Inte endast latmask

Fastän jag är hemma dagarna i ända har jag svårt att komma ihåg att jag har en blogg. Delvis beror det på att jag tidigare mest skrivit om träning och hälsa, vilket lite kommit på skam sista tiden. Jag vet liksom inte vad jag ska göra av bloggen. Mammablogg, gravidblogg, träningsblogg, vardagsblogg.. Orkar någon ens läsa vad jag gör en vanlig dag hemma, varvat med uppdatering om att vi fortfarande bara är två i stugan? 

För att återgå till det tidigare träningstemat: Helt har jag ändå inte slutat träna, även om träningen nu är på en helt annan nivå. Mitt gym-medlemskap är uppsagt sedan länge, och sedan dess har jag klarat mig med mitt lilla portabla hemmagym. Jag har en stor boll, matta, gummiband, en kb på 6 kg och en hantel på 3 kg. 

Förvånansvärt långt kommer man med liten gym-utrustning och lite vilja. Viljan har varit det större problemet med detta minigym kan jag lova! När graviditeten och återhämtningen är undan tänker jag definitivt skaffa ett gymkort igen eftersom jag saknar de tunga vikterna, men det här är ett bra komplement. 

Just nu tränar jag (när jag väl gör det) till Olga Rönnbergs mammafitness program. Det är lätta övningar anpassade för befintlig graviditetsvecka. De håller en passlig nivå för mig tycker jag och fokuserar på rörlighet, andning, avslappning och de muskler man behöver för förlossning och för första tiden med ett litet barn. I fredags hade jag en massa energi så då var jag dels ut och gå, dels gjorde ett halvtimmes mamma-pass och jääädrans vilken träningsvärk jag hade i benen dagen efter. Kombon träningsvärk+förvärk var ju mysig.. 

Träna när andan faller på

Jag har alltid gått och sagt att jag minsann inte ska bli den där gravida som bara lägger sig på soffan med en fet godispåse och sedan beklagar sig över att vikten stiger. Det kom inte som en överraskning  att graviditeten begränsar möjligheterna lite, men jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli så lätt att bli lat. Första tidens soffhäng p.g.a. trötthet/bakfyllakänsla blev på lite och då det varit den stressigaste tiden på jobbet så har kvällarna varit extremt korta. Fyra pass per vecka har bytts till typ två. De flesta dagarna blir helt enkelt lite väl stillasittande så när andan faller på gäller det att slå till.

Idag hade jag promenad-date med Karin. Jag cyklade till byn, sedan gick vi runt slottet. Jag gjorde lite styrkeövningar i en klätterställning medan sällskapet mest skämdes över mig, och sedan pedade jag hem igen. Totalt blev det 3,6 km promenad och 6 km på cykel. Det är så himla härligt att cykla nu och det verkar också vara det mest skonsamma för kroppen (min), i alla fall så länge man inte stiger upp o trampa stående. Ändan i sadeln så bäckenet hålls rakt och avlastat. Jag tror faktiskt att cykeln kommer få komma ut oftare än vanligt den här sommaren, för det är klart bekvämare än att gå.

Jag skäller ofta på luktsinnet som har gått från känligt till hyper den senaste tiden, men eftersom det fungerar också andra vägen så är det det aboslut bästa med att vara ute nu. Blommorna doftar, solvarma barr doftar.. för att inte ens tala om hur gott regn doftar, men det vill jag ändå inte känna nu på en stund. Så otroligt härligt det är med lite sommarväder!

Sol eller inte, nu slänger jag mig i soffan den sista tiden av kvällen. Fötterna i högläge för jag är svullen som en boll. Ett kvällsmål i magen och på med ett avsnitt av gympaläraren. Sen ska jag bara ligga här och känna när bebisen far runt i magen <3

En inte helt vanlig söndag

20 km varav 17 km över en stor jäkla potatisåker. Ungefär så kändes veckans sista träningspass. Att släpa två bilar till föräldrahemmet då jag och sambon skulle åt olika håll på kvällen kändes onödigt så jag slängde in min gamla velociped (cykel) i bakluckan istället. På så vis fick min cykel också en välbehövd tvätt och lite service. 

