Behöver jag skämmas - en smygätares vardag

I de annonser med min feja på som finns utsprayade på diverse sidor på nätet har många tagit fasta på meningen "Behöver jag skämmas över att ha ätit detta så ska jag låta bli". Jag tänkte därför ta en liten djupdykning i vad det för mig innebar att vara en smygätare, hur jag blev det och varför det påverkade mig som det gjorde - men också hur jag tog mig ur det. Som ni redan nu förstår så kommer detta bli ett långt inlägg. Gå efter en kopp te/kaffe och sätt er bekvämt. 

Sommaren 2012 skrev jag ett inlägg i ämnet som ni kan hitta Här men jag kopierar ändå in en del av inlägget, mest för att jag fortfarande tycker att jag slog huvudet på spiken. 

Jag har insett vad som varit mitt problem med mat. Jag säger inte orsak, för någon annan orsak till min övervikt än jag själv och mina val finns inte.

De dåliga valen tror jag att började i högstadiet. Jag har alltid varit väldigt medveten om min vikt och tyvärr alltid jämfört mig med andra. Det kan ha en viss bakgrund i att alltid har fått höra onda kommentarer om såväl vikt, utseende och beteende av en närstående äldre släkting.

Skillnaden mellan högstadiet och lågstadiet var inte skolmaten, båda smakade riktigt illa och jag var kinkig. Skillnaden var att man kunde gå till matbutiken på rasten i högstadiet om maten inte smakade. Det var här man började välja ett salthorn, en bulle, choklad eller liknande istället för knäckebröd och sallad i brist på annat från matsalen. Efter en tid införskaffade evelkåren en chokladautomat till skolan. Bullar och annat snabbinköpt från mataffären mättade inte särskilt länge, och då var chokladautomaten nära till hands.

På grund av min självmedvedenhet angående min vikt ville jag inte att folk skulle se vad jag stoppade i mig, så jag började gömma det. Det hände att jag låtsades gå på toa på lektionstid, men gick istället till automaten. Det var en relativt liten skola, så alla hade lektion samtidigt och korridorerna var tomma = ingen som kunde se.

Det här utgjorde början för mitt smygätas. Värre blev det ännu när jag flyttade hemifrån. Då var jag ju ensam med mitt smygätande mest hela tiden. Jag hade också ett misslyckat förhållande med ett visst mått av psykisk misshandel i bagaget som gjorde att jag var ganska svag psykiskt. Idag har jag (nästan) förlåtit honom (tror jag) och insett att mitt dåliga självförtroende inte gjorde saken bättre då jag bara tog åt mig allt som sades utan att ifrågasätta. 

För att kompensera allt godis jag åt hemma i smyg visade jag ofta en hälsosam sida utåt, och det var också bara den sidan jag tillät mig själv att se. Alltså insåg jag inte hur jag hela tiden gick upp i vikt, eftersom jag ju var "hälsosam". 

Nu när jag har insett att det är smygätandet som är mitt problem har jag kunnat ta tag i min vikt på ett annat sätt än tidigare. Det är också förklaringen till varför det är första gången viktnedgången faktiskt lyckats. Jag vet att det inte har gått så fort som för många andra, men varför skulle jag jämföra mig med dem egentligen? Jag har lyckats bra hittills, och jag ser ingen orsak till att sluta nu. När jag började fundera på "mina problem" efter att ha sett på viktprogram och läst inspirerande viktbloggar, insåg jag allt dethär. 

Det slog mig att jag för flera månader sedan slutat smygäta, gissningsvis i Augusti efter mitt uppvaknande i mitt första viktrelaterade blogginlägg. Den dagen var jag påväg till ett viktigt möte på jobbet och behövde vara snyggt klädd. Mina kostymbyxor behövde ett bälte men alla mina bälten var plötsligt för korta så jag blev tvungen att låna pojkvännens. 

Idag står jag för allt jag äter och inte äter, inga gömda godispapper eller smugglingsutfärder till de gemensamma sopkärlen uta på gården. I synnerhet nu då jag skriver ner detta inser jag hur sjukt det beteendet egentligen var. 

Mat är en drog, men som man måste klara av att dosera rätt, varje dag. Alla behöver få äta gott och sött någon gång, men är det mängder man inte vågar stå för, då är det inte normala mängder.

