The men who made us....

...fat.

Under mina dagar som soffvakt (sjukledigt) hann jag titta på en himla massa tv och tröttna 17 ggr på How I Met Your Mother som spelas på tre kanaler samtidigt (seriöst, jag räknade!). Sprang på en dokumentär som gått på kunskapskanalen (svensk tv) i ett ämne jag aldrig tröttnar på: mat, matvanor, varför övervikt blev en epidemi och dieter för att bli av med nämnda epidemi. Jag letade snabbt upp dokumentären via internet och spenderade 3 timmar av sjukdag ett med att kolla igenom den. Den handlade främst om hur det kom sig att portionerna började växa och växa, när vettiga ingredienser började ersättas med socker och varför det blev normalt att äta då det inte var mattider. Riktigt intressant må jag säga!  

Jag googlade journalisten som gjort dokumentären och märkte att det var "fel" dokumentär. Den som snurrar på kunskapskanalen heter The Men Who Made Us Thin och handlar om övervikt och dieter. Kunde konstatera att den skulle gå i repris vid lämplig tidpunkt samma dag så spenderade en timme med att kolla på den. Också väldigt intressant och det gläder mig att det finns två delar kvar jag inte ännu hunnit se. Den här dokumentären handlade alltså om dieter och i synnerhet långsiktigheten i dem. En diet hette något med OMG och var riktad till tonåringar med uttalanden som "göm vågen för dina föräldrar och berätta inte att du bantar" och "bli smalare än alla dina vänner". Åh, nu blev jag arg igen! 

Långsiktighet. Enligt statistiken på en diet som t.ex. viktväktarna, som väl ändå får anses vara en "snäll" diet där inget nödvändigtvis måste uteslutas, var det endast 16 % som efter fem år hade en lägre vikt än sina startvikter då de gick med i viktväktarna. Obs, lägre än startvikt vid ingått medlemskap. Det som gör dietskaparna rika är inte att de hittat på fyndiga dieter som fungerar utan snarare det att människan då hon misslyckas inte reklamerar produkterna utan skyller misslyckandena på sig själva, bestämmer sig sedan för ett nytt försök, och återvänder. Att inte lyckas långsiktigt blir alltså en affärsidé för de som gör pengar på eländet. Sevärt, sannerligen sevärt!

16 % är riktigt trista siffror. Jag hoppas verkligen att jag inte är en av de 84% som bantat som sedan går upp allt igen och med ränta, men det kan man ju aldrig veta. Det är sist och slutligen inte så svårt att gå ner i vikt, bara ät mindre. Japp, så är det. Men hur man går ner är ju sedan en annan femma. Jag gick ner, men hade fettet kvar - till mitt stora förtret. Riskerna med övervikt var (är?) fortfarande nästan lika stora trots normalvikt. Det är helt enkelt inte vettigt att äta alldeles för lite mat under en längre tid, i synnerhet om näringsvärdena på maten man äter är eländig. Hade jag fattat det där kanske jag inte ännu skulle ha nått min nuvarande vikt, men jag hade antagligen haft en avsevärt lägre fettprocent. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att ha kunnat gå ner i vikt, men jag är inte nöjd med hur jag gjorde det. Ändå gick jag inte på någon extrem diet, jag bara åt mindre, men fortfarande fel saker. 

Nu vet jag hur jag borde äta. Ändå är det otroligt svårt att kunna hålla sig inom ramarna och i synnerhet under sommaren kom det lite onödigt gott in här och där. Och det lade sig rakt på kärlekshandtagen. 2 kg har jag dragit på mig, det är nästan 7% av det jag tappat. På två futtiga månader och det med lite onödigt här och där, inte att jag "släppt taget helt". Med det i åtanke känns det förståeligt att det kan vara väldigt svårt att behålla målvikten. Jag måste erkänna att jag är rädd att det ska hända också mig. Jag är också rädd att jag kommer bli tvungen att ha stenkoll på allt jag äter under resten av mitt liv, i sig inget besvär eftersom det oftast går per automatik vid det här laget - men om något händer som rubbar automatiken? En större förändring i livet som gör att man igen sitter med handen i godispåsen i smyg.. Hade jag haft en kristallkula hade jag gärna men med skräckblandad förtjusning kollat i den för att se vilken tumstorlek mina jeans kan tänkas ha om 5 år...