Den arma vägen jag cyklade längs är bara i så himla bedrövligt skick. Där den var som allra värsta skumppade det så hårt och så länge att det kändes som att jag miste synen för en kort stund. Väldigt obehagligt vill jag påstå. Bortsett från det var det ändå en riktigt skön hemfärd, fastän jag tror att jag hellre kommer stå än sitta på sadelstol imorgon på jobbet. 

Jag lär dessutom ha haft tur, just efter att jag åkt iväg hade där kommit en rejäl regnskur, och vägen kantades av grymma åskmoln hela vägen, men jag kom hem torrskodd. Cykel är nog ett underskattat fortskaffningsmedel.

Innan hemfärden avlade jag ett besök till Maan maut, närmatsmarknad eller vad man nu bör kalla det, i Fiskars. En riktigt bedrövlig historia. Få försäljningsstånd och inga speciella produkter eller erbjudanden, i alla fall inget som lockade mig förutom en burk havtornsgelé. I anslutning till Maan maut skulle det också vara en handarbetsmarknad, som var nära på lika bedrövlig. Enda höjdpunkten var en söt amigurumi-orm, nu vet jag vad jag själv ska pyssla ihop under årets mörka höstkvällar då handarbetsivern kickar in. Den som vill kan här se en amigurumi-kanin jag knåpade ihop för ett par år sedan.  Nu hör man åskan mullra på avstånd och regnet vräker ner. Det är den bästa känslan att krypa ihop i soffhörnet nu, nöjd efter en riktigt bra träningsvecka. Hoppas ni andra också haft en riktigt bra dag och vecka! 

Utrustning för vinterjogg

"Jag kan inte ge mig ut och jogga idag för det är för halt/mörkt/kallt!"

Jag har sett till att skaffa sådan utrustning att det börjar vara svårt för mig att hitta på en fungerande ursäkt för att slippa springa, i all fall med undantag för kyla kring -20 och då det regnar småspik. Löpning är som känt inte riktigt min favoritgren men vissa dagar överraskar och löplusten kan faktiskt finnas där. Idag var faktiskt en sådan dag och det var med glädje jag letade upp allt som kunde behövas för en löptur en slaskig och skithal kväll i januari. Förståss är mina prylar inget man måste ha, men för mig som inte är något stor fan av löpning så är det viktigt att göra det så bekvämt och smidigt som möjligt.

Absolut viktigast för mig är mina Icebug-tossor som jag köpte i höstas. Fantastiskt bekväm och garanterat halkfri sko. Tack vare att jag pinnat på rätt så bra med löpningen under hösten så klarar mina benhinnor nu av en sko med lite mindre stördämpning också. Dessutom har de goretex yta så det gör inget fast man trampar i vattenpölar nu som då. Värda sin vikt i guld!

Lager på lager-klädsel är något jag blivit riktigt skicklig på om jag får säga det själv. Med en underskjorta i merinoull och en fleecetröja under den tunn-tunna löparjackan mår jag gott också i några minusgrader. På benen använder jag Ullmax vintertights som är helt underbara. Har också en variant från Soc men de ger inte efter en endaste millimeter och har svindålig passform. I princip ser jag ut som en vandrande ullmaxreklam..

Julgubben har två år i rad hämtat användbara prylar för vinterjogg. En pannlampa ifjol och i år en smäcker reflexväst. En julklapp till mig själv, som jag letat efter med ljus och lykta en längre tid, hittade jag i H&M. En tunn mössa med hål för hästsvansen. Hålls på plats så mycket bättre än en vanlig mössa. Jag har alldeles för känsliga öron för att springa utan mössa i finsk klimat från typ augusti framåt.. Så en bandana runt halsen ännu som går att t.ex. dra upp över huvudet vid behov, typ då snålblåst pinar på vid strandkanten som senast.. Sedan är jag minsann fit for fight mot det mesta moder natur kan hitta på. 

För tillfället gillar jag nästan mer att springa på vintern än på sommaren. Man slipper i alla fall ha för varmt! Det finns inga dåliga väder....

Coopertest nummer två

Den 29.9 sprang jag mitt livs första coopertest. Nu, sju veckor senare, gjorde vi om testet. Förra gångens resultat blev inte helt exakt uppmätta 2095 meter. Med lika inexakta metoder mätte vi nu upp 2140 meter. Det betyder 45 meter mer nu än för 1,5 månader sedan. Om det är en bra ökning eller inte låter jag vara osagt, men det är i alla fall en ökning. Resultatet sätter mig 60 meter ifrån mitt nästa mål; att räknas som bra istället för medel. En annan liten förbättring var att pulsen sjunkit några slag sedan senaste gång. 

