När vi sedan for till Rax för att äta hälsokost så borde man förmodligen ha utbildat sig inom sumobrottning för att ha en chans. Jisses, man kan tro att folk aldrig sett mat förut, alltså vilken imponerande avsaknad på vanligt folkvett. Jag blir skräckslagen och mörkrädd då folk trängs som attan, ungar skriker " neeeej ja vill int ha någå ÄCKLIGA köttbullar jag ska ha prinskooorv." folk sätter ihop bord mitt i gångarna och (en del) ungar springer omkring som vilda skrikande djur medan föräldrarna låtsas som att det regnar. Sedan ska man ju som vuxen då också visa gott exempel och lasta på så mycket mat på sin tallrik att det bokstavligen faller av och så slänger man ett halvt ämbar mat per person i roskis. Matro på hög nivå..
Gjorde under dagens lopp av med mindre pengar än någonsin på en IKEA-tur och mer än någonsin i Stadium. Stadium förvånar mig ofta med att ha en jäkla massa kläder som jag gillar! Med hem kom också en kettlebell. Inom en vecka är det jag som skriver att jag behöver en fönsterfixare..
På lördagskväll blev det spontanutgång. Återigen bevisades det att jag typ är allergisk för rödvin. Två glas och så är jag snurrigare än en telefonsladd. Jag lyckades dock (tror jag) dölja det väl tills hemvägen som gjorde rekord i krokighet. Och vem fan lade oöverstigliga hinder (snöhögar) mitt på trattoaren? Vilken tur att jag inte kom hem ensam för då hade jag fått sova i hallen.
Det positivaste med kvällen var nog ändå mitt tänk. För första gången på väldigt, väldigt länge slutade jag bry mig ens ett jota om vad andra tyckte och tänkte. Jag var där, jag dansade som bara vad och jag hade skitkul. Tyckte någon att jag dansade som en groda i en mixer? Säkert. Tyckte någon att jag såg ut som en stoppad korv i mina bastoppar som inte passar på krogen? Säkert. Bryr jag mig? Icke.
Jag är så van vid att leva och andas vad andra tycker och jag har fiskat efter positiva kommentarer. Nu kände jag att jag inte behöver komplimanger, jag vet mitt eget värde ändå. Missförstå mig rätt, komplimanger är kul, men man ska inte behöva få bekräftelse hela tiden för att vara glad och trivas.
Söndagen var minst sagt händelserik trots att det kändes som att någon slagit mig i huvudet med en stekpanna då jag vaknade. Bland annat byggde jag och pappa vidare på lekstugsprojektet, och jag började gråta för att jag blev så rädd då jag snubblade över spikpistolen som vådasköt, trodde jag först i alla fall. Efter att jag känt att jag inte hade ont eller blödde och inte heller hörde någon annan som skrek så insåg jag att det bara var tryckluftskopplingen till pistolen som släppt. Sedan behövde jag lite lugnare sysselsättning som kändes som ett mindre risktagande så jag fixade ihop en sköldpadda. Nej, inte min farmor - jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar