fredag 28 februari 2014

Det är något extra..

.. med känslan i kroppen efter helkroppspasset som jag gör det nu. Jag är pigg och glad, känner mig stark och energisk. Jag älskar känslan, och bara väntar tills jag får göra det igen om ca en vecka. 

Det är superkul att ha sällskap med i gymmet också. Jag bara överraskar mig själv om och om igen då jag har någon att visa mig duktig inför! Helt i onödan var jag innan orolig över hur det skulle gå att ha med en tränare, som liksom bara står och tittar på hur och vad jag gör. Jag som annars gillar att träna ensam ska ha en åskådare - Hujeda - men som sagt oroade jag mig över det helt i onödan. Istället är det en mycket bra spark i baken, och tiden och setten bara försvinner och avslöser varann i rasande takt för att det är roligt att ha någon att prata med i vilorna (däremellan imiterar jag främst blåsbälg).

Är lite, lite rädd för att det nya träningsprogrammet om 3 veckor kommer vara riktigt pain in the ass också, nu då upphovskvinnan ser att jag orkar mer än jag tidigare kanske gav sken av (inte avsiktligt - jag har inte själv insett det tidigare heller..). Vilken tur att jag ännu hinner jobba på kondisen tre veckor till innan dess, och framför allt, vilken tur att jag gillar att träna!  


Packåsna

Ny dag, ny mat, ny träning. Packåsnan traskar (åker) glatt till jobbet i sällskap av veckoslutets resväska.. eller inte. Med mig har jag däremot en kass med dagens mat; tre matlådor innehållande kvarg, potatis, köttsås och sallad plus bröd och ägg vid sidan om. Träningsväskan är med inför kvällens träningspass  i sällskap av the PT. Blev just lite slutkörd av bara tanken. Senast var det nära att jag skulle ha fått ta mig ner och upp för trapporna i "fyrhjulsdrift" efter passet. Den som kommer vacker ur gymmet har inte jobbat hårt nog har jag hört, kanske gäller det också den som kommer vackert ut ur gymmet..


(OBS! Varning för produktplacering/reklam i bilden)

Tredje väskan är förståss resten av livet. Den där väskan som innehåller allt som tänkas kan. Handväska. En av de största orsakerna till att jag omöjligt skulle kunna leva som man. 

torsdag 27 februari 2014

Foodprep

Leva långsiktigt vad gäller mat har liksom aldrig varit något för mig. Jag brukar liksom bara handla det jag vill äta just den dagen, utan en tanke på morgondagen. Nu när det tydligen är tänkt att jag ska äta perfekt och helst som en häst, så måste jag helt enkelt börja planera min tillvaro lite bättre. Dessutom tar det ju en sådan otrolig tid att varje dag förbereda vanlig basföda. Middagen får däremot fortfarande leva lite mer, annars kan det sluta med att jag bor ensam... ;)

Det första jag gjorde var att fylla äggkokaren från 70-talet till bristningsgränsen så att det finns färdigkokta ägg för några dagar framåt. Kylda.
Följande steg var en bauttasallad, en del i en stor skål för hemmabruk, resten färdigt portionsförpackat för resa till jobbet.
I samma veva skapades en liten ugnsplåt hemmagjorda klyftpotatisar och morötter, men eftersom bildbevis glömdes har det antagligen inte hänt.. 4 portionspåsar landade ändå i frysen.


Till middag och dagens lunchlåda tillreddes två laxmedaljonger. Vi kan ju säga att den ena ser ut som ett skolboksexemplar, den andra not.so.much. Olämpligt också att den som såg mer respektabel åkte rakt ner i magen medan den andra kommer skärskådas i lunchrummet på jobbet. Ja, min mat är nu föremål för ännu mer nyfikenhet än tidigare..