Löpningen har överhuvudtaget gått lite bättre sedan det senaste coopertestet. Jag sade redan då att vetskapen om att jag inte är så dålig på att springa som jag trott fick mig att gilla det mer. Övning ger färdighet och jag har märkt att det plötsligt slutat göra ont överallt då jag springer. Vaderna krampar inte direkt, jag blir inte öm i höfterna efteråt, benhinnorna värker inte.. Istället för min 45-minuters runda som finns inskrivet i träningsprogramet ökade jag självmant till 55 minuter. För att bekämpa att löprundorna uteblir på grund av halka i vinter har jag också investerat i ett par Icebug-skor. Löptossor med nabbar alltså. Nu väntar jag nästan på att det ska bli halt så att jag kan ta dem med ut på jungfrutur. 

Det känns lite tryggt ändå att jag hittat någon form av intresse för löpning och inte bara för styrketräning. Chansen att jag fortsätter också sen då jag inte längre har en PT som kollar upp mig är större såhär. Jag har nog lite ångest för att börja klara mig själv, samtidigt som jag vet att det senaste året har gett mig en massa kunskap och verktyg för framtiden. Och fastän jag hatade min PT lite dagen då hon sade att jag skulle springa Cooper (och lite också dagen då hon sade att test nummer två skulle utföras) så är jag innerligt tacksam över att hon "tvingade" mig till detta. En otroligt bra spark för min löpmotivation och för mitt självförtroende! 

Nu: Tagga för muskeltest del två.. 

Coopertest

Nu är ju en stor del av mina läsare sådana som kommit hit via min förtjusande blivande PT Vicki, men för de som inte ännu läst där så har jag blivit "utsatt" för en del tester under förra veckan. 

Det första inföll på måndag, det fruktade Coopertestet. Jag var väldigt nervös, dels för att jag anser mig vara en värdelös löpare, men också för att väldigt många gamla hjärnspöken från grundskoletider gärna smyger sig på vid blotta tanken på sportplaner. Visst skulle det springas cooper också i skolan men jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha sprungit mer än ett varv runt den hatade sportplanen, om ens det. Jag var nervös för att jag ville ha revansch, nervös över att jag kanske inte skulle orka, nervös över att hjärnspökena skulle vinna. 

Först gick vi några varv, sedan skulle jag jogga ett varv som uppvärmning. Redan då var jag säker på att 12 minuter i någon vettig fart inte skulle gå alls. Besvikelsen var stor. Jag hade medan jag gick dit räknat ut att jag skulle behöva springa över 5 varv för att ha en chans att få till ett vettigt resultat, och om redan uppvärmningsvarvet var sådär jobbigt... 

Redan under det första varvet sköt pulsen i höjden, men jag tänkte att jag hellre gör i alla fall ett bra varv än att jag safear. På något vänster fick jag ändå blodad tand och att jag klarade det första varvet på under två minuter visade att jag hade en chans och knuffade iväg mina spöken. De följande varven gick långsammare men ändå i bättre fart än mina vanliga joggingrundor. Pulsen gjorde att det dånade i huvudet men Vickis hejarop då tiden började ta slut gav lite extrakrafter någonstans ifrån till att dra ut på stegen lite till. När tolv minuter hade gått kände jag mig som en urvriden trasa och jag stannade typ två sekunder innan tiden tog slut. Satt på stället och flämtade och väntade på att dånet skulle avta i huvudet. Det må inte ha varit bästa tänkbara resultat, men för mig som började vid så gott som noll till att ramla in under medel för kvinnor i min ålder en så otroligt stor vinst. 

Sträckan blev kring 2100 meter, 100 meter fått till att räknas till bra enligt tabellen. Det betyder att mitt mål tills nästa test är att bli bra. Tänk, från att ha orkat springa typ 50 meter till att ta sig den första kilometern, och då drabbas av benhinneinflammationer på löpande band, till att fortsätta kämpa, en minut i taget till att komma in på den övre kanten av medel. Det känns enormt!

Igen en gång ska konstateras att man inte underskatta huvudets kraft. Eftersom Coopern gick över alla mina förväntningar så har det nästan varit roligt att springa sedan dess. Löppassen i programet nu innehåller 45 minuter jogging i ett sträck och där har distansen ökat sakta men säkert sedan första gången. Note to self: Jag är inte en värdelös löpare - jag är medelbra!

