörr ju.. 
Strimmor på magen: Fortfarande inga nya. Till min förvåning har jag fortfarande överskottshud kvar efter viktnedgången, men säkert kommer de innan väntan är över. 
Putande navel: Hah..Lär inte hända!
Svullnader: Extremt svullna händer och fötter. Till den grad att nävarna inte går att knyta och inga skor går på. Tack och lov är det sommar så man kan använda flipflops. Ringar kan jag glömma. Mest obehagligt då fingrarna domnar, i synnerhet efter många timmar vid skrivbordet. 
Yrsel: Nej, bara efter riktigt hastiga rörelser (som t.ex. då en humla sticker ens stortå, gruff, ajj!)
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Check. Tur kan inga grannar se mig då jag stått på terassen och flaxat i bara underkläderna för att inte svettas ihjäl. För ett par veckor sedan var det helt tokigt, men jag tror och hoppas att det jämnat ut sig. 
Blodbrist/ järnbrist: Inte. Skulle fortfarande kunna tjänstgöra som järnspett. 
Sammandragningar: Jep, men inga grymma mängder. Gör inte ont heller. 
Sömnproblem: Den senaste veckan har jag sovit otroligt bra. Annars har jag haft en tendens att ligga vaken en till ett par timmar per natt, ofta p.g.a. svettningar eller överaktiva tankar. De nattliga toalettbesöken har minskat också, men oftast behövs en gång. 
Nytt konstigt matbehov: Äter fortfarande mer mjölkprodukter. En kärlek är jälkiuunileipä med leverpastej. Jag kan normalt inte alls äta rågbröd men nu funkar en liten dos som medicin för att hålla magen igång. 

Inga pianofingrar här inte. En av de sämre dagarna. Som tur fick jag bort ringen följande dag.. 

På det stora hela tycker jag ändå jag mår bra. Visst är man lite klumpig och magen tar i här och var. Krämporna jag har är ändå förhållandevis få och lätta att tas med. Det enda jag hade velat är att kunna tappa ur mig några kg vätska. Hade det inte varit för svullnaden så skulle jag må som en prinsessa!

Klumpeduns på smultronjakt

Alltså bara hjälp vad tiden går! Kvällarna är liksom ännu kortare än vanligt - och soffan skönare än normalt. Jag har blivit så slö och förslappad att det inte är klokt. 

Igår blev det för första gången på länge en kort promenad. En promenad med 200 pauser för att plocka smultron. Det har aldrig någonsin funnits så mycket smultron på samma ställe som jag, men de har heller aldrig varit så förbaskat svåråtkomliga. 

Jag skulle träna till slutet. Jag skulle inte bli klumpig och stillasittande. Skadam sa det i v 27 o så var det långt till golvet, jobbigt att komma upp från liggande, tungt att stå längre stunder, svårt att få på skorna då fötterna är så svullna och banne mig tungt att ens gå längre än en kilometer. 

Nu får jag ta och skärpa till mig och faktiskt se till att röra mig mera, kanske finns det ännu en chans att inte bli helt "grönsakifierad" de sista veckorna. Jag längtar till att bli ledig och kunna spendera dagarna med korta promenader och simning (om så att jag lyckas få de lurviga benen att låta bli vara lurviga ens en timme i taget eller så- whats up med att ha en sån grym hårväxt som preggo!? Det är trevligt på huvudet - thats it!).

Men för att detta inte ska bli en klagovisa. Det fins fler än ovannämnda orsaker till att det är kiva att ligga på soffan. Det är då bebis är som mest aktiv och sparkar och rumlar runt. Det är alldeles, alldeles underbart och än så länge skulle jag inte byta bort att vara gravid mot något <3 

Händelserika veckan

PUHH vilken vecka bakom, har inte avsiktligt övergett er redan.. 

Min bil har krånglat, eller egentligen inte bilen men idiot-servicen jag hade den på. Inte mindre än 4 kvällar har gått åt till att åka fram och tillbaka till service och ändå är bilen ännnu inte i skick. Vad är det med folk och att inte kunna något som ens lite påminner om kundbetjäning eller att bara göra sitt jobb rätt? Nåväl, efter många brända proppar vilket bland annat ledde till ett storbölande preggo med de första sammandragningarna så ska bilen nu få åka annanstans för omvårdnad och så hoppas vi på bättre lycka.