Efter år av dåligt självförtroende, otrevliga, mobbande arbetskamrater (bara två och under ett halvt år räcker långt) och misslyckande förhållanden mm. var jag på botten. Jag mådde svindåligt. Det som övergår mitt förstånd är att jag under den här perioden lyckades hala in det jag fortfarande tror är mannen i mitt liv. Han kom att bli ett otroligt bra stöd, en bästa vän - allt. Dels förkortades timmarna jag hade på mig att smygäta men istället smittade jag nog av mig en del dåliga vanor på honom och det blev en hel del godis hemma. Sambo-fällan har ni hört talas om va? 

Något började ändå hända vid den här tiden. Skolan tog slut. Jag fick fasta tider och rutiner. Jag var lycklig i ett förhållande. Jag fick ett nytt jobb utan mobbande arbetskamrater. Men också en egen skrivbordslåda att gömma lite godis i.. 

Nu ska jag ta en liten snyftpaus här för jag känner att känslorna börjar bubbla upp. Förrän jag igen började gräva i minnet hade jag förträngt hur jävla dåligt jag egentligen mådde. 

Jag tror det egentligen var när sambon hittade en massa gömda godispapper och frågade varför jag samlat på dem som något klickade till bakom pannbenet. Vad fan är detta - vad håller jag på med? Med svansen mellan benen berättade jag att jag gömt pappren för honom och det är något jag har för vana att göra för att jag skäms över att ha ätit det. Han värderade inte det desto mera men jag insåg ju själv att det var just det, jag skämdes. Och över min döda kropp att jag skulle låta honom hitta godispapper fler gånger. Nu skulle man ju tro att jag bara började gömma pappren lite bättre men det hände väl så lägligt i samband med att det gick upp för mig hur tjock jag egentligen var, så att jag kunde se sambandet. Daaah - dum man får vara!

Utan att desto med tänka på det blev gångerna jag köpte hem godis färre. Kanske för att jag hatar att skämmas. Det tog en tid innan jag märkte att jag kunnat börja behärska mig lite och nu åt jag godis bara då vi båda gjorde det hemma i tv-soffan och ibland på jobbet. Efter upptäckandet om smygätandet började jag göra tankeregler i stil med "Jag får köpa godis om jag kan ha det framme på bordet medans jag äter det", eller "jag kan köra bulla om vi hemma äter av den tillsammans". Flesta gånger föll inköpet helt på att jag den dagen kände mig jättejättetjock (flesta dagar) och inte vill bli sedd med handen i chokladasken. Andra gånger köpte jag det för att jag verkligen.ville.ha.det men då måste det ju vara små mängder för för allt smör i småland (Hur dumt uttryck är inte det förresten - har småland extra mycket smör? Fattar inte..) så vill man ju som tjockis inte bli sedd med en jumbo-påse med godis. För jag menar, vareviga en människa som då ser det skulle ju tänka " inte undra på att hon ser ut sådär" eller "undrar om stolen ska hålla länge till". Nu VET jag ju att det antaglien bara var jag och några få undantag som faktiskt gick omkring och tänkte så. 

Till slut började jag ändå komma ur smygätandet och i takt med att vikten började minska peppade det ju att ännu mer undvika en massa sött. Jag har helatiden ätit godis men på en helt annan nivå. Mängder jag kan stå för. Ibland är jag fem före att köpa hem något då jag är ensam. Ibland köper jag hem något gott då jag är ensam, men jag ser till att inte gömma pappren. Jag lägger dem överst i sopkärlet så som normalt folk skulle göra - eller till och med glömmer den tomma påsen framme på soffbordet, något som aldrig skulle ha hänt tidigare. Jag anser mig ha tillfrisknat från mina största ovanor. 

Nu till uppmaningen: Känner du dig det minsta träffad av det jag skriver? Förnekar du smygätande men känner någonstans att du kanske gör dig skyldig till det? Ta då fasta på det jag skriver här och inse att det är ett beroende, en ovana och ett beteende som inte är hälsosamt. Ett beroende som går att bryta så länge man är medveten om det. Lycka till. 

Och så avslutar jag med att snyfta till ett varv igen för att jag är så otroligt glad över att vara den person jag är idag. En känsla jag unnar alla er där ute, vänner som ovänner.