Vidare råddade jag ihop några byttor kvarg med cacaopulver i till mellis. Fick för ändåmålet söka mig igenom 4 (!!!!) krääsäbutiker för att få införskaffat nya plastburkar i lämplig storlek. Vilken jäkla landsortshåla bor jag i där man inte kan få köpa frysburkar annat än på hösten då man ska plocka bär och svamp som en galning med sju älgflugor i nacken? Okej, bortsett från älgflugorna är det kul att plocka svamp, men blåbären plockar jag helst i frysdisken. Eller varför inte få hemleverans av ivrigt plockande bekanta förresten ;) 

Jag kan nog inte annat än känna mig en liten, liten smula träffad av Elovenas snabbgrötsreklam...


tisdag 25 februari 2014

Gymirritation

Gymmet var synnerligen välfyllt igårkväll, men det är inte det som var upphov till min irritation. Mitt träningsprogram för ben kräver 3 maskiner/redskap till hjälp. Cable Cross, benpress och Smith. Alla är basmaskiner som väldigt, väldigt många vill använda. Man får alltså vara lite smidig där och sneaka sig till dem så fort det blir ledigt. Sedan gör man sitt i rask takt och hasar vidare. Men sedan kommer då fyra snorvalpar som i ovanan från att ha navelsträngen avklippt bara måste hänga stadigt fast i sin grupp med likasinnade. Benpressen hade i mitt program övning nummer tre. Ännu när allt annat var gjort var den upptagen. De stod alltså fyra stycken runt samma maskin. En tränade, tre tittade på. Sedan skulle alla vila samtidigt också medan vikter byttes ut mellan alla. De hade seriöst benpressen i 45 minuter och sådant gör mig galen. Kan man inte dela upp ett sällskap på 4 personer och ens låtsas vara lite tideffektiva? Följande sällskap, detta på endast två personer höll till i smithen. Så att de på nåt konstigt sätt supersettade den och bröstpress. Det konstiga var ju dock att båda måste vara på samma maskin istället för att bara turas om på bägge, och så skulle de dessutom hålla flera minuters vila emellan, så smithen kunde vara tom i över 5-10 minuter mellan övningarna. Ändå var det inte tänkbart att låta någon annan jobba lite i vilorna. Smithen var upptagen i 30 minuter. 



Det verkar som att det här fenomenet endast syns bland yngre män. Klarar kvinnor bättre av att hamna mer än 2 meter ifrån sin bästis? Eller klarar de av att träna också då kompisen inte står bredvid och suckar imponerat? Karlar som torkat upp lite bakom öronen brukar kunna låta andra träna medan de vilar mellan setten. Kan bara inte fatta vad det är för idé att komma till gymmet alls och betala dyrt om man sedan tänker vila tre fjärdedelar av tiden man befinner sig där. Kanske just därför kvinnor inte brukar ses göra det där.. Tidseffektivitet, omtanke och respekt för andra som kommit till gymmet skulle inte slå hål i sidan om vi säger så! 

måndag 24 februari 2014

Vem är din inspiration?

"Det är lätt att låta sig inspireras av andra, men ibland är själv bästa inspiration."

Så var det för mig i lördags. Ofta har jag låtit mig imponeras av andra som orkar göra funktionell övning efter annan i rask takt, se så där hurttiga och ivriga ut, med svetten lackande på ryggen. Själv har jag lugnt gått från övning till övning och aldrig liksom fått till ett sånt där "superpass", dels för att jag trott att jag gjorde mitt max, dels för att jag inte känner till såna där funktionella övningar som kombinerar olika basövningar till crazy-jobbig-träning. Nu blev det ändring. Jag kände mig precis sådär hurttig och efter första halvtimmen kunde jag inte fatta att jag orkat så långt. Jag har verkligen inte tränat så hårt som jag kunnat göra senaste tiden, för jag orkar tydligen så mycket mer än jag trott. Jag kan om jag orkar och vill. Efter passet gick jag som på moln, så stolt över mig själv att jag kunnat spricka. Efter bara en vecka med nya träningsrutiner kände jag mig starkare, både fysiskt och psykiskt, bara för att det känns så himla bra att övervinna sig själv också då det "bara" handlar om hjärnspöken. 

Sen kom helgen och bara kraschade mitt nya självförtroende när jag plötsligt hade noll karaktär. Drack alkohol, även om bara några glas, tre dagar i rad. (två glas fredag, fem lördag, ett söndag). Godis. Bakverk. En massa mat. Självförtroendet sjönk som en sten och veckan som känts superbra förstördes och blev ett totalt magplask. Jag blir så besviken på min egen karaktär ibland. Oftast hejdar jag mig rätt fort, men ibland faller bara allt och då även självkänslan med karaktären.

Med andra ord är det bäst att för tillfället återgå till att inspireras av andra, dra ett djupt andetag och sakta dra mig tillbaka upp på banan, gömma godiset som kom med hem från båten, stuva in vinflaskorna i ett skåp för att vänta på framtiden och leta fram träningskläderna för att vara förberedd för kvällens underkroppspass. Det viktigaste är trots allt att aldrig ge upp. Hoppas bara all mat åkte rakt ner i de nu synnerligen väl ingömda och obefintliga musklerna. Om några månader ska bilden nedan få agera före-bild bredvid en ny bild med betydligt mera bicce.

Träning vecka 8.

Min träning ska varje vecka innehålla tre stykepass, ett konditionspass och en kortare rörlighetsträning. Förra veckans träning blev slutligen så här:

  • Måndag: Styrka underkropp + genomgång av kommande pass
  • Tisdag: 1h promenad 
  • Onsdag: Fysioterapi/ vila
  • Torsdag: Styrka överkropp
  • Fredag: 45 min promenad + rörlighetsträning 15 min
  • Lördag: Styrka helkropp
  • Söndag: Vila

fredag 21 februari 2014

Celsius - inget för mig



Efter att en massa träningsbloggar har höjt Celsius energidrycker till skyarna så såg jag till att samla på mig några burkar i olika färger då jag var till Sverige över nyår. Sedan dess har jag ömsom snålat och glömt bort burkarna. Tre stycken har jag nu sörplat i mig. Den första var i Januari i samband med träning. Jag blev stinn och bubblig och ville mest bara rapa mitt i marklyften. Den andra burken drack jag på jobbet, liksom även nummer 3. Nu kommer jag inte ihåg hur jag mådde efter burk nummer två men nu den tredje gången blev jag i alla fall mest illamående och stirrig. Mådde inte alls bra och tror det kan bero på koffeinkänslighet. Jag dricker kaffe/koffein rätt sällan normalt ( En halv till en mugg de dagar jag dricker kaffe, och det är kanske 4-5 dagar per vecka ). Snål som jag är kommer jag ännu prova dricka en av mina återstående burkar, men om illamåendet då dyker upp igen så åker den sista ner i diskhon. Inte var de jag smakat på särskilt goda heller, konstämnen och sötningsmedel i en tamare version av Coca cola och Jaffa. När mina burkar tagit slut kommer jag fortsätta föredra vatten och någon enstaka Coca Cola zero. Och det där med att dricka något för att bränna kalorier..*host* BS...

onsdag 19 februari 2014

Fysioterapi

Idag är det vilodag. Tack och lov för jag kan inte gå som folk ens längre. Gnäll, gnäll, gnäll - ja men jag haar ju ont ju! 

Ont har jag också i nacken jämt (märkte ni vilken åsnebrygga!) så jag har fått en remiss av företagshälsovården till fysioterapi en tid framöver. Efter att ha fått några kotor omplacerade och så vidare så är jag rörligare i nacke och skulderblad än på länge, så skönt! 

Sen vill jag också påpeka att tatueringar ju måste vara so last season och hävdar istället att tape i svart och pink är sju-huuuukt inne! Så det så.. 


Lagom efter behandlig blir det överkroppspass imorgon. Bäst att passa på så länge jag är lite mer rörlig och avslappnad. Ska bli roligt att få prova på ännu ett nytt pass. Idag skickade jag också iväg en helt ärlig matdagbok. Inte en matdagbok att vara särskilt stolt över, men inte heller helt missnöjd - tror jag. Men jag behöver verkligen sluta äta lakrits hela tiden! Förr var det choklad men nu är jag helt beroende av lakrits. Är det inte det ena så är det det andra..

tisdag 18 februari 2014

Det kommer mera

Vilken klant jag är. En lugn promenad kan säkert vara välgörande för träningsvärk men inte i blixthalka, spänd som en fjäder.

Invalidprocenten fortsätter stiga i rask takt här nu, från att ha varit jobbigt att plocka upp saker från golvet är det nu relativt omöjligt. Att sätta på skor har också visat sig vara synnerligen besvärligt.. 

Ähh, det känns ju inte ens

Första passet med PT Vicki gick av stapeln igår. Det blev lägg-däjj och sedan genomgång av de andra två styrkepassen jag ska dra igenom varje vecka. 90% övningar jag inte gjort tidigare så det var uppfriskande och roligt, några övningar kan bli riktiga favoriter (inte utfallen!!). Dock hade jag ju trott att jag skulle få träningsvärk - men det känns inte det minsta... 

Nånej, nånej, nu lurades jag! Efter benpasset fick jag knappt ut foten ur fotlänken efter sista settet. Benen bara darrade så det var tur att det var överkroppspassets genomgång som följde och inte mera ben på en god stund. Efter att ha provat på helkroppsövningarna var jag som en urvriden trasa. Lite nedvarvning och sen kom den största av utmaningar. Trappor. Först ner från gymmet och sedan upp till lägenheten. Höll i trappräcket för blindkära livet. En liten stund övervägde jag nog att sätta mig på nedersta trappsteget och vänta på att sambon skulle komma hem och bära mig upp. Kom på andra tankar ändå, men bara för att jag var så hiskeligt hungrig. Jag hade kunnat äta en häst men fick nöja mig med en halv fisk. Sällan smakar väl mat så gott som efter träning. 

Efter att ha ätit återhämtade jag mig en stund (läs: ett par timmar) slötittande på Huutokaupan metsästäjät innan jag till sist orkade släpa mig i duschen och med ben tunga och stela, som bly, vidare i säng. Det skulle inte förvåna mig om jag legat blickstilla hela natten för att jag helt enkelt inte orkat vända mig..

Jag är väldigt nöjd med passet och min prestation. Jag gjorde så gott som allt det var meningen att jag skulle göra och egentligen bara en övning som behövde förenklas för att jag skulle klara den. Eftersom jag alltid varit rätt noga med att göra rätt teknik, eller i alla fall det jag trott varit rätt teknik, så riktigt myste jag då jag fick beröm för just det. Så roligt att höra att jag inte gjort en massa tokigheter under de senaste årens träning, förutom det där med att inte utmana sig själv tillräckligt och så vidare. Viktigast av allt, jag kände ren och skär träningsglädje!

Det säger jag nog, att om resten av det här året fortsätter såhär så förlåter jag sannerligen Fru Fortuna för alla gånger hon vänt mig ryggen och gett mig otur. Det är så motiverande, lärorikt och bara superroligt att ha en egen tränare. Dessutom tror jag att det här är ett mycket, mycket lyckat exemplar, glad, trevlig, kunnig och allmänt kiva att umgås med. Vissa personer tar helt enkelt fram ens bästa sidor och nu känner jag att jag bara vill prestera och hålla en positiv attityd till allt som kommer emot. Jag har absolut ingen anledning att tvivla på att det här kommer bli hur bra som helst! 

Förresten. Om någon har en sådan där pinne som man plockar upp saker från golvet med så passar det jättebra att låna den till mig idag!





måndag 17 februari 2014

Köttsoppa

Den tyngsta av årets arbetsveckor har inletts, men det känns olej ändå eftersom jag också har proppat veckan full med roligt program. 

Igår tröttnade jag definitivt på att sitta still och vila, så jag tjuvstartade rolighetsprogramet med att pysa iväg till simhallen. Nu var det ju inte nära på så roligt och avslappnande som jag hade trott, då bassängerna mer påminde om köttsoppa. Så.jäkla.mycket.folk. Kryssade omkring bland skvättande proffs-simmare, vattenlöpare och äldre män som lekte livligare än barnen. Fick till kanske en halvkilometers simning innan vi gav upp. 

Idag ska jag och träna mitt första träningspass med Vicki, min PT. Tror väl inte jag kommer lyckas med nån topp-prestation idag precis men jag ser väldigt mycket fram emot att få fara till gymmet igen. Om de nu släpper in mig alls, för någon hade visst tappat bort deras räkning...

Sedan fortsätter veckan med kompishäng, massage, mera träning och till sist en Tallinn-kryssning i gott sällskap. Sämre kunde man ju ha det!

lördag 15 februari 2014

Glad som en lärka

Oh, jag är så glad, så glad! Dels verkar jag ha vunnit över förkylningen också denna gång och dels har jag tillryggalagt första mötet med min PT. Hur det gick? Jag tycker i alla fall det känns (ursäkta ordvalen här nu) skitbra och jag är taggad som fan! På måndag börjar jag dessutom träna igen, som jag väntat! Nu däremot ska jag ta vara på de sista dagarna i kost-frihet (fniss) och avnjuta en försenad alla hjärtans dags- middag på restaurang med han som igår gav mig den här: 

torsdag 13 februari 2014

Hur mycket är för mycket?


Jag tittade på ett tv-program där huvudpersonen på ett halvt år skulle gå ner 40 kg - och lyckades. Tanken som väcktes hos mig var ändå att den här personen efter att ha gått ner 40 kg var ganska nära min utgångspunkt för 3 år sedan. 

Idag är jag så otroligt glad att jag tog tag i min vikt då och inte flera år senare då det skulle ha hunnit eskalera hur långt som helst, om jag ens kunnat och orkat ta tag i det sen mera. Jag vet hur ledsen jag var då jag gått ner 15 kg och just och just kommit ned till övervikt, från fetma, på BMI-skalan. Det kändes hopplöst att ha börjat med så stor övervikt att jag efter 15 kg fortfarande låg på gränsen till fetma.

Jag undrar om jag orkat ta tag i vikten som jag gjorde om utgångspunkten hade varit 70 kg övervikt istället för 30. 30 Kändes som alldeles för mycket att ta in då, minns jag. -10 var mitt första mål och jag var säker på att vara klen som en pinne vid 80kg, för jag insåg väl inte riktigt hur stor jag egentligen var. Väl där var det en självklarhet att fortsätta, men som utgångspunkt kändes det som en omöjlighet att ens tänka tanken på att en dag nå ett normalt BMI. 

Vart jag vill komma är att jag lyfter på hatten för de som orkar kämpa. Jag kan tänka mig hur jävligt det känns att gå ner 40 kg och veta att det är 30 kvar till mål. Och så jag vill uppmana alla som läser detta som har bilringen runt magen istället för på en fälg - att inte sitta och vänta på motivationen medan vikten fortsätter stiga. Bara ta tag i det nu istället, för det blir inte lättare, tyvärr. 

Avslöjandet

Vad roligt att se att så många tittar in trots att det här varit tråkbloggen numero uno. Jag har liksom inte haft något att komma med, för jag antar att bilder av använda näsdukar knappast intresserar. Då är det enligt mig bäst att bara vara tyst. 

Nu kan jag inte bärga mig mera utan måste berätta vad jag varit lite hemlighetsfull med. Det är nämligen så att jag lyckats vinna en personlig tränare för nästan ett år framåt. Fru Fortuna brukar inte vara på min sida så värst ofta, men då hon är det verkar det tas med en skräll. 

Personen som kommer vara min PT är inte färdigutbildad, tvärtom kommer jag väl vara en rätt stor del av hennes utbildning. Det sätter krav på mig att inte enbart för min egen skull genomföra detta, och det sporrar mig än mer. Jag har helt enkelt fått inse att jag inte längre klarar av "det sista" på egen hand. Vågen står still, måtten står still, och jag kan väl inte heller påstå att PB:n rasslar in på löpande band. Jag har helt enkelt kört fast och har inte motivationen att på egen hand slita vidare. När jag av en slump dök på den här möjligheten tog det inte många minuter innan ansökan via e-post var påväg, för jag har ju absolut inget att förlora. 
Jag behöver nån att rapportera in till, gärna någon som har ett eget intresse i att jag lyckas. Att min blivande PT inte är färdigutbildad skrämmer mig absolut inte, dels tror jag inte man någonsin kan bli färdigutbildad, i synnerhet inte i en sådan bransch och för det andra har hon då den senaste kunskapen och antagligen också uppbackning av ett helt utbildningsteam om det skulle behövas.

Jag ser det här som en otrolig möjlighet för mig att äntligen komma vidare, hitta ny motivation och lära mig en massa nytt. Som ni vet så är jag ju själv intresserad och skulle också gärna kunna jobba för att hjälpa andra, i synnerhet med övervikt, någon gång i framtiden. Troligen inte som PT men i alla fall som någon form av stödperson. För om det är något jag vet så är det att alla behöver någon att stöta och blöta sina känslor med - för dom har man otroligt många av. 

Att jag redan tycker lite synd om min blivande PT är väl något jag inte borde säga högt men...men jag vet ju att jag är en person med väldigt starka åsikter, och också lite av en rebell. Vanligen hatar jag ju när folk vet bättre än mig (eller ännu värre - tror sig veta ;) ) eller säger åt mig vad jag ska göra. Dags att svälja de tempporna och ändra på min egen attityd alltså - för i det här fallet vet jag ju att jag drar det kortare strået. Börjar jag stå där och tycka att jag kan och vet allt så förlorar jag själv på det - ingen annan. Jag vill verkligen gå openminded in i det här, göra mitt allra bästa och se hur långt jag kan komma.


På lördagen kommer den första träffen ske, stillsamt ännu över en kopp kaffe, så efter det vet jag förhoppningsvis mer om vad som komma skall. Jag ser fram emot det hur mycket som helst och nu då det är nästan två veckor sedan jag tränat så är abstinensen efter träningen stor. När jag inte tränar håller jag väl heller inte koll på maten lika bra som annars. Det har blivit en del godis och pizza, om vi säger så.. Så nu vill jag ta mig tusan komma igång igen, på ny kula, med mera resultat än det senaste året. Önska mig lycka till!

måndag 10 februari 2014

En nötkärnas veckoslut

Provsvaren har kommit och jag kan officiellt meddela att jag är frisk som en nötkärna. Nu önskar jag min förkylning dit pepparn växer, så jag kan återgå till mitt normala liv. För nu är jag saligt trött på att virka. Jag är också trött på att sitta. Men snart är jag igång igen, men om det blir som förut eller inte, det återstår att se.

När jag en gång hittat in på bloggen kan jag uppdatera lite om veckoslutet, för jag har trots allt inte enbart suttit och virkat. Innan jag stängde in mig med näsdukar och finrexin har jag bland annat hunnit gå på barnkalas. Prinsesspaket och kort, tårtor med Mamma Mu och Kråkan och en annan med Nicke Nyfiken. Min Kanin med Morot blev nog en succé även om de genast fick skiljas åt då moroten blev lagd i grönsaksskålen (där den hör hemma juhh..).


Vidare blev jag bjuden på middag - utmärkt restaurang (hemma hos vänner) dit jag gärna går igen. Förutom vinpimpling ingick spelet Rita och Gissa i programmet. Så hysteriskt roligt. Mina kinder känns fortfarande lätt ansträngda. Trevlig helg bakom trots att resten av veckan mest bara var skit. 




Konstverk, eller konstiga verk? 

söndag 9 februari 2014

En hemlis

Träningsstoppet kommer fortsätta några dagar till, så på den fronten ännu inget nytt. Provsvaren om blodtrycket anländer på måndag men tills dess ska jag fortsätta slemma ner världen och drunkna i använda näsdukar. Superförkylning. Attans. 

Men stora, spännande nyheter är på gång. Ett mycket intressant projekt. Nej, varken giftermål eller graviditeter eller liknande i den kategorin, ville bara påpeka det. Hur som helst tänker jag hålla på spänningen några dagar till tills jag vet lite mer, men det kommer förhoppningsvis påverka både mig och bloggen i en positiv riktning. Oooooh I´m so excited! 

Nanananananana.... den hemska veckan fick en perfekt avslutning. 

tisdag 4 februari 2014

Blombloggen fortsätter



Tydligen är jag inne i en fas av tröstshopping där jag shoppar blommor. Idag blev det en ny arbetskompis för att jag är så störtförtjust i mitt omändrade arbetsrum att jag vill pynta det för att bli ännu likt mig. Så, en långrandig, trasslig blomma passar väl in i miljön. Den lär också växa väl då mina svordomar tidvis osar i rummet. Mina blommor här brukar dessutom må väl då de vanligen vattnas med kallt kaffe (med mjölk i!). I alla fall växte min förra blomma så väl att den inte längre fick plats och fick flytta ut. 

Fan också. Jag har verkligen inget liv nu, vilket betyder att jag har ännu mindre att blogga om. Förlåt. Dessutom är jag för mör-hjärnad efter massagen. Gör bäst i att bara hållas hemma i gömman tror jag!

Inte helt optimalt



Yrseln och blä-måendet fortsätter. Bra för min amigurumi, mindre bra för min "jag-vill-ju-träna-hjärna". Få se hur många dagar det tar innan jag försiktigt drar till gymmet och maskintränar lite lätt eller så. Motion borde ju inte skadda oberoende men med tanke på svimningsrisken föredrar jag nog att inte förvara fria vikter ovanför planeten men än nödvändigt. 

