Muskeltest - resultat

För att testa konditionen har jag sprungit coopertest, men också muskelstyrka har testats. Del två gick av stapeln under förra veckan. Testet var "hemgjort" så att min PT valt ut lämpliga övningar för mig. "Hemgjort" betyder att det inte fanns några referensvärden att jämföra med efter det första testet, men det andra testet visade förbättringar jämte tidigare test. I tid är det sex veckor mellan muskeltesten.

Den första övningen var armpressar som jag gjort mot upphöjning. Det lär ska vara bättre att hålla kroppen rak istället för att göra armpressar med knäna i golvet. Om kroppen ska vara rak orkar jag dock inte göra strikta mot golvet, i alla fall inte tillräckligt många för att få till ett vettigt testresultat. Därför lutar jag mot fönsterbrädet istället för golvet. Här blev det en riktigt trevlig ökning på 9 repetitioner. Från 22 till 31. 

Rodd i TRX gav en ökning på fem repetitioner. Från 7 till 12. Nästan dubbelt upp!

Plankan undkommer jag tydligen aldrig. När jag började PT-projektet angav jag en minut i planka som ett av mina träningsmål.Det träningsmålet har varit krossat en längre tid, men "plågan" fortsätter. I test ett stog jag 72 sekunder, nu 90 sekunder.

Ryggresningar i ställning är en övning jag själv anser mig vara ganska duktig på. 27 stycken gjorde jag första gången, med 2,5 kgs tilläggsvikt. Nu var antalet 32 med samma vikt. 

Den sista, och i mitt tycke värsta, övningen var jägarvilan. Seriöst - vadå vila? När det värker och bränner i varenda liten fiber i benen efter bara en liten, liten stund. Futtiga 87 sekunder i test ett, nu 121 sekunder. 

Det verkligt glädjande var att alla resultat förbättrades, procentuellt sett rätt mycket till och med. Och på rätt så kort tid. Det kan kanske tilläggas att jag inte alls övat på vissa av övningarna. Jägarvila har jag gjort kanske 5 gånger i hela mitt liv (för att det är en purhemsk, jätteäcklig övning!). Hur som helst så är jag riktigt nöjd med resultaten och kan konstatera att de där fyra träningspassen per vecka nog gör skillnad i både kondition och styrka. Att det inte syns så jättestora resultat på kroppen är en annan saga, men processer måste få ta tid. Jag må inte vara bekväm med att lägga upp bilder på de fysiska resultaten - men visst finns sådana också även om de kanske inte är supertydliga. Fast så måste man också hålla i minnet att vikt och utseende påverkas av så himla många faktorer och att viktnedgång, fettprocenter o.s.v. sällan är bara svart på vitt.  Det är viktigt att komma ihåg att välmående och hälsa alltid är det viktigaste och hälsa är så mycket mer än bara siffror, vikt och måttband. Jag äter bra, jag tränar bra, jag mår bra. Halleluja!

Coopertest nummer två

Den 29.9 sprang jag mitt livs första coopertest. Nu, sju veckor senare, gjorde vi om testet. Förra gångens resultat blev inte helt exakt uppmätta 2095 meter. Med lika inexakta metoder mätte vi nu upp 2140 meter. Det betyder 45 meter mer nu än för 1,5 månader sedan. Om det är en bra ökning eller inte låter jag vara osagt, men det är i alla fall en ökning. Resultatet sätter mig 60 meter ifrån mitt nästa mål; att räknas som bra istället för medel. En annan liten förbättring var att pulsen sjunkit några slag sedan senaste gång. 

Löpningen har överhuvudtaget gått lite bättre sedan det senaste coopertestet. Jag sade redan då att vetskapen om att jag inte är så dålig på att springa som jag trott fick mig att gilla det mer. Övning ger färdighet och jag har märkt att det plötsligt slutat göra ont överallt då jag springer. Vaderna krampar inte direkt, jag blir inte öm i höfterna efteråt, benhinnorna värker inte.. Istället för min 45-minuters runda som finns inskrivet i träningsprogramet ökade jag självmant till 55 minuter. För att bekämpa att löprundorna uteblir på grund av halka i vinter har jag också investerat i ett par Icebug-skor. Löptossor med nabbar alltså. Nu väntar jag nästan på att det ska bli halt så att jag kan ta dem med ut på jungfrutur. 

Det känns lite tryggt ändå att jag hittat någon form av intresse för löpning och inte bara för styrketräning. Chansen att jag fortsätter också sen då jag inte längre har en PT som kollar upp mig är större såhär. Jag har nog lite ångest för att börja klara mig själv, samtidigt som jag vet att det senaste året har gett mig en massa kunskap och verktyg för framtiden. Och fastän jag hatade min PT lite dagen då hon sade att jag skulle springa Cooper (och lite också dagen då hon sade att test nummer två skulle utföras) så är jag innerligt tacksam över att hon "tvingade" mig till detta. En otroligt bra spark för min löpmotivation och för mitt självförtroende! 

Nu: Tagga för muskeltest del två.. 

Hjälp!

