Wow, hej!

Enligt statistiken hade jag nästan 100 besökare här igår, rekord!


Efter ett skitlångt inlägg är det väl bra att följa upp med ett kort? Hehe..

Nu är det dags för mat och efterrätt, sedan GYMMET!

Biff?

Ofta hör jag kvinnor säga att de inte vill styrketräna för att de är rädda för att börja se okvinnliga ut och få för stora bulliga muskler. Varje gång blir jag lite grön och sjösjuk och här är orsaken:

Ni har säkert hört talas om anabola steroider som människor tar för att öka i muskelvolym? Well, i kroppen har vi testosteron som ger anabola effekter i kroppen redan utan att äta dem som tillskott. Nu behöver vi alltså testosteron bland annat för att bygga muskler. Som alla orättvisor i världen som drabbar oss kvinnor så har vi bara en åttondedel av allt det testosteron som män har. (I och för sig slipper vi istället att ha en (tre) mycket öm punkt mellan benen, skäggväxt o.s.v, o.s.v. men det var det inte tal om nu..)

Hur ofta har ni hört en man klaga på att de ökar i muskler så grymt fort? Eller kanske har ni manliga vänner som styrketränar och som snarare tycker det är grymt svårt att få resultat? Dit jag vill komma är att 99% av männen får slita hund för sina muskler och många lyckas knappt då ens. Om du då som kvinna har bara en åttondedel av deras testosteron så är matematiken rätt enkel. I och för sig har gener en viss inverkan här, men endast marginellt.

Det är dessutom inte bara testosteronets förtjänst utan också det att kvinnor har färre av en speciell sorts fibrer (2?) i musklerna än män vilket gör det ännu svårare att bygga muskler som kvinna.

Bilden till höger? Jag skulle inte direkt klaga om man säger så.. 

Efter ett pass kan man i och för sig tycka att man ser mycket "bulligare" ut än då man for men det beror på ett tillstånd som brukar kallas "pump" då musklerna är blod- och vätskefyllda och därav svullna. Det försvinner igen en stund efter träningen, tyvärr. (Tyvärr säger jag naturligtvis för att jag hör till dem som gärna skulle ha lite synliga muskler - men inte till tävlingsgrad om man säger så. Lagom är bäst även på den punkten...)

Sen var det ju det här med kalorier igen också. Kroppen fungerar med kalorier in och kalorier ut. Så länge det är mer ut än in så kommer du att gå ner i vikt och om fettet inte kan växa så kan muskler naturligtvis inte heller det. Eller okej, de kan, men då ska man träna och äta exakt rätt och det här är något väldigt, väldigt få klarar av (därför gör folk Deff-Bulk, återkommer till det.). På kaloriunderskott får man vanligen skatta sig lycklig om man ens lyckas behålla den muskelmassa man har men även det är ovanligt. Viktnedgång innebär allt som oftast att man går ner i vikt av både muskler och fett. Musklerna kan dock bli starkare även om de inte växer. Det här fungerar förstås åt båda hållen, om du äter mer än kroppen förbränner samtidigt som man tränar hård styrketräning - då kommer musklerna att växa, men också fettet. Det är därför fitnesstävlande ofta bulkar (äter upp sig) under längre perioder då de går upp vikt en hel del, för att sedan deffa (dieta) och förhoppningsvis bli kvar med mer muskler än de hade innan bulk-perioden (googla, det där är inte direkt min starka sida..)

Så, varför tycker jag att kvinnor ska styrketräna då om det inte är någon vits? För det första blir jag så less på dessa kvinnor som inte kan bära ens en öllåda eller, ve och fasa, en påse blommylla till kassan för att det är såååå tungt. För att inte tala om att hjälpa till att bära lådor vid en flytt. Kvinnor är inte automatiskt några svaga, små varelser som behöver hjälp av stora starka män så fort något tyngre än en tändsticksask behöver lyftas. Styrka är snyggt, och kvinnor som är starka både fysiskt och psykiskt är snyggt. (De män som protesterar på den punkten vill jag skicka tillbaka till något annat århundrade än 2000-talet..) För det andra behöver muskler mer energi som tas från fett = ökad fettförbränning = mer kalorier ut = mer vikt ner. För det tredje tar muskler mindre plats än fett. Som kvinna blir man alltså smalare och fastare. Och starkare.

Sen kan man fundera över kaloriförbränningen vid styrketräning, men här är det en djungel. Genom att kombinera olika muskelövningar, typ benböj och militärpress eller marklyft, och hela tiden hållas i rörelse kan man förbränna massor med kalorier per timme. Genom att isolera olika muskler i maskiner är det lättare att träna den där ena muskeln, men eftersom man ofta har passiv vila (sitter still) mellan seten så förbränns inte lika mycket kalorier under själva passet, men en hel del ännu efter passet som efterförbränning eftersom musklerna förmodligen är lite mer krossade och kräver mer energi till återhämtningen.

Alla sätten är bra, men på olika sätt. Men jag hävdar att de kombinerade styrkeövningarna i alla fall är effektivare för viktnedgången, om man önskar gå ner mest fett vill säga, än ren konditionsträning då det är lätt hänt att muskelmassan minskar i rasande takt.

Här ger jag en banna åt mig själv som länge inte fattade att cardio inte är så nödvändigt trots allt. Däremot kontinuerlig, överbelastande styrketräning. Yes. 

Summa summarum: Om man som kvinna inte käkar perfekt, och tränar tung styrketräning minst 6 ggr per vecka enligt split-program och helst tar en hel hög tillskott på det så kommer man knappast (inte!) bli ens lite biffig över en natt. Eller ens över 5 år eller för den delen över en hel livstid. De musklerna som kommer med "vanlig" kost och träning lär definitivt inte göra någon biffig eller okvinnlig, isåfall ska jag på äkta von Pluring-vis äta upp min hatt!

Grattis om ni orkade så här långt, kom visst en liten infodos där ;) Fråga gärna om jag uttryckt mig oklart ifall ämnet intresserar!

Motvind i hela landet..

Vilodag var det tänkt idag, med lugn cykling..

Lätt och lagom att cykla lätt i en sjuhelsikes motvind? Icke. Men det är kul med vänner som bor på lagom avstånd för cykling eller promenad. Det är liksom roligare då man har ett mål att ta sig till, även om hemvägen alltid känns lite, lite jobbigare.

"Lugn" cykling i 8 km gav plötslig 277 brända kalorier och jag kan ju inte säga att jag klagar. Till på det blev det "intervallträning" i lekparken då jag lekte nata med en treåring och armträning då jag slungade honom till höger och vänster. Vardagsmotion då den är som bäst :)

Testar nu att klara mig utan allergimedicin men lite börjar det nog kännas av nu efter en vecka. Flåset är inte riktigt vad det borde vara, men tills vidare känner jag att det är värt det då jag inte samlar på mig lika mycket vätska och inte heller har tusen utslag på armarna. Experimentet fortsätter.

Imorgon är det dags för gym igen, denna gång med sällskap.

Träningsprogramet

Jag har tjafsat om att jag har ett träningsprogram som jag följer i gymmet två dagar i veckan. Det gjorde jag  upp med en av utbildarna på kursen, så jag är rätt säker på att det här är en helt bra grej. Och jag ser resultat.

Meningen är att hela tiden överbelasta kroppen. Varje övning har ett maxantal på 14 upprepningar i tre set. Klarar jag 14 reps i varje set så är det dags att höja vikten nästa gång, tills jag igen klarar 14 upprepningar. Det betyder att jag en gång kan göra 3*14 med 100 kg för att nästa gång ta bara 3*8 med 110 följande gång. Så många upprepningar som möjligt men max 14, kort och gott.

På det sättet höjs vikterna efter hand och kroppen hinner inte bli van och man blir starkare helatiden. Varje pass hittills har jag gjort en liten förbättring på alla övningar så det säger en hel del om att det fungerar. I benpressen började jag med 80 kg, nu efter 3 veckor är det dags att lägga upp 120 kg...

Övningarna är som följer:

Benpress

Bänkpress (den där lätt lutande hatmaskinen här..)

