Kapitel 1, Hösten.

Jahapp, som ni märker går jag inte att lita på för fem röda lingon. "Hörs om en vecka".. Ibland går tiden helt enkelt lite fortare än annars.

Hösten, vintern och våren vågar jag påstå att har varit de mest hektiska i hela mitt liv. För att börja någonstans så inleder vi med hösten som första kapitel i denna lite för långa saga. Det jag inte berättade efter inlägget för en vecka sedan *host host*, var att vi gick och blev husägare, till vårt drömhus ute på landet. Det förmodlligen enda positiva med år 2015. 

Oktober gick åt till konditionsgranskning, köp, sukta efter inredning o.s.v. I november fick vi nycklarna och kunde börja varva de otaliga inhandlingresorna med de ändringsarbeten inne vi bestämt oss för (och så lite till som kom på vägen..). Mycket gick att åtgärda med skurborste och tvättmedel, men vår smak gick väldigt mycket stick i stäv med tidigare ägarens. En i princip total ytrenovering gjordes från och med november och pågick tills början av Januari. Endast badrum, toalett och gästrum undkom större ingrepp. Alla andra rum fick byta tapeter och färg och nu ser det till 90 % ut som vårt drömhus även invändigt. Större projekt som badrum och kök sitter på "ca 15-års åtgärdslistan".

Gästrum. Inte det mest självklara tapet- och färgvalet - men orka fega :) 

Det viktigaste flyttlasset, det vill säga madrasserna, gick medan ännu bara sovrum, badrum och hjälpkök var klara. Hälften av köksinredningen stod i princip som en tillfällig köksö mitt i köket och resten av rummen var fullkomliga arbetsplatser. Slipdamm på de mest konstiga ställen men vi firade i alla fall självständighetsdagen i vårt alldeles egna hus - eller hälften av det.

Absolut inget var på sin egen plats - undagtaget jag, sängen och godiset.. 

Hösten kom och gick med en väldig fart, vi hörde knappt hur det ven i knutarna och hur regnet smattrade på taket på grund av kompressorer och andra verktyg som gick i ett. De enda gångerna jag ens tänkte på att det var höst var då madrasser och soffa skulle flyttas - naturligtvis i fullkomligt ösregn. Eller när jag som bott hela mitt liv på landet, med undantaget gästspelet i Ekenäs City på 7 år, var mörkrädd som attan. Jösses vad rädd jag var åt minsta lilla ljud. Vindflöjeln som gnisslade i vinden fick sambon snällt klättra upp och smörja. En enligt mig skrämmande staty fick flytta. En grå hund som plötsligt stod bakom mig i mörkret och regnet en dag blev förmodligen ännu räddare än jag som skrek till i högan sky, den har inte synts till sedan dess i alla fall. Sorry vovven.. 

Jag säger var mörkrädd - det är lätt att säga nu då dygnets flesta timmar börjar vara ljusa, men jag hoppas ha vant mig lite innan nästa höst kommer. Att knycka sig för allt och lite till kan inte vara bra för pumpen..

Det var hösten och kapitel 1, för hus och renovering var precis det enda som fanns just då.