Jag har verkligen tappat 90% av min lust att blogga, det fastän jag ser att ni är några som tappert tittar in här nu som då.

Den första orsaken till bloggtorkan är att jag helt enkelt känner att jag inte har något klokt eller givande att komma med. Vad vill ni läsa om? Vad ska jag skriva?

Den andra orsaken är att jag känner mig skitlöjlig om jag tar en massa selfies hela tiden, samtidigt som bilder på mina fötter typ blir väldigt ointressant i längden. Och en blogg utan bilder är boooring.

Sedvanlig post-gym-klädsel. Yllejacka, gymppatights och klackar.. 

Den tredje orsaken är att jag inte längre orkar sätta igång datorn om kvällarna. Här tänker jag helt skylla på att man ju nu för tiden kan göra det mesta (läs: kolla fb och insta) via telefonen. Att blogga via telefonen blir dock för magstarkt, jag har ju för tusan sms-tumme redan...

Så, en utmaning till ni tappra själar som är kvar här: Vad vill ni läsa om? Kanske till och med dra till med en frågestund? Vad som helst, fast anonymt, så jag får en idé eller två till att fortsätta blogga.

Fira vilovecka

Eftersom tiden går så sjukt fort så har jag redan kommit till den sista "perioden" med PT. Hur ska jag klara mig sen då, när jag blivit såhär bortskämd? Förra veckan var en vilovecka, tur det, för tiden gick om möjligt ännu fortare än normalt och mest i bak- och städtecken. Nu är jag med andra ord välfylld med kaka och andra bakverk, hyfsat utvilad och drabbad av träningsabstinens. Dags att köra igång året som 26-åring med gott humör och träningsiver, med en massa levande blommor i omgivningen! 

Klockan är inte ens halv 7 men jag räknar redan timmarna tills jag får se de nya träningsprogrammen och träna igenom ett av dem i bästa möjliga sällskap :) 

Coopertest

Nu är ju en stor del av mina läsare sådana som kommit hit via min förtjusande blivande PT Vicki, men för de som inte ännu läst där så har jag blivit "utsatt" för en del tester under förra veckan. 

Det första inföll på måndag, det fruktade Coopertestet. Jag var väldigt nervös, dels för att jag anser mig vara en värdelös löpare, men också för att väldigt många gamla hjärnspöken från grundskoletider gärna smyger sig på vid blotta tanken på sportplaner. Visst skulle det springas cooper också i skolan men jag kan inte minnas att jag någonsin skulle ha sprungit mer än ett varv runt den hatade sportplanen, om ens det. Jag var nervös för att jag ville ha revansch, nervös över att jag kanske inte skulle orka, nervös över att hjärnspökena skulle vinna. 

Först gick vi några varv, sedan skulle jag jogga ett varv som uppvärmning. Redan då var jag säker på att 12 minuter i någon vettig fart inte skulle gå alls. Besvikelsen var stor. Jag hade medan jag gick dit räknat ut att jag skulle behöva springa över 5 varv för att ha en chans att få till ett vettigt resultat, och om redan uppvärmningsvarvet var sådär jobbigt... 

Redan under det första varvet sköt pulsen i höjden, men jag tänkte att jag hellre gör i alla fall ett bra varv än att jag safear. På något vänster fick jag ändå blodad tand och att jag klarade det första varvet på under två minuter visade att jag hade en chans och knuffade iväg mina spöken. De följande varven gick långsammare men ändå i bättre fart än mina vanliga joggingrundor. Pulsen gjorde att det dånade i huvudet men Vickis hejarop då tiden började ta slut gav lite extrakrafter någonstans ifrån till att dra ut på stegen lite till. När tolv minuter hade gått kände jag mig som en urvriden trasa och jag stannade typ två sekunder innan tiden tog slut. Satt på stället och flämtade och väntade på att dånet skulle avta i huvudet. Det må inte ha varit bästa tänkbara resultat, men för mig som började vid så gott som noll till att ramla in under medel för kvinnor i min ålder en så otroligt stor vinst. 

Sträckan blev kring 2100 meter, 100 meter fått till att räknas till bra enligt tabellen. Det betyder att mitt mål tills nästa test är att bli bra. Tänk, från att ha orkat springa typ 50 meter till att ta sig den första kilometern, och då drabbas av benhinneinflammationer på löpande band, till att fortsätta kämpa, en minut i taget till att komma in på den övre kanten av medel. Det känns enormt!

Igen en gång ska konstateras att man inte underskatta huvudets kraft. Eftersom Coopern gick över alla mina förväntningar så har det nästan varit roligt att springa sedan dess. Löppassen i programet nu innehåller 45 minuter jogging i ett sträck och där har distansen ökat sakta men säkert sedan första gången. Note to self: Jag är inte en värdelös löpare - jag är medelbra!

Hoppsan..

.. dit hade en månad gått igen.. Och inga inlägg om veckans träning ens. 