Stående rodd i CC

Militärpress med hantlar

Lårcurl sittande i maskin

Benspark sittande i maskin

Bicepscurls med hantlar

Triceps med repfäste i CC

Ryggresningar i bänk

Magmuskler, raka och sneda (21*3 (7-7-7))

Det här följer jag nu slaviskt och helst i rätt ordning då det är möjligt, två gånger per vecka. På det försöker jag hinna med minst en 5km-jogginglänk och en lugnare promenad/cykeltur varje vecka. Viktigt är att inte glömma den lugnare motionen, rörligheten och vilodagarna. Det är så lätt, så lätt att bli biten av träningsiver och vilja träna alla dagar, men det är ingen bra idé har jag lärt mig.

För lite träning på låg nivå och för lite vila är garanterat en delorsak till att min fettprocent fortfarande är så hög som den är. Tidigare tränade jag dessutom inte efter ett fast program vilket enligt utbildarna på kursen gjorde att jag aldrig hann vänja kroppen vid högre belastning då övningarna ändrade lite för varje gång. Men det blir det ändring på nu, och man lär sig så länge man lever :)

Frågor på det? :)

Who is this girl?

Känslan av att knappt känna igen sig själv i spegeln. Den känslan brukar endast infalla då jag känner att jag gjort bra ifrån mig, och ja, de senaste dagarna har jag gjort bra ifrån mig.

För att en gång för alla göra av med de sista kilona är jag tillbaka på att registrera mina 1400 kalorier per dag och allt godis är bannlyst. Jag brukar ju alltid säga att jag inte kan förbjuda mig att äta något för då växer begäret till otroliga proportioner - men nu tänker jag ge det ett försök. Helt enkelt för att min kaloribudget är så snäv om jag vill få i mig all den bra mat kroppen behöver, och motionskalorier är inte till för att kompensera de kalorier man slösat på strunt.

Önska mig lycka till, det kan behövas! Och inom några veckor hoppas jag kunna skriva ett långt inlägg om hur det känns att vara under BMI 24,9. Yes!

Självförverkligande?

De senaste två åren har jag gått ner i vikt konstant, ibland fortare och ibland långsammare. Stillastående vikt är inte något jag drabbats av mer än max  3-4 veckor i sträck tidigare. Nu har jag stått och stampat på stället sedan månadsskiftet mars-april och jag måste säga att det känns tungt. Riktigt tungt.

Nästan dagligen får jag kommentarer om min stora viktnedgång vilket naturligtvis är mycket trevligt men det har också fått mig att bli min viktnedgång. Jag tänker, andas, tränar och äter viktnedgång.
Det här har varit något jag äntligen har varit bra på, något som är beundrandsvärt och som också gör många irriterade och avundsjuka. Jag har inte varit bortskämd med komplimanger tidigare och det här har varit...så skönt.. Nu känner jag mig dock rätt värdelös som människa. Jag börjar tro att viktnedgången varit en form av självförverkligande och nu då det inte lyckas så känner jag mig snudd på värdelös.

Ska det liksom stanna här nu? Runt två kg ifrån målsnöret så jag får gå omkring och fortsätta känna mig misslyckad? Hur länge? Lyckas jag ens vända det här eller deppar jag ihop och hamnar tillbaka till fetman?

Det är så många tankar i mitt huvud så det är inte sant. Efter så här många veckor jag provat nu så kan jag i alla fall konstatera att jag inte klarade av att höja kaloriintaget utan att genast bli viktstabil. Visst har det en härlig effekt på träningen att vara i energibalans, men jag är inte där riktigt ännu. 2 kg bort, sedan ska fokuset inte längre vara på viktnedgång men jag känner att jag för mitt psykes skull måste nå mitt mål, annars kommer jag inte må bra.

Så, bort ska de ökade 200 kalorierna, bort ska onödigt gott och socker. Någon vecka borde räcka hoppas jag. Sedan vill jag tillbaka till energibalansen och den härliga energin på träningarna.

Tecken på ett bra pass..

... håret ser ut som en trasslig höna i en vind vindsglugg.

Japp, ett helt normalt uttryck min pappa brukar använda ;)

Hello, my name is Jabba the Pinocchio.

Känner mig lite som en svikare som inte fått något skrivet hit på flera dagar. Det har varit lite fullt upp med ditt och datt.

På måndag var jag på Inbody-mätning. En mindre trevlig upplevelse som avslöjade att jag inte direkt gått ner bara fettvikt, den procenten skulle göra Jabba the Hutt avundsjuk. Muskelmassan däremot i klass med Pinocchios...