Jag är sååååå irriterad och längtar tills torsdagen då jag kan få bekräftat att det egentligen inte är något fel på mej och att jag kan fortsätta som förut. Andra möjligheter väljer jag att inte ens tänka på. Basta. 

måndag 3 februari 2014

Ett steg..

.. högre upp i karriären kom jag idag. Mitt arbetsbord byttes ut så det gamla L-bordet åkte ut och in kom ett nytt, rakt, ljust och fräscht bord som är justerbart.

Oh underbara, nu hoppas jag slippa allt vad nack- och ryggvärk heter i och med att jag kommer kunna byta arbetsställning med jämna, eller ojämna mellanrum. Så härligt med lite glädjeämnen i den annars rätt gråa måndagen.

För att förgylla måndagen ytterligare handlade jag en ny blomma åt mig. Man kan ju faktiskt också köpa blommor åt sig själv ibland. Det var ett rent impulsinköp, den bara skrek efter mig då jag gick förbi blomaffärens skyltfönster. Jag gillar orkideér en smula (Läs: massor) men plötsligt har alla nästan samma färg så denna blir en fin färgklick i köksfönstret.


Träningsplan v. 6 - nej nej nej!

Jag hade redan skrivit in en träningsplan men efter ett samtal med min läkare fick jag stryka alltihop. På torsdagen ska jag undersökas och prover ska tas, så och fram tills dess gör jag troligen klokast i att undvika extra ansträngande motion. Det som ligger kvar i schemat är promenader. Surt men nödvändigt, hälsan är inte att leka med. 

Också imorse drabbades jag av en yrselattack, och det är inte direkt kul. Jag vet inte om det gör någon skillnad om jag tränar eller inte, men jag känner att jag inte har någon lust att riskera svimma under bänkpressen eller liknande. Jag väljer att lyssna till kroppen och ta en paus från styrketräningen tills jag vet vad orsaken är till att jag mår som jag gör. Hejdå gymmet, kommer sakna dig men vi ses förhoppningsvis i slutet av veckan igen. 

Veckan som gick

Hipp och hej. Efter sedvanlig helg-bloggtystnad är jag tillbaka igen. Tänkte börja veckan med att käckt kolla hur den föregående gick. Träningsplanen som fanns såg ut såhär: 

Måndag: Styrketräning överkropp
Tisdag: Styrketräning ben och rumpa
Onsdag: vila 
Torsdag: Kondition
Fredag: Styrketräning överkropp
Lördag: Snowboarding 4h 
Söndag: Vila

 Den verkliga versionen blev att se ut såhär: 

Måndag: Styrketräning överkropp
Tisdag: Styrketräning ben och rumpa
Onsdag: vila 
Torsdag: Kondition
Fredag: Styrketräning överkropp
Lördag: Snowboarding 4h 
Söndag: Vila 

Nämen se, är det inte en exakt kopia. Jajjamän, för en gångs skull gick planen att hålla till 100 %. Fina styrkepass, PB, promenader i isande kyla, snowboarding i maffig, skittung nysnö. Jag har hittat nya muskler jag inte hade en aning om att jag hade. Vidare tror jag att jag för första veckan på länge klockade lite viktnedgång också. Har stått stilla i vikt såå länge, men har väl heller inte varit duktigheten själv direkt, i alla fall inte matmässigt. Jag kan och får inte heller hålla fokus på viktnedgång just nu förrän jag kollat upp mina blodvärden och blodtryck hos läkaren, har varit lite problem på den fronten. Innan jag vet att allt är ok är viktstabilitet mitt mål för en tid framåt. Om vikten trallar ner lite av sig själv så må den göra det men jag satsar på att äta rikligt att bra mat och ta hand om min kropp. Dock, ska jag verkligen göra ett försök nu för att hålla brödluckan stängd för snask och onyttigheter. Viktstabilitet eller inte så behöver jag inte mer socker. 

Vad annat har jag hunnit med då? Jag har sett på då det fällts lite träd, jag har druckit kaffe på en snöig åker, jag har lekt snowboardlärare, stickat så jag har skavsår på fingrarna och i samma veva inlett skapandet av ännu en förtjusande amigurumi. En favorit i repris helt enkelt, älskade resultatet av den förra kaninen jag fixade. Utöver det har jag ätit, umgåtts med vänner och familj och bara degat på soffan. Skönt att vila ut.

Amigurumi-Kanin från sommaren 2013