Träning v. 36

Måndag: Styrketräning, helkropp med pulshöjare 75 minuter

Tisdag: Intervaller på löpband 45 minuter  + rörlighetsträning 15 minuter

Onsdag: Vila (Fysio)

Torsdag: Vila

Fredag: Styrketräning helkropp 60 minuter

Lördag: Skogspromenad 60 minuter

Söndag: Vila (ofrivillig)

Totalt: 4 timmar 25 minuter

Planen för lördag var egentligen att ge mig iväg och springa, men då familjen ville på skogspromenad så valde jag sällskap framom ensamhet med tanken att springa på söndag istället. Tji fick jag, halsen var som ett rivjärn direkt då jag vaknade på morgonen. Tillbringade istället stordelen av dagen i köket där jag tillredde kycklinggryta med en himla massa vitlök och vitaminer från en mängd grönsaker och dessutom en rejäl hög med bröd. Husmoderligt.

Veckan som gått - träning v. 35

Måndag: Styrketräning med pulshöjare, 1 timme 30 min

Tisdag: Vila

Onsdag: Intervaller på löpband, 45 min

Torsdag: Styrketräning hela kroppen, 1 timme 15 min

Fredag: Vila

Lördag: Vila

Söndag: Jogging 45 min + promenad 15 min

Totalt: 4,5 timmar

Äntligen en vecka där alla träningspass kom med, fast medan jag skriver detta kom jag på att rörlighetsträningen som jag igår skulle göra "lite senare" fortfarande är ogjord, så än finns det utrymme för förbättring. Annars har det varit en superbra träningsvecka då träningen känts effektiv, inte oöverkomlig, och en del ökningar och rekord har kommit till. Jee!

PB

Som vanligt vill jag jubla högt för varje litet framsteg jag gör på löpfronten. Det senaste i raden var att jogga, utan pauser, i 45 minuter. Ett litet, litet steg för mänskligheten, men ett jäkla stort steg för mig och mina löpturer. Timmen är ju faktiskt inte så långt borta nu! Dessutom blev det ju också distansrekord joggande, 6,2 km. Den som har ens början till ett matematikhuvud kommer då fram till att det absolut inte gick fort, men det gick, vilket gör mig alldeles stört nöjd. Att jag inte kände ett skvatt i benhinnorna gör mig ännu lite gladare!

Bilden från en av mina favoritrundor, tagen för några veckor sedan då jag stavgick med mamma. 

Vandrande hjärtattack

Femton minuter innan matbutiken stängde, rusade jag in för att handla. Jag brukar sällan vara så sen, för jag minns ju hur jag själv irriterade mig på alla sista-minuten-kunder då jag jobbade i butik. Hur som helst, klockan tillät inte att jag skulle ha hunnit fräscha till mig så jag fick snällt handla fastän jag såg ut som en vandrande hjärtattack. 

Knallröd i ansiktet och svettstripigt hår. Och så blir jag alltid sådär "snyggt" vit runt munnen medan resten av fejset är brandbilsrött. Bjuder till och med på ett überfräscht bildbevis i gymtoa-selfie-format.. (observera gärna mitt nya mobilskal med matchande nagellack ;) )

Orsaken till den vackra "sminkningen" är ett intervallpass på löpbandet i gymmet. Valde att köra passet inomhus istället för att leka dränkt katt. Det har också sina fördelar att springa just intervaller på löpband tycker jag. Lättare att hålla jämn fart och lättare att jämföra olika pass med varandra. Och så är facket för vattenflaskan mycket användbart. Jag försöker vänja mig med att inte ha med mig vatten på utomhuslänkarna, helt enkelt för att det är besvärligt och obevämt, men till intervallerna vill jag gärna ha med min flaska! Till mitt förtret orkade jag inte riktigt som tänkt de två sista intervallerna. Men jag kommer dit, steg för steg. Ack, tänk om löpning kunde vara lika roligt som styrketräning....

