Tankar om varför..

Under gårdagen malde jag tankenötter och funderade över måendet i samband med viktnedgång, träning, hälsa..hela det köret - igen!

Plötsligt kom jag på vad jag tror är anledningen till att jag kanske inte direkt tappade motivationen men nog ändå kom av mig på något sätt förra våren. Jag fortsatte ju träna och äta helt okej, men jag saknade något av den där gnistan. Jag tänkte att den försvann för att resultaten började utebli och reflekterade inte desto mer kring det. 

Det där med resultat ja. I början strävade jag så klart mest efter siffrorna på vågen, men när sambon berättade att jag börjat andas normalt på nätterna börajde jag inse andra fördelar också. 

Sakta men säkert blev vardagen lättare, trappor i långa kliv, gå i kjol utan skavsår på innerlåren, springa efter gudsonen i lekparken.. Dehär sakerna man kanske inte direkt tänker på, men som betyder så otroligt mycket för välmåendet. Att sluta irritera sig på alla "perfekta människor" och tycka att livet är orättvist istället för att inse att det är en självorsakad situation. 

Hur som helst, sådana "vardagsresultat" blev viktigare än siffrorna på vågen, och jag jagade hälsofördelar i första hand och började till och med se viktnedgången som något av en bonus. Sedan plötsligt, nådde jag normalvikt. Inga tuttar som dunsade omkring och gjorde ont när jag hoppade på ett dansgolv, inga flera snedslitna skor på grund av att jag som överviktig gick på utsidan av fötterna. Plötsligt handlade mina fortsatta resultat mest om utseendemässiga grejer. 

Utseendet är såklart väldigt viktigt för mig liksom för de flesta andra. Att känna sig bekväm i sitt eget skinn, hitta kläder att känna sig snygg i och slippa gömma sig i vassen. Det är viktigt för mig men det är resultat som  i det här skedet kommer långsamt, långsamt ack så långsamt. För långsamt för att jag ska orka hålla mig motiverad ensam. Jag behöver nån som påminner mig om vad jag ska göra och varför. Jag vill verkligen detta, men har inte kuragen till att jobba så mycket som skulle krävas utan att ha någon som pushar och stöttar mig. 

Det förvånar mig på något sätt att jag nu kan ta emot råd och hjälp av en person jag tidigare skulle ha sagt att inte vet något om hur det är, hur det är att vara tjock alltså. Eller hur det är att ha varit tjock. Då maten varit en god vän, sällskap, underhållning, tröst men samtidigt också roten till mycket av det onda. Hur det är att vilja så mycket, men ständigt bli besviken. Hur det är att veta att maten är byggstenar och grund till ett hälsosamt liv, samtidigt som det kan vara raka vägen tillbaka till skavsåren och sömnapnén. Det är så grymt mycket känslor överallt och många av dem är helt ute och seglar, helt irrelevanta. Det är troligen helt omöjligt att sätta sig in i om man själv inte stått där och stirrat på avtrycket av en mycket bred rumpa i soffan samtidigt som man plockar undan godispappren som ska städas undan så ingen ser. 

Nu behöver jag äta för att bli stark, äta bra mat för att må bra. Äta godis ibland för att det är "normalt" och helt enkelt gott. Jag behöver äta mer mat (bra mat!) än på långa tider för att nå de mål jag har, samtidigt som min hjärna skriker emot av rädsla för att igen trilla dit och äta mot känslor. Jag tror jag kommit ur det tänket (fast jag känner mig fortfarande mest trygg då jag kan räkna och hålla kontoll), men ibland kommer dagar då jag bara är livrädd för att bli tjock igen. Andra dagar blir jag rädd för att inte äta onyttigheter - för tänk om olyckskorparnas profetior slår in och jag blir besatt och drabbas av någon annan "verklig" (läs: diagnostiserad) ätstörning. 

Mitt största mål av dem alla nu är att hitta ett normalt ätbeteende. Ett ätbeteende som inte behöver analyseras utan som kommer av sig själv. Att äta gott ibland men att utan att behöva tänka på det äta hälsosamt till 80%. Och jag är tacksam för den hjälp och stöd jag får. För vissa dagar tar känslorna överhand. Ibland behöver jag bli påmind. Jag är inte superwoman. Jag är som en nykter alkoholist, men beroendet är till mat. En drog som måste intas, men doseras på precis rätt sätt, varje dag. Men jag ska klara det. Jag vill inte vara en tjockis men inte heller en smalis som varje dag måste kämpa med hjärnspöken. Jag vill bara vara jag, njuta av tillvaron, göra det jag tycker om med den jag vill. För att jag kan.