Som tur har inte allt varit pest och pina, långt ifrån. På tisdagen fick vi se vårt lilla sprattel för tredje gången. Vi fick också veta vem det är som bor i min mage, jag är för nog en för nyfiken person för att kunna låta bli och det är rätt skönt att slippa fundera ut två namn. Skulle det bara vara möjligt så hade jag säkert försökt ta reda på det redan tidigare. Fast så nyfiken är jag ändå inte att jag skulle börjat försöka mig på bikarbonattest eller ringar i snören. Både tråkig och nyfiken, men vart får folk allt ifrån? Allt såg hur som helst bra ut och i lättnaden som följde har jag börjat shoppa loss. Redan dagen efter köpte jag de första plaggen (kommer försöka fixa det mesta begagnat men de allra första plaggen måste jag ju ha fått skaffa själv, viktigt).  

På lördagen åkte vi till Borgå på kalas och skulle lite snabbt åka o titta på vagn på vägen. Lite snabbt ledde förståss till att vi slog fast köpet och har nu förbundit oss att betala för såväl vagn, tillbehör, bilstol och isofix. Skönt ändå att det som känns som de största besluten och utgifterna är tagna. Nu får vi bara vänta i upp till 12 veckor innan hela härligheten kommer hem - vilken julafton det kommer bli!

Vi hann ändå fram till kalaset nästan i tid och kunde fylla magarna med kaka och se på glada ungar som snurrade omkring. Innan vi var hemma hade jag dessutom hunnit plocka på mig en kass kläder för återanvändning samt badkar och tuttflaska. Julafton igen!

Nu känns det ändå som att någon drämt till mig med en stekpanna, blev inte mycket till vila. Den här veckan hoppas jag ännu hinna med ett besök till huvudstaden, en skolningsdag i långtbortistan, gäster i dagarna två. Ja, hos kosmetologen får jag i alla fall ligga o chilla, så det är alltid något!

Träna när andan faller på

Jag har alltid gått och sagt att jag minsann inte ska bli den där gravida som bara lägger sig på soffan med en fet godispåse och sedan beklagar sig över att vikten stiger. Det kom inte som en överraskning  att graviditeten begränsar möjligheterna lite, men jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli så lätt att bli lat. Första tidens soffhäng p.g.a. trötthet/bakfyllakänsla blev på lite och då det varit den stressigaste tiden på jobbet så har kvällarna varit extremt korta. Fyra pass per vecka har bytts till typ två. De flesta dagarna blir helt enkelt lite väl stillasittande så när andan faller på gäller det att slå till.

Idag hade jag promenad-date med Karin. Jag cyklade till byn, sedan gick vi runt slottet. Jag gjorde lite styrkeövningar i en klätterställning medan sällskapet mest skämdes över mig, och sedan pedade jag hem igen. Totalt blev det 3,6 km promenad och 6 km på cykel. Det är så himla härligt att cykla nu och det verkar också vara det mest skonsamma för kroppen (min), i alla fall så länge man inte stiger upp o trampa stående. Ändan i sadeln så bäckenet hålls rakt och avlastat. Jag tror faktiskt att cykeln kommer få komma ut oftare än vanligt den här sommaren, för det är klart bekvämare än att gå.

Jag skäller ofta på luktsinnet som har gått från känligt till hyper den senaste tiden, men eftersom det fungerar också andra vägen så är det det aboslut bästa med att vara ute nu. Blommorna doftar, solvarma barr doftar.. för att inte ens tala om hur gott regn doftar, men det vill jag ändå inte känna nu på en stund. Så otroligt härligt det är med lite sommarväder!

Sol eller inte, nu slänger jag mig i soffan den sista tiden av kvällen. Fötterna i högläge för jag är svullen som en boll. Ett kvällsmål i magen och på med ett avsnitt av gympaläraren. Sen ska jag bara ligga här och känna när bebisen far runt i magen <3

Gravidlistan 20+0

Jag kan ju inte vara sämre än precis alla andra som någonsin bloggat medan de väntar barn.. Den första gravidlistan blir väl bra att göra nu halvvägs, så har man något att titta tillbaka till längre fram. (wohoooo vi har kommit halvvägs, jeeee!!!)

Halsbränna: Nja inte direkt. Svagt har jag känt det några ggr, men bara en gång behövt ta en rennie. Har annars aldrig halsbränna förutom efter magsjuka.
Ryggbesvär: Nixpix, nacken har varit riktigt stel dock. Heja akupunktur!
Bäckenbesvär: Lite ischas eller foglossning eller vad katten det nu kan vara efter att ha varit igång länge eller suttit för länge i en bil. Inget att klaga över än i alla fall.
Muskel och vadkramp: Nej, jag klarar mig bra utan tack!
Åderbrock: Nej o klarar mig hemskt bra utan det också!
Nästäppa: Lite, mest på natten. Förståss. Småsnörvlig är jag i och för sig alltid på vårarna men nu började det redan på vintern.
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig.
Känsligt tandkött: Ja tyvärr, vissa dagar är det som att borsta tänderna med blodsmakande tandkräm. Riktigt ömt kan det bli efteråt också. Blä. 
Bättre hy och hår: Håret är kanske snäppet bättre, men i ansiktet ser jag ut att ha blivit träffad av en knott-attack eller hagelbössa..
Illamående: Mådde mest illa kring veckorna 6-9 ungefär, då mest på morgnarna men kastade ändå aldrig upp, tack och lov. Sedan dess har jag bara drabbats av kortare stunders illamående, de senaste fem veckorna typ 1 gång. 
Viktökning: Hemska 5 kg varav 3 den senaste månaden! Vad händer, hjälp?!
Trötthet: I början var jag nog trött jämnt men de senaste veckorna har jag dagtid varit pigg som en mört. Klockan 22 är det ändå oftast som att bli klubbad av stekpanna.
Upp och ner i humöret: Tycker mitt humör varit ovanligt jämnt de senaste veckorna, men visst händer det att jag börjar gråta av precis ingenting. Nyaste transformers filmen är fortfarande på hälft för att jag blev så ledsen då de var dumma mot Optimus prime... Även här måste jag väl också säga att humörsvängningarna var fler och kraftigare i början av graviditeten.
Strimmor på magen: Ja, men de är gamla. Kom redan i tonåren, troligtvis för att jag gick upp i vikt rätt kraftigt i högstadiet. Nya lär nog komma, har inga illusioner om att klara mig undan.
Putande navel: Nope, men kanske lite, lite grundare än innan.
Svullnader: Ben/fötter svullna som attan. Stödstrumpor är goda vänner men hur gör man då sommarvärmen kommer?
Yrsel: Händer, men sällan riktigt kraftigt. Att luta sig mot något eller sätta sig ner några sekunder brukar räcka. 
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Vid träning märker jag att jag blir varm fortare. Fryser också lite mindre om fötterna än annars. Riktiga svettningar kan jag ändå inte påstå att jag skulle ha, är världssämst på att svettas i allmänhet :D
Blodbrist/ järnbrist: Nej och blir förvånad om det händer. Har hb som ett järnspett!
Sammandragningar: Tror jag inte, ska bli spännande (skrämmande) att märka hur de känns.
Sömnproblem: Ibland, men mest reagerar jag på att jag drömmer massor av helt konstiga drömmar. Aldrig om barnet, tyvärr. Wc-springet stör också nattsömnen en del. De få nätter jag inte är upp känner jag mig oftast som en ny människa på morgonen. De dagar jag ska på jobb skulle jag vilja sova till 12, när jag är ledig vaknar jag senast 8 fastän jag gärna skulle vilja sova myyycket längre.
Nytt konstigt matbehov: Inte direkt. Äter mer mjölkprodukter och frukter än normalt och jag som annars inte är någon vän av glass skulle gärna äta det varje dag. Tomater hade jag avsmak för men det börjar lätta lite nu. Det enda som absolut inte gått att få ner var hemlagad räksoppa. Totalt jävla oätligt.

Kapitel 2 - vintern

Förr eller senare måste otur vända eller hur? När termometern plötsligt visade -26 och det började snöa, var huset klart och vi njöt av tillvaron. På nyårsafton firades inflyttningsfest i goda vänners lag (och volym 2 med härliga kvinns i februari). Sambon var själaglad åt att ha en gård att skotta snö på.

Julbocken Ture. Tur-e. 

Vad kunde väl göra livet ännu lite bättre då? Att springa ut, i bara tröja i -26, till nämnde snöskottare för att vifta med en sticka med två granna streck på? Jajjamän!

Efter det följde ett par veckor av ömsom glädje, skräck och väntan innan tidig ultra som visade att ett litet hjärta nu pickade, på alldeles rätt ställe.

Så, det var snabbspolningen av vad som hänt sedan bloggen tystnade. Bloggen må ha varit tyst, men livet har minsann inte varit händelselöst för det. <3

När allting faller

Den här bloggen började som någon form av tränings- och motivationsblogg. Som så många andra så slutade jag skriva då det blev jobbigt. Här följer en (bort?)förklaring.. 

Som jag vid flera tillfällen nämnt så var förra året inget bra år för mig. När 2014 tog slut var jag on top of the world. Jag hade nästan nått min målvikt, jag var mer vältränad än någonsin tidigare och var glad som en lärka. Sedan tog tiden med min härliga PT slut. Jag hade kunnat fortsätta som tidigare, men man kan väl säga att livet kom emellan. Jag blev sjuk. Det som började i lycka slutade i utomkvedshavandeskap och jag blev mer eller mindre sängliggande i över en månad. Jag kom "lätt" undan trots allt, men det var en psykisk påfrestning. Alla som någongång har hängett sig åt tröstätande vet resultatet av att ligga ner en månad och vara ledsen. Efter det var det minst sagt svårt att ta sig "upp på hästen igen" men sakta kom jag in i gamla vanor men aldrig upp i den tidigare träningsmängden. 

När väl sommaren kom började jag må bättre, men då tog det inte länge innan följande bakslag. Jag blev gravid igen. På grund av det som hänt slutade jag genast träna, livrädd för att skada mig ifall det igen satt på fel ställe. Ett litet tag senare fick jag missfall igen och var tillbaka på botten. 

Egentligen kan jag inte säga att jag ens kommer ihåg så hemskt mycket av 2015. Gjorde jag många roliga saker? Jag vet inte om jag egentligen tyckte något var riktigt roligt längre, gick nog till en viss del i dvala. Bara att hålla uppe fasaden någorlunda var påfrestande. 

När hösten kom bestämde vi oss för att börja på ett nytt kapitel, det var det ni fick läsa om igår.  I samband med flytten sade jag upp mig från mitt älskade gym i ekenäs. Vägen dit blev för lång för att det skulle vara praktiskt. 

Jösses vad ett gym kan göra för motivationen. Jag böt alltså till ett annat gym på annan ort. och vantrivdes som attan. Nu har jag sagt upp mig också från det, och kommer satsa på hemmaträning och feelgood en tid framöver. Jag vill hitta rörelseglädjen igen. Glädjen i största allmänhet. Men det får bli nästa kapitel.. 

Kapitel 1, Hösten.

Jahapp, som ni märker går jag inte att lita på för fem röda lingon. "Hörs om en vecka".. Ibland går tiden helt enkelt lite fortare än annars.

Hösten, vintern och våren vågar jag påstå att har varit de mest hektiska i hela mitt liv. För att börja någonstans så inleder vi med hösten som första kapitel i denna lite för långa saga. Det jag inte berättade efter inlägget för en vecka sedan *host host*, var att vi gick och blev husägare, till vårt drömhus ute på landet. Det förmodlligen enda positiva med år 2015. 

Oktober gick åt till konditionsgranskning, köp, sukta efter inredning o.s.v. I november fick vi nycklarna och kunde börja varva de otaliga inhandlingresorna med de ändringsarbeten inne vi bestämt oss för (och så lite till som kom på vägen..). Mycket gick att åtgärda med skurborste och tvättmedel, men vår smak gick väldigt mycket stick i stäv med tidigare ägarens. En i princip total ytrenovering gjordes från och med november och pågick tills början av Januari. Endast badrum, toalett och gästrum undkom större ingrepp. Alla andra rum fick byta tapeter och färg och nu ser det till 90 % ut som vårt drömhus även invändigt. Större projekt som badrum och kök sitter på "ca 15-års åtgärdslistan".

Gästrum. Inte det mest självklara tapet- och färgvalet - men orka fega :) 

Det viktigaste flyttlasset, det vill säga madrasserna, gick medan ännu bara sovrum, badrum och hjälpkök var klara. Hälften av köksinredningen stod i princip som en tillfällig köksö mitt i köket och resten av rummen var fullkomliga arbetsplatser. Slipdamm på de mest konstiga ställen men vi firade i alla fall självständighetsdagen i vårt alldeles egna hus - eller hälften av det.

Absolut inget var på sin egen plats - undagtaget jag, sängen och godiset.. 

Hösten kom och gick med en väldig fart, vi hörde knappt hur det ven i knutarna och hur regnet smattrade på taket på grund av kompressorer och andra verktyg som gick i ett. De enda gångerna jag ens tänkte på att det var höst var då madrasser och soffa skulle flyttas - naturligtvis i fullkomligt ösregn. Eller när jag som bott hela mitt liv på landet, med undantaget gästspelet i Ekenäs City på 7 år, var mörkrädd som attan. Jösses vad rädd jag var åt minsta lilla ljud. Vindflöjeln som gnisslade i vinden fick sambon snällt klättra upp och smörja. En enligt mig skrämmande staty fick flytta. En grå hund som plötsligt stod bakom mig i mörkret och regnet en dag blev förmodligen ännu räddare än jag som skrek till i högan sky, den har inte synts till sedan dess i alla fall. Sorry vovven.. 

Jag säger var mörkrädd - det är lätt att säga nu då dygnets flesta timmar börjar vara ljusa, men jag hoppas ha vant mig lite innan nästa höst kommer. Att knycka sig för allt och lite till kan inte vara bra för pumpen..

Det var hösten och kapitel 1, för hus och renovering var precis det enda som fanns just då.