Igår gjorde jag debut som blodgivare. Något jag länge velat, men det är en sådan där sak som man behöver någon som tar en under armen och säger "-nu far vi". Var såklart lite nervös men det blir liksom lättare då man har med sig någon som från tidigare vet hur det går till. Nu med facit i hand vet jag ju att det var piece of cake och så värt det med tanke på det goda samvetet efteråt. Alla var jättetrevliga och i med att jag dels var första gångare och dels har rätt lågt blodtryck så pysslade de om mig lite extra och var måna om att jag mådde bra. Mådde alldeles utmärkt.
Idag mot eftermiddagen kände jag mig lite hängig. Skyllde lite på blodgivningen, men i själva verket var det nog mest bara lättjan som pinade. Visste att jag borde träna, men hade egentligen ingen lust. Konstigt nog hade jag till och med hellre tagit en joggingtur än att ta mig till gymmet. Men, det är inte bara de passen då man är pigg som en lärka och motiverad av attan som gör nytta. Kanske är det ännu viktigare att också se till att komma iväg de dagar då det inte känns sådär jättekul.
Jag kom iväg till sist, men intalade nog mig själv lite grann om att det kommer gå jättedåligt, jag kommer vara jättesvag på grund av blodbrist och så vidare. Ännu under uppvärmningen kändes det trögt så jag bestämde mig genast för att göra undan det jobbigaste först. När jag märkte att jag klarade mina burpees ens lite bättre än gången förut fick jag liksom ny kraft och började tycka att det var lite kul ändå. Plötsligt hade jag ökat vikter i samtliga övningar förutom en (också de med kroppsvikt...krhm...dock mindre frivilligt..). I stångrodd och tricepspress ökade jag hela 5 kg i varje set, verkligen inte så illa. Till och med knäböjen gick snäppet djupare än normalt, fast där med lite lättare vikter för teknikerns skull. Med andra ord blev passet som jag hade absolut noll förväntningar på en riktig vinnare. Jag gjorde klart passet nästan 15 minuter snabbare än normalt och förbränd ändå över 400 kcal. Det är sällan jag numera kommer upp i sådana siffror med ren styrketräning.
Ett tecken på att det varit ett lyckat träningspass är då håret ser ut som "en trassliger höna i en vinder vindsglugg", som min pappa skulle säga på bred västnyländska. Inte ens mitt invisibobble hårband klarade av att hålla den relativt nyslingade tofsen på plats.
Till sist ett hårtips: Jag var inte 100% nöjd med blekningen i mina slingor då jag kom från frissan, men det utmärkta silverschampoot jag köpte med mig hem fixade till nyansen efter ett par tvättar. Lysande grejer, nu känner jag mig lagom sommarblond igen! Bonus för annorlunda förpackning.
 |
| Kevin Murphy, Blonde Angel Wash |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar