Wow, hej!

Enligt statistiken hade jag nästan 100 besökare här igår, rekord!


Efter ett skitlångt inlägg är det väl bra att följa upp med ett kort? Hehe..

Nu är det dags för mat och efterrätt, sedan GYMMET!

Biff?

Ofta hör jag kvinnor säga att de inte vill styrketräna för att de är rädda för att börja se okvinnliga ut och få för stora bulliga muskler. Varje gång blir jag lite grön och sjösjuk och här är orsaken:

Ni har säkert hört talas om anabola steroider som människor tar för att öka i muskelvolym? Well, i kroppen har vi testosteron som ger anabola effekter i kroppen redan utan att äta dem som tillskott. Nu behöver vi alltså testosteron bland annat för att bygga muskler. Som alla orättvisor i världen som drabbar oss kvinnor så har vi bara en åttondedel av allt det testosteron som män har. (I och för sig slipper vi istället att ha en (tre) mycket öm punkt mellan benen, skäggväxt o.s.v, o.s.v. men det var det inte tal om nu..)

Hur ofta har ni hört en man klaga på att de ökar i muskler så grymt fort? Eller kanske har ni manliga vänner som styrketränar och som snarare tycker det är grymt svårt att få resultat? Dit jag vill komma är att 99% av männen får slita hund för sina muskler och många lyckas knappt då ens. Om du då som kvinna har bara en åttondedel av deras testosteron så är matematiken rätt enkel. I och för sig har gener en viss inverkan här, men endast marginellt.

Det är dessutom inte bara testosteronets förtjänst utan också det att kvinnor har färre av en speciell sorts fibrer (2?) i musklerna än män vilket gör det ännu svårare att bygga muskler som kvinna.

Bilden till höger? Jag skulle inte direkt klaga om man säger så.. 

Efter ett pass kan man i och för sig tycka att man ser mycket "bulligare" ut än då man for men det beror på ett tillstånd som brukar kallas "pump" då musklerna är blod- och vätskefyllda och därav svullna. Det försvinner igen en stund efter träningen, tyvärr. (Tyvärr säger jag naturligtvis för att jag hör till dem som gärna skulle ha lite synliga muskler - men inte till tävlingsgrad om man säger så. Lagom är bäst även på den punkten...)

Sen var det ju det här med kalorier igen också. Kroppen fungerar med kalorier in och kalorier ut. Så länge det är mer ut än in så kommer du att gå ner i vikt och om fettet inte kan växa så kan muskler naturligtvis inte heller det. Eller okej, de kan, men då ska man träna och äta exakt rätt och det här är något väldigt, väldigt få klarar av (därför gör folk Deff-Bulk, återkommer till det.). På kaloriunderskott får man vanligen skatta sig lycklig om man ens lyckas behålla den muskelmassa man har men även det är ovanligt. Viktnedgång innebär allt som oftast att man går ner i vikt av både muskler och fett. Musklerna kan dock bli starkare även om de inte växer. Det här fungerar förstås åt båda hållen, om du äter mer än kroppen förbränner samtidigt som man tränar hård styrketräning - då kommer musklerna att växa, men också fettet. Det är därför fitnesstävlande ofta bulkar (äter upp sig) under längre perioder då de går upp vikt en hel del, för att sedan deffa (dieta) och förhoppningsvis bli kvar med mer muskler än de hade innan bulk-perioden (googla, det där är inte direkt min starka sida..)

Så, varför tycker jag att kvinnor ska styrketräna då om det inte är någon vits? För det första blir jag så less på dessa kvinnor som inte kan bära ens en öllåda eller, ve och fasa, en påse blommylla till kassan för att det är såååå tungt. För att inte tala om att hjälpa till att bära lådor vid en flytt. Kvinnor är inte automatiskt några svaga, små varelser som behöver hjälp av stora starka män så fort något tyngre än en tändsticksask behöver lyftas. Styrka är snyggt, och kvinnor som är starka både fysiskt och psykiskt är snyggt. (De män som protesterar på den punkten vill jag skicka tillbaka till något annat århundrade än 2000-talet..) För det andra behöver muskler mer energi som tas från fett = ökad fettförbränning = mer kalorier ut = mer vikt ner. För det tredje tar muskler mindre plats än fett. Som kvinna blir man alltså smalare och fastare. Och starkare.

Sen kan man fundera över kaloriförbränningen vid styrketräning, men här är det en djungel. Genom att kombinera olika muskelövningar, typ benböj och militärpress eller marklyft, och hela tiden hållas i rörelse kan man förbränna massor med kalorier per timme. Genom att isolera olika muskler i maskiner är det lättare att träna den där ena muskeln, men eftersom man ofta har passiv vila (sitter still) mellan seten så förbränns inte lika mycket kalorier under själva passet, men en hel del ännu efter passet som efterförbränning eftersom musklerna förmodligen är lite mer krossade och kräver mer energi till återhämtningen.

Alla sätten är bra, men på olika sätt. Men jag hävdar att de kombinerade styrkeövningarna i alla fall är effektivare för viktnedgången, om man önskar gå ner mest fett vill säga, än ren konditionsträning då det är lätt hänt att muskelmassan minskar i rasande takt.

Här ger jag en banna åt mig själv som länge inte fattade att cardio inte är så nödvändigt trots allt. Däremot kontinuerlig, överbelastande styrketräning. Yes. 

Summa summarum: Om man som kvinna inte käkar perfekt, och tränar tung styrketräning minst 6 ggr per vecka enligt split-program och helst tar en hel hög tillskott på det så kommer man knappast (inte!) bli ens lite biffig över en natt. Eller ens över 5 år eller för den delen över en hel livstid. De musklerna som kommer med "vanlig" kost och träning lär definitivt inte göra någon biffig eller okvinnlig, isåfall ska jag på äkta von Pluring-vis äta upp min hatt!

Grattis om ni orkade så här långt, kom visst en liten infodos där ;) Fråga gärna om jag uttryckt mig oklart ifall ämnet intresserar!

Motvind i hela landet..

Vilodag var det tänkt idag, med lugn cykling..

Lätt och lagom att cykla lätt i en sjuhelsikes motvind? Icke. Men det är kul med vänner som bor på lagom avstånd för cykling eller promenad. Det är liksom roligare då man har ett mål att ta sig till, även om hemvägen alltid känns lite, lite jobbigare.

"Lugn" cykling i 8 km gav plötslig 277 brända kalorier och jag kan ju inte säga att jag klagar. Till på det blev det "intervallträning" i lekparken då jag lekte nata med en treåring och armträning då jag slungade honom till höger och vänster. Vardagsmotion då den är som bäst :)

Testar nu att klara mig utan allergimedicin men lite börjar det nog kännas av nu efter en vecka. Flåset är inte riktigt vad det borde vara, men tills vidare känner jag att det är värt det då jag inte samlar på mig lika mycket vätska och inte heller har tusen utslag på armarna. Experimentet fortsätter.

Imorgon är det dags för gym igen, denna gång med sällskap.

Träningsprogramet

Jag har tjafsat om att jag har ett träningsprogram som jag följer i gymmet två dagar i veckan. Det gjorde jag  upp med en av utbildarna på kursen, så jag är rätt säker på att det här är en helt bra grej. Och jag ser resultat.

Meningen är att hela tiden överbelasta kroppen. Varje övning har ett maxantal på 14 upprepningar i tre set. Klarar jag 14 reps i varje set så är det dags att höja vikten nästa gång, tills jag igen klarar 14 upprepningar. Det betyder att jag en gång kan göra 3*14 med 100 kg för att nästa gång ta bara 3*8 med 110 följande gång. Så många upprepningar som möjligt men max 14, kort och gott.

På det sättet höjs vikterna efter hand och kroppen hinner inte bli van och man blir starkare helatiden. Varje pass hittills har jag gjort en liten förbättring på alla övningar så det säger en hel del om att det fungerar. I benpressen började jag med 80 kg, nu efter 3 veckor är det dags att lägga upp 120 kg...

Övningarna är som följer:

Benpress

Bänkpress (den där lätt lutande hatmaskinen här..)

Stående rodd i CC

Militärpress med hantlar

Lårcurl sittande i maskin

Benspark sittande i maskin

Bicepscurls med hantlar

Triceps med repfäste i CC

Ryggresningar i bänk

Magmuskler, raka och sneda (21*3 (7-7-7))

Det här följer jag nu slaviskt och helst i rätt ordning då det är möjligt, två gånger per vecka. På det försöker jag hinna med minst en 5km-jogginglänk och en lugnare promenad/cykeltur varje vecka. Viktigt är att inte glömma den lugnare motionen, rörligheten och vilodagarna. Det är så lätt, så lätt att bli biten av träningsiver och vilja träna alla dagar, men det är ingen bra idé har jag lärt mig.

För lite träning på låg nivå och för lite vila är garanterat en delorsak till att min fettprocent fortfarande är så hög som den är. Tidigare tränade jag dessutom inte efter ett fast program vilket enligt utbildarna på kursen gjorde att jag aldrig hann vänja kroppen vid högre belastning då övningarna ändrade lite för varje gång. Men det blir det ändring på nu, och man lär sig så länge man lever :)

Frågor på det? :)

Who is this girl?

Känslan av att knappt känna igen sig själv i spegeln. Den känslan brukar endast infalla då jag känner att jag gjort bra ifrån mig, och ja, de senaste dagarna har jag gjort bra ifrån mig.

För att en gång för alla göra av med de sista kilona är jag tillbaka på att registrera mina 1400 kalorier per dag och allt godis är bannlyst. Jag brukar ju alltid säga att jag inte kan förbjuda mig att äta något för då växer begäret till otroliga proportioner - men nu tänker jag ge det ett försök. Helt enkelt för att min kaloribudget är så snäv om jag vill få i mig all den bra mat kroppen behöver, och motionskalorier är inte till för att kompensera de kalorier man slösat på strunt.

Önska mig lycka till, det kan behövas! Och inom några veckor hoppas jag kunna skriva ett långt inlägg om hur det känns att vara under BMI 24,9. Yes!

Självförverkligande?

De senaste två åren har jag gått ner i vikt konstant, ibland fortare och ibland långsammare. Stillastående vikt är inte något jag drabbats av mer än max  3-4 veckor i sträck tidigare. Nu har jag stått och stampat på stället sedan månadsskiftet mars-april och jag måste säga att det känns tungt. Riktigt tungt.

Nästan dagligen får jag kommentarer om min stora viktnedgång vilket naturligtvis är mycket trevligt men det har också fått mig att bli min viktnedgång. Jag tänker, andas, tränar och äter viktnedgång.
Det här har varit något jag äntligen har varit bra på, något som är beundrandsvärt och som också gör många irriterade och avundsjuka. Jag har inte varit bortskämd med komplimanger tidigare och det här har varit...så skönt.. Nu känner jag mig dock rätt värdelös som människa. Jag börjar tro att viktnedgången varit en form av självförverkligande och nu då det inte lyckas så känner jag mig snudd på värdelös.

Ska det liksom stanna här nu? Runt två kg ifrån målsnöret så jag får gå omkring och fortsätta känna mig misslyckad? Hur länge? Lyckas jag ens vända det här eller deppar jag ihop och hamnar tillbaka till fetman?

Det är så många tankar i mitt huvud så det är inte sant. Efter så här många veckor jag provat nu så kan jag i alla fall konstatera att jag inte klarade av att höja kaloriintaget utan att genast bli viktstabil. Visst har det en härlig effekt på träningen att vara i energibalans, men jag är inte där riktigt ännu. 2 kg bort, sedan ska fokuset inte längre vara på viktnedgång men jag känner att jag för mitt psykes skull måste nå mitt mål, annars kommer jag inte må bra.

Så, bort ska de ökade 200 kalorierna, bort ska onödigt gott och socker. Någon vecka borde räcka hoppas jag. Sedan vill jag tillbaka till energibalansen och den härliga energin på träningarna.

Tecken på ett bra pass..

... håret ser ut som en trasslig höna i en vind vindsglugg.

Japp, ett helt normalt uttryck min pappa brukar använda ;)