Den enkla anledningen är väl att träningen var lite bortblåst här eftersom det tog nästan tre veckor för min förkylning att gå över. Förra veckan var faktiskt den första på länge där jag fick med alla träningspass. Medan jag var flunssig pinade jag mig igenom några styrkepass, men då jag fortfarande lätt snuvig försökte springa intervaller så var det jämställbart med att springa in i en vägg, tvärstopp. Jag tror förresten jag skippar det här med veckans träning en tid framåt eftersom det är helt snarlikt från vecka till vecka, i alla fall så länge jag följer planen. 

Egentligen skulle jag ha flera inlägg att producera, men jag får erkänna att mitt huvud varit inställt på allt annat än blogg den senaste tiden. Allt från bakning, storstädning till tapetsering har upptagit en stor del av tankekapaciteten. Och så är jag ju lite blondare igen så ni måste ha förståelse för att kapaciteten är som den är ;)

The men who made us....

...fat.

Under mina dagar som soffvakt (sjukledigt) hann jag titta på en himla massa tv och tröttna 17 ggr på How I Met Your Mother som spelas på tre kanaler samtidigt (seriöst, jag räknade!). Sprang på en dokumentär som gått på kunskapskanalen (svensk tv) i ett ämne jag aldrig tröttnar på: mat, matvanor, varför övervikt blev en epidemi och dieter för att bli av med nämnda epidemi. Jag letade snabbt upp dokumentären via internet och spenderade 3 timmar av sjukdag ett med att kolla igenom den. Den handlade främst om hur det kom sig att portionerna började växa och växa, när vettiga ingredienser började ersättas med socker och varför det blev normalt att äta då det inte var mattider. Riktigt intressant må jag säga!  

Jag googlade journalisten som gjort dokumentären och märkte att det var "fel" dokumentär. Den som snurrar på kunskapskanalen heter The Men Who Made Us Thin och handlar om övervikt och dieter. Kunde konstatera att den skulle gå i repris vid lämplig tidpunkt samma dag så spenderade en timme med att kolla på den. Också väldigt intressant och det gläder mig att det finns två delar kvar jag inte ännu hunnit se. Den här dokumentären handlade alltså om dieter och i synnerhet långsiktigheten i dem. En diet hette något med OMG och var riktad till tonåringar med uttalanden som "göm vågen för dina föräldrar och berätta inte att du bantar" och "bli smalare än alla dina vänner". Åh, nu blev jag arg igen! 

Långsiktighet. Enligt statistiken på en diet som t.ex. viktväktarna, som väl ändå får anses vara en "snäll" diet där inget nödvändigtvis måste uteslutas, var det endast 16 % som efter fem år hade en lägre vikt än sina startvikter då de gick med i viktväktarna. Obs, lägre än startvikt vid ingått medlemskap. Det som gör dietskaparna rika är inte att de hittat på fyndiga dieter som fungerar utan snarare det att människan då hon misslyckas inte reklamerar produkterna utan skyller misslyckandena på sig själva, bestämmer sig sedan för ett nytt försök, och återvänder. Att inte lyckas långsiktigt blir alltså en affärsidé för de som gör pengar på eländet. Sevärt, sannerligen sevärt!

16 % är riktigt trista siffror. Jag hoppas verkligen att jag inte är en av de 84% som bantat som sedan går upp allt igen och med ränta, men det kan man ju aldrig veta. Det är sist och slutligen inte så svårt att gå ner i vikt, bara ät mindre. Japp, så är det. Men hur man går ner är ju sedan en annan femma. Jag gick ner, men hade fettet kvar - till mitt stora förtret. Riskerna med övervikt var (är?) fortfarande nästan lika stora trots normalvikt. Det är helt enkelt inte vettigt att äta alldeles för lite mat under en längre tid, i synnerhet om näringsvärdena på maten man äter är eländig. Hade jag fattat det där kanske jag inte ännu skulle ha nått min nuvarande vikt, men jag hade antagligen haft en avsevärt lägre fettprocent. Missförstå mig inte, jag är väldigt glad åt att ha kunnat gå ner i vikt, men jag är inte nöjd med hur jag gjorde det. Ändå gick jag inte på någon extrem diet, jag bara åt mindre, men fortfarande fel saker. 

Nu vet jag hur jag borde äta. Ändå är det otroligt svårt att kunna hålla sig inom ramarna och i synnerhet under sommaren kom det lite onödigt gott in här och där. Och det lade sig rakt på kärlekshandtagen. 2 kg har jag dragit på mig, det är nästan 7% av det jag tappat. På två futtiga månader och det med lite onödigt här och där, inte att jag "släppt taget helt". Med det i åtanke känns det förståeligt att det kan vara väldigt svårt att behålla målvikten. Jag måste erkänna att jag är rädd att det ska hända också mig. Jag är också rädd att jag kommer bli tvungen att ha stenkoll på allt jag äter under resten av mitt liv, i sig inget besvär eftersom det oftast går per automatik vid det här laget - men om något händer som rubbar automatiken? En större förändring i livet som gör att man igen sitter med handen i godispåsen i smyg.. Hade jag haft en kristallkula hade jag gärna men med skräckblandad förtjusning kollat i den för att se vilken tumstorlek mina jeans kan tänkas ha om 5 år...