                        

Trösten är att det är först nu jag har fixat mig ett riktigt träningsprogram som jag gjort upp tillsammans med en av FAF:s utbildare, som också jobbar som PT. Under de senaste 2,5 veckorna har jag kunnat öka vikterna massor och mera kommer det till för varje gång, så med detta ska muskelmassan minsann inte sjunka ytterligare. Dessutom har jag ökat matintaget så nu är det all in på att gå ner enbart fett i fortsättningen. (önsketänkande?)

Det positiva med sådana här mätningar är då man kan använda dem som ett verktyg för att se om ens kost och träning ger en de resultat man vill ha. Om några månader ordnas det förhoppningsvis en ny mätning att jämföra denna med. Om fettvikten då minskat och muskelmassan bibehållits så vet jag att jag är på rätt spår, om inte så får jag igen omvärdera min plan..

Nu går jag alltså enligt ett träningsprogram där jag kör ett ganska tungt helkroppspass (styrketräning) två gånger per vecka och på det joggar jag 1-2 ggr och försöker (betoning på försöker..) pressa in lite lugn cykling eller promenader där emellan också för att balansera den tunga träningen. Resultat hittills? Exempelvis går 5 km-länken 0,5km/h (medelhastighet) snabbare efter bara två veckor..

Favorit i repris

Nu har det verkligen börjat vara härligt att jogga. Mitt självförtroende steg så då jag övervann 5 km sträcket i måndags, och det är en sträcka jag är bekväm med. Jag är för tillfället nöjd med 5 km och vill stanna där en tid och bygga upp farten lite istället innan jag ökar distansen. Idag gick det redan lite fortare, 0,2 km/h snabbare, men på en annan rutt med många och långa uppförsbackar. Tyvärr han jag bara hem och hann titta på pulsklockans mätning innan den fick något fel. Allt blev svart och träningen sparades inte :( Som tur fick jag liv i klockan igen då jag lade fast den i laddaren men det är trist att jag inte har kvar siffrorna inför nästa pass (tisdag?) att jämföra med. Jag får helt enkelt lita till mitt minne.

Missförstå mig rätt, farten var inte något att skryta med nu heller, men den var bättre och nu då jag vet att jag   verkligen klarar 5 km utan att bli särskilt trött så vågar jag höja takten efter hand. Glad tjej, här hej!

Imorgon ska jag på Inbody-mätning. Jag är rätt nervös faktiskt för jag har under två senaste veckorna gjort bioimpedans-mätning två gånger på olika ställen (kurs och mässa) och i de mätningarna har fettprocenten kastat med 10 procentenheter! Detta förstår ju vem som helst att inte kan stämma. Någondera, och jag är rätt övertygad om att det är den högre siffran, är helt åt skogen. Men, det får morgondagen utvisa :)

Cykeltur

Lite motion bör utövas också på lediga dagar och idag kände jag för att cykla. Ute, inte på spinningcykel. Om Hangö visade sin bättre sida tidigare idag så var Ekenäs faktiskt ännu snäppet vassare. Och fem grader varmare.

Jag kände mig tvungen att ta en solnings-paus efter sisådär fem kilometer. Det var så fint, så fint och så varmt. Dessutom doftade det sommar, hav och båtmotorer hördes puttra i närheten. Ah, underbart!

Imorgon är det äntligen dags för helkroppspass i gymmet igen. Längtar verkligen, det är ju så roligt! Efter bara tre veckor ser jag dessutom redan framsteg och det gör det ännu roligare. Ska också bli skönt att ha möjlighet att fara till gymmet på morgonen då det förhoppningsvis är lugnt och tomt!

Lite fagrare än förr

Hangöbesök har nuförtiden börjat betyda att man kommer hem snäppet (minst sju!) fagrare än vid avfärd.. Senast var det ansiktsbehandling och nu skulle jag mest shoppa lite nytt smink. Jag blev också sminkad av Jeffi för att lära mig hur jag ska använda de nyinköpta sminkgrejerna. Det här med smink är liksom inte riktigt  min avdelning så jag är tacksam till alla som bidrar till att göra mig lite vacker. Samtidigt blir jag irriterad på att det ser så otroligt lätt ut för dem som kan, jag kan garantera att kajalen inte sitter lika jämnt då jag försökt själv. Nu inser jag ju nog att jag borde ha tagit en bild på min finsminkade nuna och ärligt talat så försökte jag, men alla dagar samarbetar ju inte fotogenerna. Eller ljuset. Eller stämningen.. ja, ni fattar vart jag försöker komma här.

