Det är något extra..

.. med känslan i kroppen efter helkroppspasset som jag gör det nu. Jag är pigg och glad, känner mig stark och energisk. Jag älskar känslan, och bara väntar tills jag får göra det igen om ca en vecka. 

Det är superkul att ha sällskap med i gymmet också. Jag bara överraskar mig själv om och om igen då jag har någon att visa mig duktig inför! Helt i onödan var jag innan orolig över hur det skulle gå att ha med en tränare, som liksom bara står och tittar på hur och vad jag gör. Jag som annars gillar att träna ensam ska ha en åskådare - Hujeda - men som sagt oroade jag mig över det helt i onödan. Istället är det en mycket bra spark i baken, och tiden och setten bara försvinner och avslöser varann i rasande takt för att det är roligt att ha någon att prata med i vilorna (däremellan imiterar jag främst blåsbälg).

Är lite, lite rädd för att det nya träningsprogrammet om 3 veckor kommer vara riktigt pain in the ass också, nu då upphovskvinnan ser att jag orkar mer än jag tidigare kanske gav sken av (inte avsiktligt - jag har inte själv insett det tidigare heller..). Vilken tur att jag ännu hinner jobba på kondisen tre veckor till innan dess, och framför allt, vilken tur att jag gillar att träna!  

Packåsna

Ny dag, ny mat, ny träning. Packåsnan traskar (åker) glatt till jobbet i sällskap av veckoslutets resväska.. eller inte. Med mig har jag däremot en kass med dagens mat; tre matlådor innehållande kvarg, potatis, köttsås och sallad plus bröd och ägg vid sidan om. Träningsväskan är med inför kvällens träningspass  i sällskap av the PT. Blev just lite slutkörd av bara tanken. Senast var det nära att jag skulle ha fått ta mig ner och upp för trapporna i "fyrhjulsdrift" efter passet. Den som kommer vacker ur gymmet har inte jobbat hårt nog har jag hört, kanske gäller det också den som kommer vackert ut ur gymmet..

(OBS! Varning för produktplacering/reklam i bilden)

Tredje väskan är förståss resten av livet. Den där väskan som innehåller allt som tänkas kan. Handväska. En av de största orsakerna till att jag omöjligt skulle kunna leva som man. 

Foodprep

Leva långsiktigt vad gäller mat har liksom aldrig varit något för mig. Jag brukar liksom bara handla det jag vill äta just den dagen, utan en tanke på morgondagen. Nu när det tydligen är tänkt att jag ska äta perfekt och helst som en häst, så måste jag helt enkelt börja planera min tillvaro lite bättre. Dessutom tar det ju en sådan otrolig tid att varje dag förbereda vanlig basföda. Middagen får däremot fortfarande leva lite mer, annars kan det sluta med att jag bor ensam... ;)

Det första jag gjorde var att fylla äggkokaren från 70-talet till bristningsgränsen så att det finns färdigkokta ägg för några dagar framåt. Kylda.
Följande steg var en bauttasallad, en del i en stor skål för hemmabruk, resten färdigt portionsförpackat för resa till jobbet.
I samma veva skapades en liten ugnsplåt hemmagjorda klyftpotatisar och morötter, men eftersom bildbevis glömdes har det antagligen inte hänt.. 4 portionspåsar landade ändå i frysen.

Till middag och dagens lunchlåda tillreddes två laxmedaljonger. Vi kan ju säga att den ena ser ut som ett skolboksexemplar, den andra not.so.much. Olämpligt också att den som såg mer respektabel åkte rakt ner i magen medan den andra kommer skärskådas i lunchrummet på jobbet. Ja, min mat är nu föremål för ännu mer nyfikenhet än tidigare..

Vidare råddade jag ihop några byttor kvarg med cacaopulver i till mellis. Fick för ändåmålet söka mig igenom 4 (!!!!) krääsäbutiker för att få införskaffat nya plastburkar i lämplig storlek. Vilken jäkla landsortshåla bor jag i där man inte kan få köpa frysburkar annat än på hösten då man ska plocka bär och svamp som en galning med sju älgflugor i nacken? Okej, bortsett från älgflugorna är det kul att plocka svamp, men blåbären plockar jag helst i frysdisken. Eller varför inte få hemleverans av ivrigt plockande bekanta förresten ;) 

Jag kan nog inte annat än känna mig en liten, liten smula träffad av Elovenas snabbgrötsreklam...

Gymirritation

Gymmet var synnerligen välfyllt igårkväll, men det är inte det som var upphov till min irritation. Mitt träningsprogram för ben kräver 3 maskiner/redskap till hjälp. Cable Cross, benpress och Smith. Alla är basmaskiner som väldigt, väldigt många vill använda. Man får alltså vara lite smidig där och sneaka sig till dem så fort det blir ledigt. Sedan gör man sitt i rask takt och hasar vidare. Men sedan kommer då fyra snorvalpar som i ovanan från att ha navelsträngen avklippt bara måste hänga stadigt fast i sin grupp med likasinnade. Benpressen hade i mitt program övning nummer tre. Ännu när allt annat var gjort var den upptagen. De stod alltså fyra stycken runt samma maskin. En tränade, tre tittade på. Sedan skulle alla vila samtidigt också medan vikter byttes ut mellan alla. De hade seriöst benpressen i 45 minuter och sådant gör mig galen. Kan man inte dela upp ett sällskap på 4 personer och ens låtsas vara lite tideffektiva? Följande sällskap, detta på endast två personer höll till i smithen. Så att de på nåt konstigt sätt supersettade den och bröstpress. Det konstiga var ju dock att båda måste vara på samma maskin istället för att bara turas om på bägge, och så skulle de dessutom hålla flera minuters vila emellan, så smithen kunde vara tom i över 5-10 minuter mellan övningarna. Ändå var det inte tänkbart att låta någon annan jobba lite i vilorna. Smithen var upptagen i 30 minuter. 

