Dagens onödiga inlägg

51 timmar och 45 minuter arbetstid kvar till semester. Inte för att jag räknar...

Min historia

Det här är förmodligen ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, och jag är ännu inte säker på om jag ska publicera det. Det här är att erkänna sina egna misslyckanden för alla, men främst för mig själv. Det är det mest skrämmande.

För första gången sedan jag inledde min vitkresa har jag tagit mig tid att titta bakåt och läsa alla inlägg i min gamla smygblogg. Då jag läste de första inläggen gick det direkt upp för mig hur konstig inställning jag hade på detta med viktnedgång. Jag trodde framför allt att det skulle gå mycket fortare. Var tusan fick jag det ifrån? Jag borde ju ha lärt mig att det här med viktnedgång inte direkt är något enkelt efter alla otaliga tidigare försök.

Nu då jag är en bra bit på väg, 13 kg senare har jag ett helt annat tänk. Jag har insett vad som varit mitt problem med mat. Jag säger inte orsak, för någon annan orsak till min övervikt än jag själv och mina val finns inte.

De dåliga valen tror jag att började i högstadiet. Jag har alltid varit väldigt medveten om min vikt och tyvärr alltid jämfört mig med andra. Det kan ha en viss bakgrund i att alltid har fått höra onda kommentarer om såväl vikt, utseende och beteende av en närstående äldre släkting.

Skillnaden mellan högstadiet och lågstadiet var inte skolmaten, båda smakade riktigt illa och jag var kinkig. Skillnaden var att man kunde gå till matbutiken på rasten i högstadiet om maten inte smakade. Det var här man började välja ett salthorn, en bulle, choklad eller liknande istället för knäckebröd och sallad i brist på annat från matsalen. Efter en tid införskaffade evelkåren en chokladautomat till skolan. Bullar och annat snabbinköpt från mataffären mättade inte särskilt länge, och då var chokladautomaten nära till hands.

På grund av min självmedvedenhet angående min vikt ville jag inte att folk skulle se vad jag stoppade i mig, så jag började gömma det. Det hände att jag låtsades gå på toa på lektionstid, men gick istället till automaten. Det var en relativt liten skola, så alla hade lektion samtidigt och korridorerna var tomma = ingen som kunde se.

Det här utgjorde början för mitt smygätas. Värre blev det ännu när jag flyttade hemifrån. Då var jag ju ensam med mitt smygätande mest hela tiden. Jag hade också ett misslyckat förhållande med ett visst mått av psykisk misshandel i bagaget som gjorde att jag var ganska svag psykiskt. Idag har jag (nästan) förlåtit honom (tror jag) och insett att mitt dåliga självförtroende inte gjorde saken bättre då jag bara tog åt mig allt som sades utan att ifrågasätta.

För att kompensera allt godis jag åt hemma i smyg visade jag ofta en hälsosam sida utåt, och det var också bara den sidan jag tillät mig själv att se. Alltså insåg jag inte hur jag hela tiden gick upp i vikt, eftersom jag ju var "hälsosam".

Nu när jag har insett att det är smygätandet som är mitt problem har jag kunnat ta tag i min vikt på ett annat sätt än tidigare. Det är också förklaringen till varför det är första gången viktnedgången faktiskt lyckats. Jag vet att det inte har gått så fort som för många andra, men varför skulle jag jämföra mig med dem egentligen? Jag har lyckats bra hittills, och jag ser ingen orsak till att sluta nu. När jag började fundera på "mina problem" efter att ha sett på viktprogram och läst inspirerande viktbloggar, insåg jag allt dethär.

Det slog mig att jag för flera månader sedan slutat smygäta, gissningsvis i Augusti efter mitt uppvaknande i mitt första viktrelaterade blogginlägg. Den dagen var jag påväg till ett viktigt möte på jobbet och behövde vara snyggt klädd. Mina kostymbyxor behövde ett bälte men alla mina bälten var plötsligt för korta så jag blev tvungen att låna pojkvännens.

Idag står jag för allt jag äter och inte äter, inga gömda godispapper eller smugglingsutfärder till de gemensamma sopkärlen uta på gården. I synnerhet nu då jag skriver ner detta inser jag hur sjukt det beteendet egentligen var. 

Mat är en drog, men som man måste klara av att dosera rätt, varje dag. Alla behöver få äta gott och sött någon gång, men är det mängder man inte vågar stå för, då är det inte normala mängder.