Med mig hem från Sportia fick jag ett par mjukisbyxor och ett par skapliga, stadiga handskar. Man får så manliga valkar av alla hantlar och stänger så man måste ju ha handskar. Eller så är det för att få bättre grepp och inte ha händer som svider flera timmar efter ett ordentligt gympass. Välj själv ;)

Här känner jag att jag vill inflika att solen lyser på mina fingrar - riktigt sådär blek är jag ändå inte! :D

Mitt i shoppingen behövde jag tanka så jag besökte ett café och hinkade in en supergod kycklingsallad, i en omgivning som kunde ha varit ett vykort. Hangö visade sig överhuvudtaget från sin bästa sida idag! Om man bortser från alla enkelriktade, krångliga och korkade trafiklösningar. Där har de minsann inte tänkt en tanke på stackars borttappade "turister"!

Tystnad råder..

Här råder radiotystnad men det är bara för att det händer så mycket just nu!

En nära vän och en kusin ligger på BB och det är så spännande. Av vännen har nyheterna redan anlänt (i dubbel bemärkelse) men jag väntar fortfarande på news av den andra blivande mamman. Måste nog våldgästa Borgå snart, vill känna doften av nyfödd bebis och ge en stor kram till den nyblivna mamman. Att ta sig och hälsa på kusinen är snäppet svårare så det måste vänta en tid..

Idag ska jag vara ledig och göra en dagsutflykt till Hangö. Ska till världensbästakosmetolog och slösa en massa pengar och till Sportia och slösa ännu mer pengar. Imorgon ska jag också vara ledig men då ska jag bara klaga på att jag gjorde av med för mycket pengar idag.

Så, dags att resa iväg söderut. *fniss*

En sämre dag

Halvjobbigt pass mentalt idag. Kändes som att kraften var på halvfart trots några viktökningar.. Känner mig också svullen och eländig - vilket jag också är. Ibland spelar kroppen lustiga spratt. Det är säkert en psykisk grej att jag jojoar vid 73-74 nu då målvikten på 72 är så otroligt nära. För första gången på hela min viktresa svänger vikten så mycket som 2 kilo under samma vecka. Ett ner, två upp, ett ner, ett upp, två ner ett upp.. så håller det på och just nu är det bara upp.
Men, alternativet till att ta det som det kommer och fortsätta är att ge upp och återgå till det som varit. Det senare är sannerligen inget alternativ jag godtar.

Den i särklass jobbigaste övningen i det nya träningsprogrammet är utan vidare den här eländiga bröstpressen.

Jag är ju van att kunna lasta upp runt 40 kg i fri bänk så det tar på självförtroendet då jag med nöd och näppe klarar 15 kg i den här beasten. Inte kul, inte kul alls! 

Ett litet gnällinlägg men det kanske gör gott att visa att jag inte alltid är på topp även om jag ibland kanske vill  låta det se så ut. Jag är bara en människa jag också :)

Personligt rekord - Lycka!

De sista gångerna på hösten jag joggade på spånbanan orkade jag just och just, inte ens varje gång, springa ett varv runt. Idag bestämde jag mig att p.g.a. tidsbrist skjuta upp gymmet tills imorgon då jag slipper titta på klockan och istället ge mig på en kort joggingtur. Fatta känslan då jag gjorde personligt rekord och joggade till spånbanan (1,5 km), i runt den (1,5 km) och hem tillbaka (1,5 km). Tro fan att jag tänkte sluta springa vid 4,5 heller så jag tog några kvarter extra. För första gången i mitt liv har jag sprungit över 3 km. över 4 km. Och till och med över 5 km. Det har varit ett träningsmål och en dröm att klara det, men p.g.a. benhinneinflammationerna (och värdelös kondition) är det något jag trott att alltid skulle vara utanför mina ramar.

Så, hur kommer det sig att jag plötsligt orkade springa dubbelt längre än tidigare? Det beror nog på flera faktorer men några av dem kan jag gissa mig till. För det första var det svalt och småregnigt.Den stora skillnaden mot tidigare var nog att jag på kursen lärde mig träna i pulszoner och genom att hållas i rätt pulszon så kroppen orkade arbeta aerobt. Det gjorde visserligen att ett barn hade gått förbi mig om det velat men det skiter jag i. Det må ha tagit mig 45 minuter att springa 5 km men jag är nöjd ändå. Nu vet jag att jag klarar 5 km och kan börja jobba ner tiden. Shit pommes frites vad jag är glad nu :)

Och det som gör det ännu bättre: jag var inte dödens, jag hade fortfarande orkat någon kilometer till skulle jag tro. Men det finns gränser för hur mycket man kan öka utan att riskera benhinneinflammation igen.

Tänk blått

Jag köpte nya byxor. Var övertygad om att de inte skulle passa till något alls. Nu bor jag i mina blåa byxor. Love it!

Och ja, jag bor i min stjärn-scarf också. Love it even more :)

Nu är det dags att skärpa sig. På senare tid har man i bloggen sett blommor, kläder och vin, ingen träning. Tyvärr speglar det verkligheten men idag är det äntligen dags för det efterlängtade "styrkepass nr 1" för denna vecka. Roar!

Nu!

Man kan inte alltid vara 100% hälsosam ;)

Ramsholmen vol.2

Fördelen med vår..

..är att man får leta fram andra kläder ur garderoben. Eftersom till och med alla mina skor blivit för stora fick jag slänga fem par! Då var jag banne mig värd ett par nya.

Dom e så fina, så fina och så höga, så höga. Till saken hör att jag på många år inte klarat av att ha höga klackar eftersom fötterna inte klarat av att bära upp min vikt. Nu är det "ju högre desto bättre" som gäller eftersom jag nuförtiden verkar klara av det. Det är sådana framsteg som betyder mest under en sådan här "resa". :)

Vad gör du i gymmet?

I ett tidigare inlägg skrev jag om gymmet med hundratals (nästan) tv-skärmar. Alla de skärmarna fick mig bara att fundera på varför folk kommer till gymmet.

Senast jag tränade började jag faktiskt titta på folk i min omgivning. Där fanns män som stönade, blötte ner golvet med svett, och lastade på vikt efter vikt efter vikt.
Sedan fanns det kvinnor. En gick på löpbandet, tuggade tuggummi och petade på sin iPhone. På en crosstrainer stod en kvinna och bläddrade i en tidning. Mitt i tuggummituggandet och tidningsläsandet pratade de turvist i telefonerna också.

Det är ganska intressant hur olika mentaliteten kring att träna är. Jag tror att många kvinnor går till gymmet bara för att kunna säga att de varit dit. Män däremot ids inte ta sig till ett gym om det inte är för att svetten ska lacka.

För en tid sedan såg jag en video på youtube som visade att flera tänkt lika som jag. Lite småkul. Enjoy:

Missförstå mig rätt, det här var naturligtvis inte alla kvinnorna i gymmet. Bara de som föll in i stereotypen som faktiskt finns. Undantag bekräftar regler och såklart finns det många kvinnor som tar i så att karlarna blir imponerade och skäms. Och naturligtvis finns det män som latar sig i gymmet. Men en ganska vanlig bild är tyvärr den som jag beskrev högst upp. Skärpning kvinnor, vi ska också ta i så vi svettas och suckar. Gymmet är inte en plats att sitta och se söt ut på, det kan vi göra de timmarna på dygnet vi inte tränar! :)

Kvällpromenad i vitsippslandet

Finns det en vackrare plats än Ramsholmen, en vecka i mitten av maj?

Fressi

FAF Foundation-kursen ordnades i Fressi Leppävaara, och jag kan inte sluta förundra mig över hur roligt det är att se andra gym också från insidan. Jag kände mig som ett litet barn i en godisaffär.

Det var stort. De hade kodlås på skåpen i omklädningsrummet. Swimmingpool. Cafeteria med storbildstv och eldstad. Visserligen med ljus i men ändå. Åtta löpband, alla med egen tv. Ett tiotal crosstrainers och minst lika många cyklar. Och så en stor tv till förståss.. Hydraulikmaskiner, tryckluftsmaksiner, fria vikter, maskiner, maskiner och ja, maskiner. Jag kan inte komma på en enda sorts maskin där inte fanns. Jag surar ännu för att jag inte hann prova på maskinen som assisterar chins. Vill ha en sån till "mitt" gym också. Helst genast.

Vad de däremot inte hade, (här hävdades det vara pga. takreparation men för mitt eget välmåendes skull tänker jag fortsätta övertyga mig själv om att det alltid är sådär..) var luftkonditionering. Luften stod stilla, det var hett, alla svettades i floder och det luktade illa. Men ah, vad härligt det var ändå. Så roligt, så roligt att se olika möjligheter och lösningar, olika rörelser och engagerade människor. Och jumppasalen var högst antagligen den finaste, största och mest välutrustade jag sett, nånsin.

MEN. Det var för stort och för fint ändå. I en spinningsal med 70 cyklar skulle jag känna mig alldeles för liten och borttappad. I en sal med 100 combat-sparkande kvinnor och max 7 män så skulle jag känna mig hotad och bortglömd. Anonymitet i all ära, men jag gillar känslan på gymmet där hemma där man kan prata med vem som helst och folk hälsar på varandra på stan. Jag kommer definitivt inte till gymmet för att titta på tv eller dricka kaffe heller. Så, jag fortsätter att vara nöjd med mitt "30€ billigare per månad än i storstan-gym" som har precis allt jag behöver och vill ha förutom assisterade-chins-maksinen-som-jag-inte-vet-vad-heter. Ge mej!

                                                         Assiterade-chins-maskinen-som-jag-inte-vet-vad-heter.

Kursdag 2

Såja, dags att fortsätta berätta om kursen då :)

Den andra dagen handlade egentligen bara om mat. Om vad, när och hur man ska äta. Utgångspunkten var livsmedelsverkets rekommendationer som vi fick lära oss att modifiera utgående från specifika behov hos olika människor. T.ex. krävs en helt annan kosthållning för att en maratonare ska kunna prestera optimalt än för en kroppsbyggare. Styrka och muskler behöver proteiner och uthållighetstränande mer kolhydrater. Energiprocentfördelning var det också en hel del om. Intressant som bara attan men det var onödigt mycket tid planerat för det här i alla fall så det blev en jäkla massa upprepningar till sist. 

Det som minsann fastnade var dagens nyckelord. Måttlighet, rytm, mångsidighet. (de tre översta på den supertydliga bilden ;))

Och lättirriterad som jag är började jag naturligtvis irritera mig på en kursdeltagare. Men det var nog dagens enda "low." 

Allvar, om man själv frivilligt anmäler sig till en kurs av vilken hälften görs på distans så måste man vara beredd på att ta reda på lite information själv. Man ska heller inte försöka stjäla scenen så att andra kursdeltagare inte får ut lika mycket av kursen. Man ska kunna ta reda på, engagera sig, fråga och svara men också kunna vara lite "laid back" och ge också andra utrymme. 

När kursen avslutades var jag så nöjd. Nöjd över att jag utmanat mig själv. Nöjd över att ha överträffat mig själv. Nöjd över att ha vågat stiga ur min trygghetszon. Glad åt att ha träffat många nya, trevliga bekantskaper med liknande intressen. Summa summarum gav det här mig en rejäl kick och mängder med motivation. Nu ser jag fram emot att få mig själv i skick och sedan förhoppningsvis lyckas skrapa ihop mera pengar till att kunna fortsätta studera hela vägen fram till PT.

Kursdag 1

Har så mycket att berätta så det får bli lite uppdelat nu :)

Som jag redan sagt så var det en jättetrevlig dag, många nya aha-upplevelser och allmänt trevligt.
Hela förmiddagen bestod av teori men med en bra föreläsare så går till och med det fort. Inget onödigt dravel, utan kort och konsist. Vi fick göra upp egna träningsprogram åt oss och fundera på hur man ska tänka för att skapa program åt andra. Träning i pulszoner var nytt och väldigt intressant. Bland annat kom jag underfund med att jag brukar börja min uppvärmning alldeles för hårt och fort istället för att låta pulsen stiga långsamt. Också då jag konditionstränar gör jag det på onödigt hög puls så att träningen lätt blir anareobisk istället för aerobisk, som är målet. Inte att undra på att jag har svårt att hitta uthålligheten..

