Den 29.9 sprang jag mitt livs första coopertest. Nu, sju veckor senare, gjorde vi om testet. Förra gångens resultat blev inte helt exakt uppmätta 2095 meter. Med lika inexakta metoder mätte vi nu upp 2140 meter. Det betyder 45 meter mer nu än för 1,5 månader sedan. Om det är en bra ökning eller inte låter jag vara osagt, men det är i alla fall en ökning. Resultatet sätter mig 60 meter ifrån mitt nästa mål; att räknas som bra istället för medel. En annan liten förbättring var att pulsen sjunkit några slag sedan senaste gång.
Löpningen har överhuvudtaget gått lite bättre sedan det senaste coopertestet. Jag sade redan då att vetskapen om att jag inte är så dålig på att springa som jag trott fick mig att gilla det mer. Övning ger färdighet och jag har märkt att det plötsligt slutat göra ont överallt då jag springer. Vaderna krampar inte direkt, jag blir inte öm i höfterna efteråt, benhinnorna värker inte.. Istället för min 45-minuters runda som finns inskrivet i träningsprogramet ökade jag självmant till 55 minuter. För att bekämpa att löprundorna uteblir på grund av halka i vinter har jag också investerat i ett par Icebug-skor. Löptossor med nabbar alltså. Nu väntar jag nästan på att det ska bli halt så att jag kan ta dem med ut på jungfrutur.
Det känns lite tryggt ändå att jag hittat någon form av intresse för löpning och inte bara för styrketräning. Chansen att jag fortsätter också sen då jag inte längre har en PT som kollar upp mig är större såhär. Jag har nog lite ångest för att börja klara mig själv, samtidigt som jag vet att det senaste året har gett mig en massa kunskap och verktyg för framtiden. Och fastän jag hatade min PT lite dagen då hon sade att jag skulle springa Cooper (och lite också dagen då hon sade att test nummer två skulle utföras) så är jag innerligt tacksam över att hon "tvingade" mig till detta. En otroligt bra spark för min löpmotivation och för mitt självförtroende!
Nu: Tagga för muskeltest del två..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar