Som vanligt vill jag jubla högt för varje litet framsteg jag gör på löpfronten. Det senaste i raden var att jogga, utan pauser, i 45 minuter. Ett litet, litet steg för mänskligheten, men ett jäkla stort steg för mig och mina löpturer. Timmen är ju faktiskt inte så långt borta nu! Dessutom blev det ju också distansrekord joggande, 6,2 km. Den som har ens början till ett matematikhuvud kommer då fram till att det absolut inte gick fort, men det gick, vilket gör mig alldeles stört nöjd. Att jag inte kände ett skvatt i benhinnorna gör mig ännu lite gladare!
Bilden från en av mina favoritrundor, tagen för några veckor sedan då jag stavgick med mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar