Första passet med PT Vicki gick av stapeln igår. Det blev lägg-däjj och sedan genomgång av de andra två styrkepassen jag ska dra igenom varje vecka. 90% övningar jag inte gjort tidigare så det var uppfriskande och roligt, några övningar kan bli riktiga favoriter (inte utfallen!!). Dock hade jag ju trott att jag skulle få träningsvärk - men det känns inte det minsta...
Nånej, nånej, nu lurades jag! Efter benpasset fick jag knappt ut foten ur fotlänken efter sista settet. Benen bara darrade så det var tur att det var överkroppspassets genomgång som följde och inte mera ben på en god stund. Efter att ha provat på helkroppsövningarna var jag som en urvriden trasa. Lite nedvarvning och sen kom den största av utmaningar. Trappor. Först ner från gymmet och sedan upp till lägenheten. Höll i trappräcket för blindkära livet. En liten stund övervägde jag nog att sätta mig på nedersta trappsteget och vänta på att sambon skulle komma hem och bära mig upp. Kom på andra tankar ändå, men bara för att jag var så hiskeligt hungrig. Jag hade kunnat äta en häst men fick nöja mig med en halv fisk. Sällan smakar väl mat så gott som efter träning.
Efter att ha ätit återhämtade jag mig en stund (läs: ett par timmar) slötittande på Huutokaupan metsästäjät innan jag till sist orkade släpa mig i duschen och med ben tunga och stela, som bly, vidare i säng. Det skulle inte förvåna mig om jag legat blickstilla hela natten för att jag helt enkelt inte orkat vända mig..
Jag är väldigt nöjd med passet och min prestation. Jag gjorde så gott som allt det var meningen att jag skulle göra och egentligen bara en övning som behövde förenklas för att jag skulle klara den. Eftersom jag alltid varit rätt noga med att göra rätt teknik, eller i alla fall det jag trott varit rätt teknik, så riktigt myste jag då jag fick beröm för just det. Så roligt att höra att jag inte gjort en massa tokigheter under de senaste årens träning, förutom det där med att inte utmana sig själv tillräckligt och så vidare. Viktigast av allt, jag kände ren och skär träningsglädje!
Det säger jag nog, att om resten av det här året fortsätter såhär så förlåter jag sannerligen Fru Fortuna för alla gånger hon vänt mig ryggen och gett mig otur. Det är så motiverande, lärorikt och bara superroligt att ha en egen tränare. Dessutom tror jag att det här är ett mycket, mycket lyckat exemplar, glad, trevlig, kunnig och allmänt kiva att umgås med. Vissa personer tar helt enkelt fram ens bästa sidor och nu känner jag att jag bara vill prestera och hålla en positiv attityd till allt som kommer emot. Jag har absolut ingen anledning att tvivla på att det här kommer bli hur bra som helst!
Förresten. Om någon har en sådan där pinne som man plockar upp saker från golvet med så passar det jättebra att låna den till mig idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar