Jag är envis. Har jag ett träningsprogram att följa så kan man vara rätt så säker på att jag genomför det om jag så skrattar eller gråter mig igenom det, men idag blev den andra gången jag avvek från planen. Löppassen är tunga för mig, och vissa är tyngre än andra. För några veckor sedan sprang jag på en spånbana med äckelbranta backar där jag efter 17 minuter fick slänga i fyrhjulsdriften för att inte dyka med näsan före ner i spånet. Då hade jag problem med en grymt hög puls som absolut inte ville sjunka. Jag har alltid väldigt hög puls då jag springer, också sakta, men ibland är det liksom värre än vanligt.
Lika var det idag. Jag har blivit hyfsat van med att hålla ut fastän pulsen är hög, men ibland blir det hopplöst. Jag blev tvungen att ta ungefär en minuts paus innan jag fortsatte de sista minuterna. Och som jag var arg på mig själv. Sedan tappade jag självförtroendet och orkade inte de sista 50 metrarna heller.
Suck, alla dagar kan inte vara bra och jag irriterar mig på att jag inte kan misslyckas ens lite utan att sedan irritera mig resten av dagen. Jag sprang ju fortfarande mina 20 minuter, en del av dem med hyfsad fart dessutom. Vicki sade att jag är tuff som orkar så pass länge på snorhög puls och jag fick till ett riktigt bra pass..men ändå..ändå kan jag inte sluta irritera mig på att det inte gick hela vägen och istället ge mig själv en klapp på axeln för att jag inte gav upp. Sen gjordes ju inte saken bättre av att jag hellre imponerar på min förtjusande personliga tränare än gnäller att jag inte orkar. Misslyckas gör jag helst utan vittnen...
Nej nu ska jag minsann rycka upp mig och planka lite istället. Och hoppas att pulsen hålls ens 5 slag lägre nästa gång det ska springas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar