Träningsglädje

Den sista tiden, eller närmare bestämt de senaste månaderna, har jag inte riktigt känt den träningsglädje som jag brukar. Jag har funderat på detta, och pliktskyldigast tränat ändå. Som i måndags då jag for till gymmet och gjorde något bara för att ha gjort det. Jag har fått nöja mej med att komma hem med under 400 brända kalorier och under passets gång jämt tittat på klockan och undrat när jag får gå hem. Japp. Alltid är det inte så "feelis" som jag kanske låtit påskina här. 

Jag tror det egentligen var när jag började tröttna på mitt förra träningsprogram och sedan slutade det som min motivation liksom dog. Jag gjorde ett nytt program men blev aldrig riktigt vän med det. Senaste tid har jag mest gjort det lätt för mig genom att göra mer cardio och använda en hel del maskiner. 

Idag bestämde jag mig för att ändra på det och återgå till det jag kärade ner mig mest i från första början då jag bytte gym. Jag tog mig till den "skrämmande hörnan" efter att ha gjort mina obligatoriska pull-ups. Några marklyft senare glömde jag tid och rum och kom ihåg varför jag älskar gymmet, skrotet. 

Tiden sprang iväg och då jag mot min vana avslutade med några intervaller på löpbandet så kände jag mig lycklig. Jag kände hur min träningsmotivation började flyta tillbaka och jag började redan längta till nästa pass. 

Alltså, skomakare hålls vid din läst. Gör man träning man inte genuint gillar så kommer det börja smaka trä, förr eller senare. I måndags tränade jag en timme jobbig, tröttsam träning, nu tränade jag samma tid som kändes som en kvart. Nu är jag genomsvettig, genomtrött och darrig, lycklig och 533 kalorier fattigare.