Sommarens slarv övergår i höstfokus

Sedan jag började PT-projektet med Vicki har jag följt mina träningsprogram till punkt och pricka med undantag för några sjukdagar. Tills semestrarna började. Under min semestervecka i Himos hade jag lov att vila, och då jag inte klarar av att springa när det är för varmt hade jag till och med lov att ersätta löpning med promenader under den varmaste sommartiden. Så långt gick det alltså fortfarande efter planen, i princip. Men sedan hände något och jag började slappna av lite väl mycket. Ett pass per vecka tenderade glida iväg, för om löpning inte är roligt så är promenader enligt mig ännu tristare. Senaste vecka lämnade jag träningen helt, ersatte istället med hundpromenader och turistande. I början av veckan hade jag goda intentioner men efter att ha bokat om gymtiden i Marlow club tre gånger, av av mig oberoende orsaker, gav jag helt enkelt upp och mot slutet av veckan orkade jag inte ens tänka en tanke på träning. Jag skulle ha hunnit träna 3 pass efter att jag kommit hem också, men jag hade helt enkelt ingen lust. 

Nu efteråt tror jag det var rätt beslut. Jag ångrar inte alls att jag maskade lite under sommaren, jag tror snarare det behövdes. Igår sparkades min höst igång, med bra mat och ett rejält träningspass. Vicki hängde med till gymmet för att ge mig en spark i rätt riktning, och jag måste nog erkänna att jag alltid presterar snäppet bättre då hon är med. Jag hade fortfarande ingen lust att träna då jag kom till gymmet, men hennes träningsglädje smittar och efter bara en liten stund hade jag roligt igen. Ökade lite här och där. Fixade fler burpees på raken än någonsin tidigare.. Sådant är ju alltid kul! 

Nu vill jag igen fokusera på bra mat och träning. Jag vill se mera resultat på kroppen. Det jag för tillfället mest reagerat på är armarna. För visst är de mindre gropiga, och i vissa övningar tycker jag till och med jag kan se en muskelkontur.. Välkomnar härmed september som ska bli en riktig fokusmånad, och för att jag som människa är otålig så tjuvstartar jag redan nu. 

Favorit i repris

Släppte ut lite barnasinne igen, denna gång på en bakgård utan publik dock. Sjutton vad kul det kan vara, varför hade inte jag en sådan där som barn? Skuttade omkring i en halv evighet (emellan varven måste jag låta gudsonen få hoppa lite också, det är ju trots allt hans trampolin..) drog sedan ut på en länk i hettan och plankade några minuter som avslutning.

Väl hemma kunde det konstateras att sovrummet mer påminde om en bastu med mjuk inredning. Efter inte särskilt många minuters fundering kånkades madrasser och täcken ut på vardagsrumsgolvet, under takfläkten bredvid den öppna balkongdörren. Så mycket skönare! I alla fall tills jag skulle upp ur "sängen" på morgonen. Tydligen är hopp och skutt ännu bättre träning för magmusklerna än jag trodde! Kanske jag borde börja smyga dit oftare, typ medans gudsonen sover... 

Måndagsträning

Idag är det torsdag. Lite i senaste laget för att komma igång med ett inlägg om måndag, men vad är väl några dagar såhär på sommaren, bloggarnas mest uttorkade tid? 

Ett av momenten i mitt träningsprogram just nu är dips. Jag började i tidigare träningsprogram på bänk me fötterna i golvet och har nu avancerat till att ha fötterna på en boll. Tyngre och skakigare, men faktiskt rätt kul. Och ja, jag är lite äcklig och är barfota. Gick till gymmet i sandaler, glömde ta med strumpor. Klantigt, men kommer inte upprepas på länge, länge. Hoppas jag.  

Jag har börjat gilla att träna triceps, som också har blivit en av mina starkare sidor. Förra veckan ökade jag rejält i tricepspress och nya ökningar på kommande där nästa vecka, tror jag. 

Sen skulle jag ju kunna påstå nu då att bilden är för att visa att jag använder den lite mindre bollen som blir i lämplig höjd för övningen, men i själva verket ville jag bara show off mitt lår som ändrat form. (här ska vi inte vara anspråkslösa..) Synd bara att mitt andra ben ramlat av !? 

Envis irritation

Jag är envis. Har jag ett träningsprogram att följa så kan man vara rätt så säker på att jag genomför det om jag så skrattar eller gråter mig igenom det, men idag blev den andra gången jag avvek från planen. Löppassen är tunga för mig, och vissa är tyngre än andra. För några veckor sedan sprang jag på en spånbana med äckelbranta backar där jag efter 17 minuter fick slänga i fyrhjulsdriften för att inte dyka med näsan före ner i spånet. Då hade jag problem med en grymt hög puls som absolut inte ville sjunka. Jag har alltid väldigt hög puls då jag springer, också sakta, men ibland är det liksom värre än vanligt. 

Lika var det idag. Jag har blivit hyfsat van med att hålla ut fastän pulsen är hög, men ibland blir det hopplöst. Jag blev tvungen att ta ungefär en minuts paus innan jag fortsatte de sista minuterna. Och som jag var arg på mig själv. Sedan tappade jag självförtroendet och orkade inte de sista 50 metrarna heller. 

Suck, alla dagar kan inte vara bra och jag irriterar mig på att jag inte kan misslyckas ens lite utan att sedan irritera mig resten av dagen. Jag sprang ju fortfarande mina 20 minuter, en del av dem med hyfsad fart dessutom. Vicki sade att jag är tuff som orkar så pass länge på snorhög puls och jag fick till ett riktigt bra pass..men ändå..ändå kan jag inte sluta irritera mig på att det inte gick hela vägen och istället ge mig själv en klapp på axeln för att jag inte gav upp. Sen gjordes ju inte saken bättre av att jag hellre imponerar på min förtjusande personliga tränare än gnäller att jag inte orkar. Misslyckas gör jag helst utan vittnen... 

Nej nu ska jag minsann rycka upp mig och planka lite istället. Och hoppas att pulsen hålls ens 5 slag lägre nästa gång det ska springas!

Veckan som gått - träning v. 26

Måndag: Vila

Tisdag: Styrketräning helkropp 75 min

Onsdag: PW 25 min + Jogging 35 min = 60 min

Torsdag: Vila (blodgivning)

Fredag: Styrketräning helkropp 75 min

Lördag: Vila

Söndag: Jogging 20 min + promenad 25 min + core 10 min = 55 min

Totalt: 4 timmar, 25 minuter

Inte heller denna vecka fick jag in mer träning än den som fanns i planen, men det har ändå varit en riktigt bra träningsvecka. Bland annat lyckades jag öka rejält i vissa styrekövningar och också ta bort gå-intervallen i mitt ena joggingpass så att jag nu håller mig till joggingen längre tid i sträck. Omväxling förnöjer. 

På tal om omväxling (såg ni åsnebryggan) så fick jag lite miljöombyte i helgen då vi gav oss ut i skärgården en sväng. Bara för ett dygn, men oj vad ett dygns lugn och frid gör gott för själen. Känns som att batterierna, som var så gott som urladdade på fredag, igen är ganska nära 100% trots att det är måndag. 

Eftersom det var ett så naturskönt ställe fick jag feeling och tackade mitt förutseende för att jag fått med mig löpdoijorna och sportbh:n och gav mig ut på länk på söndag innan vi skulle åka hem. Bör dessutom påpekas att bilderna ovan togs på lördag, på söndag duggregnade det hela dagen. Ännu för ett år sedan hade det nog inte hänt att jag gett mig iväg och jogga istället för att ligga i soffan och snarvla med kompisarna. I synnerhet inte en ledig dag mitt ute i ingenstans, fastän det egentligen  är där det är som skönast att springa. Min belåtenhet visste inga gränser när jag sedan ännu plankat klart och ställde mig i källarbastun med handfaten. Ibland är lugnet en mycket större lyx än dagens bekvämligheter som rinnande vatten. 

Livräddande gymråtta

Igår gjorde jag debut som blodgivare. Något jag länge velat, men det är en sådan där sak som man  behöver någon som tar en under armen och säger "-nu far vi". Var såklart lite nervös men det blir liksom lättare då man har med sig någon som från tidigare vet hur det går till. Nu med facit i hand vet jag ju att det var piece of cake och så värt det med tanke på det goda samvetet efteråt. Alla var jättetrevliga och i med att jag dels var första gångare och dels har rätt lågt blodtryck så pysslade de om mig lite extra och var måna om att jag mådde bra. Mådde alldeles utmärkt. 

Idag mot eftermiddagen kände jag mig lite hängig. Skyllde lite på blodgivningen, men i själva verket var det nog mest bara lättjan som pinade. Visste att jag borde träna, men hade egentligen ingen lust. Konstigt nog hade jag till och med hellre tagit en joggingtur än att ta mig till gymmet. Men, det är inte bara de passen då man är pigg som en lärka och motiverad av attan som gör nytta. Kanske är det ännu viktigare att också se till att komma iväg de dagar då det inte känns sådär jättekul. 

Jag kom iväg till sist, men intalade nog mig själv lite grann om att det kommer gå jättedåligt, jag kommer vara jättesvag på grund av blodbrist och så vidare. Ännu under uppvärmningen kändes det trögt så jag bestämde mig genast för att göra undan det jobbigaste först. När jag märkte att jag klarade mina burpees ens lite bättre än gången förut fick jag liksom ny kraft och började tycka att det var lite kul ändå. Plötsligt hade jag ökat vikter i samtliga övningar förutom en (också de med kroppsvikt...krhm...dock mindre frivilligt..). I stångrodd och tricepspress ökade jag hela 5 kg i varje set, verkligen inte så illa. Till och med knäböjen gick snäppet djupare än normalt, fast där med lite lättare vikter för teknikerns skull. Med andra ord blev passet som jag hade absolut noll förväntningar på en riktig vinnare. Jag gjorde klart passet nästan 15 minuter snabbare än normalt och förbränd ändå över 400 kcal. Det är sällan jag numera kommer upp i sådana siffror med ren styrketräning. 

Ett tecken på att det varit ett lyckat träningspass är då håret ser ut som "en trassliger höna i en vinder vindsglugg", som min pappa skulle säga på bred västnyländska. Inte ens mitt invisibobble hårband klarade av att hålla den relativt nyslingade tofsen på plats. 

Till sist ett hårtips: Jag var inte 100% nöjd med blekningen i mina slingor då jag kom från frissan, men det utmärkta silverschampoot jag köpte med mig hem fixade till nyansen efter ett par tvättar. Lysande grejer, nu känner jag mig lagom sommarblond igen! Bonus för annorlunda förpackning.

Kevin Murphy, Blonde Angel Wash

 

Veckan som gått - träning v. 25

Måndag: Styrketräning helkropp 80 min

Tisdag: Vila

Onsdag: Vila

Torsdag: Vila

Fredag: PW 30 min + Jogging 30 min

Lördag: PW 25 min + Jogging 20 min + core 10 min + rörlighet 10 min. Totalt 65 min

Söndag: Styrketräning helkropp 75 min

Totalt: 4 timmar, 40 minuter

Minst sagt tyst i gymmet under midsommarveckan.

Igen en gång kan man prata om planer som inte håller. Med undantag för onsdagen som var fylld med en hel massa program från morgon till kväll hade jag en ganska lugn vecka. Tanken var att breda ut träningen jämt och fint över hela veckan. Sedan blev jag krasslig på tisdag. På onsdag mådde jag igen finfint men hade inga möjligheter att hinna klämma in träning. På torsdag började magen igen göra sig påmind och jag var däckad hela dagen.

När fredagen närmade sig och det vankades midsommar så tänkte jag att jag ville grunda med en joggingtur i alla fall, så att maten skulle smaka lite, lite bättre på fredagskvällen. Därmed ställde jag klockan redan till 7.30. Jag ska inte sticka under stol med att det smakade trä att kravla sig ur sängen och ge sig ut på länk vid den tiden en ledig dag, men det var väldigt skönt att nyduschad och med spaghettiben infinna sig på orten för kommande midsommarfirande kl. 11. Alkoholintaget blev inte det sedvanliga för en midsommarafton, två vinglas räckte för min del. På lördagmorgon vaknade jag pigg och kry och kände envisheten krypa på - kanske skulle jag trots allt hinna med alla veckans pass?

Jag drog med min mamma till Ekenäs där jag igen snörde på länktossorna, planerade ut lämplig rutt där jag kunde gå tillsammans med henne i början av länken och så själv ta en omväg för att kunna jogga och sedan springa fast henne igen mot slutet. Sådant stöd betyder mycket! Fördröjda blev vi dock med 15 minuter av en hagelskur som började just då vi kom ut så vi snällt fick vända om igen och vänta i trapphuset. Jädra skitväder på midsommar..

Sedan blev det hastigt söndag då jag hann dra av det sista gympasset också. Sist och slutligen blev det en finfin träningsvecka och jag är nöjdare än någonsin. Det såg inte särskilt lovande ut och jag hade inte trott att jag skulle känna mig träningsmotiverad mitt i midsommarfirandet, men det gick ju att kombinera hur bra som helst. 

Veckan som gått - träning v. 23

Måndag: styrketräning helkropp 1 timme 25 min

Tisdag: vila

Onsdag: PW 25 min, jogging 20 min + core- och rörlighetsträning 20 min. Totalt 1 timme 10 min

Torsdag: vila

Fredag: styrketräning helkropp 1 timme 30 minuter

Lördag: vila

Söndag: PW 30 min + jogging 30 min. 

Totalt: 5 timmar, 5 minuter

Efter flera dåliga träningsveckor är jag väldigt nöjd  med den här. På torsdag var det väl meningen att vilan skulle vara aktiv, men av olika orsaker blev det inte så. Det var ändå väldigt skönt att ha flera ordentliga vilodagar eftersom styrkepassen är helt nya för mig och kroppen därmed är ovan vilket i sin tur betyder rejäl träningsvärk. En lapp i en topp gav mig till exempel rejäla problem då den envisades med att stå rakt upp i nacken och det gjorde så jädrans ont i armarna att komma åt den..

Känns skönt att vara tillbaka i en normal träningsrutin igen men för att lugna oroliga själar efter föregående inlägg där jag pratade om att börja gilla löpningen - under söndagens pass ångrade jag mig igen. Skyller dock främst på att terrängen är så mycket värre där jag sprang den rundan än vad jag är van med i hemknutarna..

Det allra bästa med att träningen är tillbaka på schemat är att också maten blir så mycket bättre då. Har dessutom en enorm experimentlust igen och köpte lite nya råvaror på veckoslutets tävling. Mer om det coming up..  

Joggingeufori

Alltså vilken känsla! Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken, men jag är på för gott humör för att vilja gå och lägga mig. 

Eufori över att vara tillräckligt frisk för att kunna jogga utan att avlida. Jag var inte ens nära på att avlida. Tvärtom var det de lättaste, skönaste 20 minuterna av löpning jag gjort hittills i mitt liv. Löpsteget liksom löpte, andningen fungerade finfint och tiden gick superfort. Kändes som att jag också rörde mig fortare än normalt. Nu var det ju bara en kort länk, men en skön sådan. Kan dagen faktiskt ha kommit då jag börjat gilla löpning? 

Skrotig lycka

Efter en veckas gympaus såg jag igår fram emot att dra av ett skapligt styrkepass igen. Nya träningsprogram för kommande veckor skulle gås igenom och det passade mig utmärkt. Äntligen är det dags för färre repetitioner och tyngre vikter igen, jag gillar, för visst känner man sig lite tuffare bland det tyngre skrotet! :D 

Jag smålog och skrattade mig igenom hela passet, helt enkelt för att jag tyckte det var så himla kul. Det var knappt att ens burpeesarna fick smilet att svalna. Förvånande bra fixade jag de jäklarna, med en liten omändring efter att det ritschade otrevligt i ljumsken. Det gick som tur om efter en liten stund så det var ingen fara. Något som ändå var ännu mer förvånande var min utfallsgång. Här brukar vi snacka hatövning med avbrutna set, balansproblem, minimala vikter, stanna upp mellan varje steg och tårar i ögonen. Jag vet inte om det var jag eller Vicki som var mer förvånad över hur bra det gick nu. Efter första setet stod vi bara och tittade på varann tills jag inte kunde hålla mig för skratt. Vad hände? När lärde jag mig det där? Nu ser jag fram emot att kunna börja höja vikterna också i min före detta (!?) hatövning. Igen en gång en bra påminnelse om att all utveckling inte syns bara i siffror! 

Nu ser jag fram emot att göra om passet nästa vecka, göra en massa ökningar påföljande vecka och köra igenom det andra styrkepasset mot slutet av veckan. Jag är så glad att jag nästan ser fram emot löppassen också. Vad är det med mig idag? 

Träningsvärk? Jo tack. I bröstmuskler, nedre och övre rygg, rumpa, lår och sidomagmuskler. Vaknade på natten och kände hur jag fortfarande spände mig i hela coren. Hoppas på lika mycket resultat av det här träningsprogramet som av de båda föregående tillsammans, i alla fall verkar det lovande. Så länge som det känns så här roligt tror jag att "only the sky is the limit". Så bra känns det just nu.