Följande aha-upplevelse kom då det i gymmet gällde att tänka på vilken muskel som arbetar vid vilken övning och varför. Då upptäckte jag bland annat att jag alltid gjort ryggresningar i maskin fel då jag strävat efter att hålla ryggen rak. Med rak rygg tränas då baksida lår och rumpa, men inte just alls ryggen.

Så, kort och gott kan jag konstatera att det var lärorikt, ju mer jag tänker på det nu desto mer kommer jag på. Allt kan jag ju dock inte avslöja ;)

Dagens höjdpunkt var ändå när vi skulle välja par för gymträningen. I alla idrottssammanhang i hela mitt liv då det kommit till att välja lag eller par så har jag varit den som blivit vald sist. Den här gången blev jag tillfrågad först och det kändes...underbart! Jag blev rörd och var nära på att släppa en tår till och med, så mycket betydde det. Sedan var det ju också en bonus att jag ansågs vara stark. En av de bästa komplimangerna man kan få, enligt mig!

Kamera hade jag inte med mig, och av respekt för andra kurseltagare och gymmare så hade jag knappast fotat så mycket ändå. Nåjo, och inte kom jag att tänka på det heller..fanns ju så mycket annat att fundera på :)

To be continued...

Överkörd (nå int riktigt så dramatiskt..)

Jag borde så sätta mig ner nu och skriva allt om hur kursen har varit idag, men ni får nu bara ge er till tåls för jag känner mig så överkörd. Kan inte tänka klart, så skriva blir alldeles för jobbigt.

SUPERdag har det varit, så mycket kan jag avslöja!

Vad glad jag blir förresten då jag ser att besökarantalet stadigt ökar helatiden här. Vad trevligt att ni hittat hit!

Nervös?

Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Idag känner jag mig ledsen och irriterad på det mesta fastän jag borde vara superglad och nervös inför morgondagen.

Nåväl, nervös inför morgondagen är jag nog minsann, har inte hunnit med något av det jag hade tänkt. Det var att göra med att jag hann göra klart alla hemuppgifter igårkväll och inte har jag hunnit läsa så mycket som jag hade velat.

Sen hade jag ju också ett viktmål då, som for åt helt fel håll trots att jag skött mig så gott jag kunnat. Vågen visar obarhärtigt plus och kortisonet får mej att både se ut och känna mig svullen. Så visst, det känns ju jättekul att med sådan kroppskänsla gå och sätta sig på fitnesskurs.

Så nervös? Inte det minsta liksom...

Men om jag låter min gamla, inre negativa personlighet komma ut en sväng så kan jag förvänta mej det värsta, så kanske jag sedan blir positivt överraskad.

Som ni märker, inte ens en dålig dag orkar den negativa sidan ta över till hundra procent. Fortsätter alltså att leva i hoppet om mirakel!

Gårdagens happening

Nu börjar jag igen bli biten av känlsan man får av att springa ute. Nu menar jag då inte den molande träningsvärken i benen, eller de täppta gångarna i hela ansiktet pga allergin, utan känslan av rejäl friskluftsförgiftning. Har sovit som en stock och vaknat klockan fem, pigg som en mört. Vadan denna friskluftsförgiftning?

Som den bondunge jag är sprang jag omkring längs diverse skogsvägar och samlade in plogkäppar. Tror faktiskt jag gjorde rekord i hur långt jag någonsin sprungit på en dag, så jag är nöjd. Till och med benhinnorna är nöjda faktiskt. Sen, då blåsorna på mina händer (av att vrida och dra i en del käppar som satt fast onödigt bra) blivit lite för massiva, var det min tur att hoppa bakom ratten i traktorn istället.

Bra gick det, trots att det var många år sedan sist. Jag tänkte faktiskt fyra av en bild på mig själv också men någon gräns får det ändå vara. Jag kan måla upp en mental bild istället: Efter de första 6 km i sol och ganska hård vind så var jag minst lika röd i ansiktet som min übersnygga knallröda volvokeps. Nämnde jag det där med bondunge redan?