Avslöjandet

Vad roligt att se att så många tittar in trots att det här varit tråkbloggen numero uno. Jag har liksom inte haft något att komma med, för jag antar att bilder av använda näsdukar knappast intresserar. Då är det enligt mig bäst att bara vara tyst. 

Nu kan jag inte bärga mig mera utan måste berätta vad jag varit lite hemlighetsfull med. Det är nämligen så att jag lyckats vinna en personlig tränare för nästan ett år framåt. Fru Fortuna brukar inte vara på min sida så värst ofta, men då hon är det verkar det tas med en skräll. 

Personen som kommer vara min PT är inte färdigutbildad, tvärtom kommer jag väl vara en rätt stor del av hennes utbildning. Det sätter krav på mig att inte enbart för min egen skull genomföra detta, och det sporrar mig än mer. Jag har helt enkelt fått inse att jag inte längre klarar av "det sista" på egen hand. Vågen står still, måtten står still, och jag kan väl inte heller påstå att PB:n rasslar in på löpande band. Jag har helt enkelt kört fast och har inte motivationen att på egen hand slita vidare. När jag av en slump dök på den här möjligheten tog det inte många minuter innan ansökan via e-post var påväg, för jag har ju absolut inget att förlora. 

Jag behöver nån att rapportera in till, gärna någon som har ett eget intresse i att jag lyckas. Att min blivande PT inte är färdigutbildad skrämmer mig absolut inte, dels tror jag inte man någonsin kan bli färdigutbildad, i synnerhet inte i en sådan bransch och för det andra har hon då den senaste kunskapen och antagligen också uppbackning av ett helt utbildningsteam om det skulle behövas.

Jag ser det här som en otrolig möjlighet för mig att äntligen komma vidare, hitta ny motivation och lära mig en massa nytt. Som ni vet så är jag ju själv intresserad och skulle också gärna kunna jobba för att hjälpa andra, i synnerhet med övervikt, någon gång i framtiden. Troligen inte som PT men i alla fall som någon form av stödperson. För om det är något jag vet så är det att alla behöver någon att stöta och blöta sina känslor med - för dom har man otroligt många av. 

Att jag redan tycker lite synd om min blivande PT är väl något jag inte borde säga högt men...men jag vet ju att jag är en person med väldigt starka åsikter, och också lite av en rebell. Vanligen hatar jag ju när folk vet bättre än mig (eller ännu värre - tror sig veta ;) ) eller säger åt mig vad jag ska göra. Dags att svälja de tempporna och ändra på min egen attityd alltså - för i det här fallet vet jag ju att jag drar det kortare strået. Börjar jag stå där och tycka att jag kan och vet allt så förlorar jag själv på det - ingen annan. Jag vill verkligen gå openminded in i det här, göra mitt allra bästa och se hur långt jag kan komma.

På lördagen kommer den första träffen ske, stillsamt ännu över en kopp kaffe, så efter det vet jag förhoppningsvis mer om vad som komma skall. Jag ser fram emot det hur mycket som helst och nu då det är nästan två veckor sedan jag tränat så är abstinensen efter träningen stor. När jag inte tränar håller jag väl heller inte koll på maten lika bra som annars. Det har blivit en del godis och pizza, om vi säger så.. Så nu vill jag ta mig tusan komma igång igen, på ny kula, med mera resultat än det senaste året. Önska mig lycka till!