Det verkar som att det här fenomenet endast syns bland yngre män. Klarar kvinnor bättre av att hamna mer än 2 meter ifrån sin bästis? Eller klarar de av att träna också då kompisen inte står bredvid och suckar imponerat? Karlar som torkat upp lite bakom öronen brukar kunna låta andra träna medan de vilar mellan setten. Kan bara inte fatta vad det är för idé att komma till gymmet alls och betala dyrt om man sedan tänker vila tre fjärdedelar av tiden man befinner sig där. Kanske just därför kvinnor inte brukar ses göra det där.. Tidseffektivitet, omtanke och respekt för andra som kommit till gymmet skulle inte slå hål i sidan om vi säger så! 

Vem är din inspiration?

"Det är lätt att låta sig inspireras av andra, men ibland är själv bästa inspiration."

Så var det för mig i lördags. Ofta har jag låtit mig imponeras av andra som orkar göra funktionell övning efter annan i rask takt, se så där hurttiga och ivriga ut, med svetten lackande på ryggen. Själv har jag lugnt gått från övning till övning och aldrig liksom fått till ett sånt där "superpass", dels för att jag trott att jag gjorde mitt max, dels för att jag inte känner till såna där funktionella övningar som kombinerar olika basövningar till crazy-jobbig-träning. Nu blev det ändring. Jag kände mig precis sådär hurttig och efter första halvtimmen kunde jag inte fatta att jag orkat så långt. Jag har verkligen inte tränat så hårt som jag kunnat göra senaste tiden, för jag orkar tydligen så mycket mer än jag trott. Jag kan om jag orkar och vill. Efter passet gick jag som på moln, så stolt över mig själv att jag kunnat spricka. Efter bara en vecka med nya träningsrutiner kände jag mig starkare, både fysiskt och psykiskt, bara för att det känns så himla bra att övervinna sig själv också då det "bara" handlar om hjärnspöken. 

Sen kom helgen och bara kraschade mitt nya självförtroende när jag plötsligt hade noll karaktär. Drack alkohol, även om bara några glas, tre dagar i rad. (två glas fredag, fem lördag, ett söndag). Godis. Bakverk. En massa mat. Självförtroendet sjönk som en sten och veckan som känts superbra förstördes och blev ett totalt magplask. Jag blir så besviken på min egen karaktär ibland. Oftast hejdar jag mig rätt fort, men ibland faller bara allt och då även självkänslan med karaktären.

Med andra ord är det bäst att för tillfället återgå till att inspireras av andra, dra ett djupt andetag och sakta dra mig tillbaka upp på banan, gömma godiset som kom med hem från båten, stuva in vinflaskorna i ett skåp för att vänta på framtiden och leta fram träningskläderna för att vara förberedd för kvällens underkroppspass. Det viktigaste är trots allt att aldrig ge upp. Hoppas bara all mat åkte rakt ner i de nu synnerligen väl ingömda och obefintliga musklerna. Om några månader ska bilden nedan få agera före-bild bredvid en ny bild med betydligt mera bicce.

Träning vecka 8.

Min träning ska varje vecka innehålla tre stykepass, ett konditionspass och en kortare rörlighetsträning. Förra veckans träning blev slutligen så här:

• Måndag: Styrka underkropp + genomgång av kommande pass
• Tisdag: 1h promenad 
• Onsdag: Fysioterapi/ vila
• Torsdag: Styrka överkropp
• Fredag: 45 min promenad + rörlighetsträning 15 min
• Lördag: Styrka helkropp
• Söndag: Vila

Celsius - inget för mig

Efter att en massa träningsbloggar har höjt Celsius energidrycker till skyarna så såg jag till att samla på mig några burkar i olika färger då jag var till Sverige över nyår. Sedan dess har jag ömsom snålat och glömt bort burkarna. Tre stycken har jag nu sörplat i mig. Den första var i Januari i samband med träning. Jag blev stinn och bubblig och ville mest bara rapa mitt i marklyften. Den andra burken drack jag på jobbet, liksom även nummer 3. Nu kommer jag inte ihåg hur jag mådde efter burk nummer två men nu den tredje gången blev jag i alla fall mest illamående och stirrig. Mådde inte alls bra och tror det kan bero på koffeinkänslighet. Jag dricker kaffe/koffein rätt sällan normalt ( En halv till en mugg de dagar jag dricker kaffe, och det är kanske 4-5 dagar per vecka ). Snål som jag är kommer jag ännu prova dricka en av mina återstående burkar, men om illamåendet då dyker upp igen så åker den sista ner i diskhon. Inte var de jag smakat på särskilt goda heller, konstämnen och sötningsmedel i en tamare version av Coca cola och Jaffa. När mina burkar tagit slut kommer jag fortsätta föredra vatten och någon enstaka Coca Cola zero. Och det där med att dricka något för att bränna kalorier..*host* BS...