Rumskompisen kämpade med smärta och begärde mer smärtstillande. De sa att det inte var möjligt att ge mer förrän det var dags att slippa till förlossningssalen - ta en varm dusch. Jag frågade vad hon fått för medicin och det var samma som jag fått. Ganska genast sparkade mina värkar igång rejält. 6st på 10 minuter. Jag gick och satte mig i duschen på en bosu efter kanske en timme. Under tiden slapp rumskompisen iväg och jag hörde att hon hade tur då alla förlossningssalar nu var fulla.
Där satt jag alltså, med hård smärta, ensam, med vetskapen om att smärtlindring inte fanns att få, sambon hemma, och inga lediga förlossningssalar. Panik började slå till. Jag ringde på en barnmorska som hämtade den förbannade Ctg:n igen. Igen var man stuck i sängen med onda värkar. För att hålla stilen peakade inte kurvan nu heller men man såg tät aktivitet i alla fall så dom kollade läget och eftersom jag nu var ensam fick jag lov att ringa in sambon. Undersökningen visade att jag nu var öppen 4-5cm så det var dags att få plats på förlossningen. Bara något blev ledigt.
Jag for tillbaka i duschen och här någonstans har jag tappat tidsbegreppet helt. Från att ha blivit kopplad till CTG:n tills att jag slapp till förlossningssal kan int ha tagit mer än 45min men var den hemskaste tiden någonsin. Tack och lov blev en sal ledig som de fick städad i racerfart. När sambon kom hade jag hunnit vara i salen ett par minuter.
För honom var det nog en chock, då han åkte hem var jag lugn och sömnig, nu mötte han vad som måste ha varit ett panikslaget spöke. Före förlossningen var jag rädd för att bli en av dedär blivande mammorna som skriker och gormar åt sin stödperson, men det blev tvärtom. Aldrig har jag uppskattat hans sällskap så mycket som då.
De frågade mig inte ens om jag ville ha epidural, det fanns ingen annan möjlighet. Att lägga den tog tid, det var tydligen svårt att träffa rätt, och den skumma anestesiläkaren var en riktigt vresig gubbe. "Sådär ont kan det inte ta, jag klämmer ju bara". Jaja, men det är värkar medan jag ligger ihoptryckt till en boll, för satan! Men det fick jag förståss inte sagt högt, så gubbfan får väl tro jag överdramatiserade då..
När epiduralen väl var på plats var jag i himmelriket. Ingen smärta. Klockan var typ 3.30. Ctg:n gick inte att få på plats, hjärtljuden ville inte höras alls. Skalpelektrod sattes på babyn, därmed togs hinnorna så vattnet gick. De sa att vi skulle försöka vila och meddela om påfyllning behövs, vanligen efter ca 2 timmar. Förutom känslan av att kissa ner sig konstant så var det vilsamt och jag och sambon var förväntansfulla over att få träffa den lilla det kommande dygnet.
Redan efter 25 minuter var vilan ändå slut. Jag hade en obeskrivlig olustkänsla i kroppen. Sjukt rastlös och skakig, men inte direkt ont. Obehaget var ändå så starkt så jag bad sambon ringa på klockan.
Undersökning gjordes som visade att jag nu var fullt öppen! På 25 minuter hade alltså 5-6 cm öppnat! Babyn låg ändå lite högt så jag ombads stiga upp och luta över sängen. Det gick en stund men benen blev spaghetti. Satt på boll en stund men benen blev spaghetti. Barnmorskan jag hade då var helfinsk (alla salar var ju fulla så det var en sjukt stressig natt för dem) och i det stadiet hade jag svårt att förstå vad fasen hon menade. Jag skulle göra "ähh" "ähh" sa hon. Desperat försökte jag få sambon att förklara vad tusan hon menade men han var lika clueless.
I samma veva flög dörren upp och min tidigare svenska, underbara, barnmorska rusade in, sade att hon var klar från föregående plats och sjasade mer eller mindre ut den andra. Nu förstod jag vad hon menade och det var att jag med svag kraft fick öva på att krysta för att trycka ner barnet. Lite lustgas hade jag till hjälp. Problemet var att epiduralen ännu hade kraft så jag kände inte riktigt när krystvärkarna kom. Vi väntade och övade i väntan på att effekten skulle minska. Visst var obehaget kvar men den här tiden kändes helt ok, jag visst ju att det var nära nu. När jag väl fick börja krysta gjorde det inte direkt ont längre, men visst var det tungt. Mellan varje krystvärk stog sambon klar med mitt sockerstinna iste jag tagit med. Iste och egen vattenflaska, hett tips!
Krystvärkarna var lite svaga så mot slutrakan satte de till dropp för att förstärka dem. Med facit i hand vet jag att jag krystade aktivt i 11 minuter. Av krystvärkarna var det bara 2-3st som gjorde ont, och det var när huvudet skulle ut och då gav jag blanka fan i allt och tog i. Otroligt mäktig känsla ändå!
Sen var hon här, kl 5.51, knappa 3 timmar efter att jag kommit in på förlossningen. Seg start, snabbt avslut!
Moderkakan kom efter en kvart ungefär, gjorde inte ont. De klämde massor på magen för att få ut blod, tydligen lite mer än det borde, men det ordnade sig. Babyn på mitt bröst var en full 10a och jag kunde inte bry mig mindre. Fick dropp och en spruta för blödningen. Blödningen minskade, inte ett stygn behövde sys och efter att babyn ammat en timme och vi minskat innehållet på brickan fick jag ringa in bm för att slippa dropp och kunna gå på toa. Jag fick duscha medan pappa var med och mätte och vägde. Sedan fick vi ett familjerum. Bästa beslutet någonsin att begära familjerum, det var mysigt att få vara tillsammans hela familjen, dygnet runt. Vår lilla flicka var världens mest lättskötta dessutom, vi levde nog verklig idyll de dagarna.
Efteråt sett tycker jag att jag hade en lätt förlossning. Som en bra vän sade: "det är förjävligt när man är där men samtidigt så otroligt mäktigt och värt".
Nu två veckor senare känns minnena redan luddiga. De värsta bitarna var frustrationen över att åka hem i oförrättat ärrende, och klart värsta tiden var den ensam på avdelningen. De bästa bitarna förutom barnet förståss, var känslan av kraft i krystningsskedet och den enorma kärleken jag kände till min sambo för allt stöd och framförallt att se honom för första gången med vår lilla <3
Sen vill jag ännu tillägga att smärtan inte går över i förlossningssalen. Jo, den akuta förlossningssmärtan går över men eftervärkar och att börja amma är inte heller så himla kul. Jag tror ärligt talat jag svor mer åt ömma bröstvårtor än jag gjorde under krystningen (Nu överdriver jag nog men som sagt glömmer man, amningen var en känsla man kan beskriva så därför blev den kanske mer i minnet). Vetskapen o lyckan över att ha skapat en ny människa överstrålar allt annat. Att gråta över hur vacker hon är hände oftare än svordomarna åt såriga bröst. Måtte inget någonsin få komma emellan oss och vårt barn <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar