Förklaringar

För första gången på länge känner jag mig taggad på att blogga igen. Kanske börjar ni igen se mig mera i svängen igen. 

Jag fick en släng av kalla fötter i våras. Jag som hållit min blogg lite semi-anonym i många år började plötsligt höra om flertalet bekanta som läser. Det dumma är att jag skämdes över att skriva en blogg om bara träning och vikt. Liksom - vad tror jag att jag är? De facto vet jag att det finns de som läser för att de hoppas på att jag ska misslyckas i min kamp mot (med?) min kropp, men jag kan ju inte låta bli att skriva bara för att de inte ska ha något att roa sig åt. Dessutom vill jag tro att flertalet läser av genuint intresse och/eller välvilja.

Förutom de kalla fötterna så har jag haft en jobbig vår, ja också sommar. Ärligt talat har det här varit det tyngsta året psykiskt under mina snart 27 år. Av anledningar jag inte vill gå ut med här hade jag under våren flera månaders totalt träningsförbud. De månaderna räckte till för att sparka ut mig ur en bra rutin. Förutom avsaknaden på rutin har jag psykiskt mått riktigt värdelöst, och alla som känner mig vet att det är första ingrediensen till tröst- och smygätande. 

Oftast då en vikt- och träningsblogg går i stå är det på grund av att skribenten kommit ur kurs, tyvärr var det så också för mig. Det här pissiga året har förutom x-antal gråa hår gett mig 8 kg åter. De 8 kg:na får mig att känna mig som en flodhäst, vissa dagar vill jag knappt visa mig bland folk. Andra dagar drar jag glatt på mig bikinin och kan inte bry mig mindre. MEN de dåliga dagarna finns där (och leder till ytterligare tröstätande) och det irriterar mig något alldeles otroligt. Förnuftsmässigt vet jag att jag fortfarande är otroligt långt ifrån den jag varit, men ändå står hjärnspökena där. Jag borde inte skämmas över mina kilon, men det gör jag ändå. Dels för att jag via bloggen "skrutit" om hur duktig jag varit. Know what, jag är inte så duktig. Det är ju bara det att det är de positiva sakerna man oftast väljer att skriva om. 

Idag känns ändå som att jag haft ett genombrott. Matmässigt har jag levt hela min två veckors semester som att det var den sista dagen jag får mat, och har siktat på att börja ett bättre och hälsosammare leverne på måndag då jobbet igen börjar. No shit - börja på måndag, hört den förut anyone? Men, idag har faktiskt varit en bra dag. Tidigare var bloggen närmast ett verktyg för att hålla mig på banan, förhoppningsvis så också den här gången. 

En sak som jag tror att har bidragit till att jag vill blogga igen är att mitt tilltörnade självförtroende fått en liten knuff i rätt riktning under ledigheten. En av de bidragande faktorena var att en vän drog mig med till Model Lab i Åbo, ni vet, orsaken till alla nya profilbilder på fejjan senaste tiden. Det mest speciella med den här dagen var att deras kameror inte lade till 5 kg, snarare drog de bort 10 kg. Antingen det, eller så är jag faktiskt inte så gräsligt stor och fladdrig som jag vissa dagar intalar mig själv. Det finns mycket kvar att göra, och perfekt kommer jag aldrig bli, men att se att resultatet av fotograferingen överraskade mig själv och var riktigt hälsosamt för hjärnkontoret. Eftersom jag är nöjd med bilderna så passar jag på att spamma alla tillgängliga sociala medier - bloggen inget undantag. (Och så får de som tycker jag är en självgod ragata lite vatten på kvarnen också - samtidigt som de kan få glädjas åt mitt misslyckande senaste halvår. Den får jag bjuda på ˆˆ). Jo, en sak till - om ni ännu troget har kvar mig på era läslistor så blir jag väldigt glad över kvarlämnade spår, det är roligare att blogga då. Jag ska också försöka bli bättre på att kommentera i alla de miljonerna bloggar jag läser. :) många löften här idag... hjälp..