Alltså vilken känsla! Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken, men jag är på för gott humör för att vilja gå och lägga mig.
Eufori över att vara tillräckligt frisk för att kunna jogga utan att avlida. Jag var inte ens nära på att avlida. Tvärtom var det de lättaste, skönaste 20 minuterna av löpning jag gjort hittills i mitt liv. Löpsteget liksom löpte, andningen fungerade finfint och tiden gick superfort. Kändes som att jag också rörde mig fortare än normalt. Nu var det ju bara en kort länk, men en skön sådan. Kan dagen faktiskt ha kommit då jag börjat gilla löpning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar