De senaste två åren har jag gått ner i vikt konstant, ibland fortare och ibland långsammare. Stillastående vikt är inte något jag drabbats av mer än max 3-4 veckor i sträck tidigare. Nu har jag stått och stampat på stället sedan månadsskiftet mars-april och jag måste säga att det känns tungt. Riktigt tungt.
Nästan dagligen får jag kommentarer om min stora viktnedgång vilket naturligtvis är mycket trevligt men det har också fått mig att bli min viktnedgång. Jag tänker, andas, tränar och äter viktnedgång.
Det här har varit något jag äntligen har varit bra på, något som är beundrandsvärt och som också gör många irriterade och avundsjuka. Jag har inte varit bortskämd med komplimanger tidigare och det här har varit...så skönt.. Nu känner jag mig dock rätt värdelös som människa. Jag börjar tro att viktnedgången varit en form av självförverkligande och nu då det inte lyckas så känner jag mig snudd på värdelös.
Ska det liksom stanna här nu? Runt två kg ifrån målsnöret så jag får gå omkring och fortsätta känna mig misslyckad? Hur länge? Lyckas jag ens vända det här eller deppar jag ihop och hamnar tillbaka till fetman?
Det är så många tankar i mitt huvud så det är inte sant. Efter så här många veckor jag provat nu så kan jag i alla fall konstatera att jag inte klarade av att höja kaloriintaget utan att genast bli viktstabil. Visst har det en härlig effekt på träningen att vara i energibalans, men jag är inte där riktigt ännu. 2 kg bort, sedan ska fokuset inte längre vara på viktnedgång men jag känner att jag för mitt psykes skull måste nå mitt mål, annars kommer jag inte må bra.
Så, bort ska de ökade 200 kalorierna, bort ska onödigt gott och socker. Någon vecka borde räcka hoppas jag. Sedan vill jag tillbaka till energibalansen och den härliga energin på träningarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar