Jag tittade på ett tv-program där huvudpersonen på ett halvt år skulle gå ner 40 kg - och lyckades. Tanken som väcktes hos mig var ändå att den här personen efter att ha gått ner 40 kg var ganska nära min utgångspunkt för 3 år sedan.
Idag är jag så otroligt glad att jag tog tag i min vikt då och inte flera år senare då det skulle ha hunnit eskalera hur långt som helst, om jag ens kunnat och orkat ta tag i det sen mera. Jag vet hur ledsen jag var då jag gått ner 15 kg och just och just kommit ned till övervikt, från fetma, på BMI-skalan. Det kändes hopplöst att ha börjat med så stor övervikt att jag efter 15 kg fortfarande låg på gränsen till fetma.
Jag undrar om jag orkat ta tag i vikten som jag gjorde om utgångspunkten hade varit 70 kg övervikt istället för 30. 30 Kändes som alldeles för mycket att ta in då, minns jag. -10 var mitt första mål och jag var säker på att vara klen som en pinne vid 80kg, för jag insåg väl inte riktigt hur stor jag egentligen var. Väl där var det en självklarhet att fortsätta, men som utgångspunkt kändes det som en omöjlighet att ens tänka tanken på att en dag nå ett normalt BMI.
Vart jag vill komma är att jag lyfter på hatten för de som orkar kämpa. Jag kan tänka mig hur jävligt det känns att gå ner 40 kg och veta att det är 30 kvar till mål. Och så jag vill uppmana alla som läser detta som har bilringen runt magen istället för på en fälg - att inte sitta och vänta på motivationen medan vikten fortsätter stiga. Bara ta tag i det nu istället, för det blir inte lättare, tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar