Förlossningsberättelse del 2

Vi blev alltså hemskickade på söndag eftermiddag. Värkarna kom då med ca 8 min mellanrum. Vi kom hem och lagade mat, satte igång bastun och förberedde oss på en lugn kväll. Jag började till och med se något positivt i att ha fått komma hem till eget lugn. 

 

I väntan på bastun spelade vi Cluedo, jag sittande på en bosuboll där jag gungade ut värkarna som nu kom två på 10 minuter. 

Jag gick i bastun medan sambon klockade värkar. De lugnade ner sig så länge jag satt inne i värmen men genast ute i duschen började de åter. Kraftiga som attan, men fortfarande för glest. 

Sovdags kom med stormsteg, panadol och varm dusch hjälpte inte längre ett jota. Jag visste att jag inte skulle komma att få en blund under natten. Vi ringde till BB igen och kom överens om att jag skulle åka in, troligtvis för sovdos. 

Vi kom till BB igen, jag fasade för att ligga ner med den förbannade Ctg-kurvan. Barnmorskan var ändå medgörlig, jag fick stå och hänga över en sån där gå-stol. Hjärtljuden tenderade tappas bort men jag och sambon turades om att hålla dosan på plats över magen. Nu ritades värkarna på skärmen men inte nära på så kraftigt som de kändes. Sovdos blev slutsatsen men de berättade också att medicinen kan ge motsatt effekt om man ger den för sent. 

Jag blev snortrött direkt. Ögonen gick nästan i kors, jag leddes i säng i ett rum jag delade med en annan kvinna i samma sits. Sambon skickades hem för att sova, med direktiv om att få komma tillbaka efter frukost om vi mot förmodan inte ringt innan dess. 

.. Nu vaknar liten, så det var allt för denna gång.. 

Förlossningsberättelse del 1

Bf kom och gick den 19.9. Jag gjorde mitt yttersta för att be tösen komma ut, men varken höstmarknad eller fönstertvätt kunde övertyga den lilla om att världen utanför skulle vara en bättre plats. 

På lördagmorgon började en lite kraftigare mensvärk. Jag klockade några svaga värkar men de var glesa och oregelbundna. Lurar jag mig själv igen och blir besviken då allt stannar av? 

Vi hade planerat in en del ärrenden till dagen och bestämde att det inte är någon idé att bli hemma och sitta trots lite värkar. Vi tog med oss BB-väskan och åkte först till avstjälpningen med en gammal tv, sambon provkörde en bil som var på visning i horsbäck, vi åkte till Gläss på varsin maffig bägare glass.. Så gick dagen och värkarna fortsatte komma och gå. Nu var jag säker på att det var på G men fortfarande var de alldeles för glesa.

Jag la mig i sängen åt 22-tiden på kvällen men rätt så fort fick jag stiga upp igen. 1-tiden ringde jag BB, då var värkarna hyfsat regelbundna 3 st/10 min. En varm dusch på det, och sedan åkte vi till lojo. 

På vägen kom ändå inte så många värkar som det borde men de som kom gjorde rätt så ont. Det var jobbigt att sitta stilla, helst ville jag gå eller luta bort värkarna.

Väl framme på BB 3-tiden så ritade den eländiga Ctg-kurvan inte ut mina värkar. Vi blev lämnade ensamma i mottagningsrummet och fast värkarna var hårda kom de mer och mer oregelbundet. Jag var öppen 2-3 cm, livmoderhalsen utplånad, men inget mer hände mellan 3 och 10. På förmiddagen skickades vi ut på stan i några timmar. Värkarna var jobbiga fastän panadol kanske hjälpte lite, lite. Trots tre timmar på stan kom värkarna fortfarande bara med 7-8 minuters mellanrum så vi fick åka hem igen med bebisen kvar i magen. Frustrationen var enorm, misströstade rejält och kände att de inte riktigt trodde på mig, att värkarna faktiskt var så kraftiga som de var. Barnmorskan sade till och med att jag i värsta fall får boka tid för igångsättning om en knapp vecka, för så länge babyn mår bra får allt ha sin gilla gång tills dess. 

Fortsättning följer.. 

Hon är här!

Enligt principen bättre sent än aldrig: vår älskade dotter är här, och har så varit redan i en vecka! 

Med en liten i huset blir tiden allt annat än lång. Tv, böcker, bloggar förmår inte intressera ett jota. Passar jag inte på att äta, sova eller byka så ligger jag bara och tittar på det söta lilla miraklet. Tänk att vi kunde skapa just dig, kärleken är enorm ❤️

//foto taget av Sandravaihela.wordpress.com

Inte endast latmask

Fastän jag är hemma dagarna i ända har jag svårt att komma ihåg att jag har en blogg. Delvis beror det på att jag tidigare mest skrivit om träning och hälsa, vilket lite kommit på skam sista tiden. Jag vet liksom inte vad jag ska göra av bloggen. Mammablogg, gravidblogg, träningsblogg, vardagsblogg.. Orkar någon ens läsa vad jag gör en vanlig dag hemma, varvat med uppdatering om att vi fortfarande bara är två i stugan? 

För att återgå till det tidigare träningstemat: Helt har jag ändå inte slutat träna, även om träningen nu är på en helt annan nivå. Mitt gym-medlemskap är uppsagt sedan länge, och sedan dess har jag klarat mig med mitt lilla portabla hemmagym. Jag har en stor boll, matta, gummiband, en kb på 6 kg och en hantel på 3 kg. 

Förvånansvärt långt kommer man med liten gym-utrustning och lite vilja. Viljan har varit det större problemet med detta minigym kan jag lova! När graviditeten och återhämtningen är undan tänker jag definitivt skaffa ett gymkort igen eftersom jag saknar de tunga vikterna, men det här är ett bra komplement. 

Just nu tränar jag (när jag väl gör det) till Olga Rönnbergs mammafitness program. Det är lätta övningar anpassade för befintlig graviditetsvecka. De håller en passlig nivå för mig tycker jag och fokuserar på rörlighet, andning, avslappning och de muskler man behöver för förlossning och för första tiden med ett litet barn. I fredags hade jag en massa energi så då var jag dels ut och gå, dels gjorde ett halvtimmes mamma-pass och jääädrans vilken träningsvärk jag hade i benen dagen efter. Kombon träningsvärk+förvärk var ju mysig.. 

Gravidlistan 40+0

Sablar vad dålig man kan vara på att uppdatera. Hela dagen igår tänkte jag göra listan, men det var skönare  bara ligga och spotta i taket, typ. 

Nu vill jag ändå få nerskrivet min sista gravidlista. Det må sen gå två veckor ännu innan bebis kommer till världen, men jag håller mig till de jämna veckorna. Knappast av intresse för någon annan men en vacker dag kan jag själv vilja titta tillbaka. 


Halsbränna: Slutade nästan helt för någon månad sedan. Lite smått någon kväll om jag ätit sent, men det är allt. 
Ryggbesvär: Nej.
Bäckenbesvär: Nej, hade lite ishias-besvär i början men det har blivit bättre. Då babyn höll på att fixera sig gick det ibland som knivhugg upp i fiffi, men de är också borta. 
Muskel och vadkramp: Nej.
Åderbrock: Nej och så får det helst fortsätta!
Nästäppa: Konstant täppt i näsan. Höger tårkanal har runnit non-stop sedan början av sommaren men det har lättat de senaste dagarna, troligtvis tack vare ett kortison-spray som hjälper att hålla näsan uppe ens lite. 
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig. 
Känsligt tandkött: Ytterligare en sak som försvunnit!
Bättre hy och hår: Håret känns tjockare än normalt och jag behöver inte rensa hårborsten ens. Hyn får man väl säga att är normaldålig. 
Illamående: Nej. 
Viktökning: Angst-framkallande 16 kg. Mycket är i och för sig vätska men det är grymt tufft att se vikten klättra uppåt varje jävla vecka. Det räcker nu!
Trötthet: Ja, den senaste tiden har jag sovit ganska dåligt. Vissa nätter inte alls. Den senaste veckans nätter har ändå varit lite bättre, men det känns som att hur mycket man än sover så räcker energin aldrig dagen till slut. Power-naps hade varit super, men jag har aldrig varit den som kan sova på dagen, i alla fall inte så man skulle bli piggare av det!
Upp och ner i humöret: Kanske lite känsligare, men det lär också bero mycket på rubbad sömn.
Strimmor på magen: Nej. Magen har inte vuxit så hemskt mycket sista tiden, så fortfarande finns det lite överskottshud kvar att ta av. Hoppas det hinner till ännu de maximalt två veckorna jag kan ha kvar. 
Putande navel: Nej, men den känns ytlig och konstig. 
Svullnader: Fortfarande extremt svullna händer och fötter. Till den grad att nävarna inte går att knyta och inga skor går på. Till och med crocsen börjar spänna så om bebis inte tittar ut innan höst-ovädren börjar så har jag ett problem!
Yrsel: Kan hända om jag böjer mig snabbt eller andra snabba rörelser. Sällsynt ändå.
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Också det här har blivit bättre, men så har sommarvärmen också försvunnit. Visst kommer det mommo-kuume attacker ännu, men inte lika ofta som i somras.
Blodbrist/ järnbrist: Det där med Hb som en järnspett har flera kommenterat och skrattat åt, så jag håller kvar den termen!
Sammandragningar: Kan inte direkt säga att jag käner mycket sammandragningar, däremot rätt mycket som mensvärk, troligtvis efter sammandragningar. Sammandragningarna i sig är alltså inte smärtsamma alls då jag inte känner dem om jag inte t.ex. är ut och gå. Då märker man bra att magen blir som en hård strut och det stramar överallt.
Sömnproblem: Som sagt under trötthet: sömnen krånglar. Vissa nätter är bättre men räcker inte till ändå. Vissa nätter kan jag dessutom springa till toa 10 ggr, andra bara en.. 
Nytt konstigt matbehov:  Ingen himo på att slicka på garagegolv eller äta kottar. Inga spännande cravings. Bara lite för mycket socker och saft, man faller lätt för det då man är trött och uttråkad. 


Summa summarum verkar jag enligt listan må bättre nu än för 10 veckor sedan, men det är nog en sanning med modifikation. Jag hade kanske fler gravidsymptom då, men det är nog nu det börjar bli tungt. Magen väger, tröttheten gör att man inte riktigt orkar med. Färre symptom men de som är kvar tar mera kraft kan man väl säga. Ändå är det först de senaste dagarna jag verkligen börjat längta tills att förlossningen ska sätta igång. Man kommer inte undan det så ju förr desto bättre i det här skedet. Det är väl kroppens försvarsfunktion att i något skede göra graviditeten tillräckligt jobbig för att viljan att den ska ta slut ska vara kraftigare än förlossningsrädslan. 

Rådgivningsmage 39+4.

Babyshower

Förra söndagen hade en väninna bokat in sig för kaffebesök. Hon bor lite längre bort så det hade varit planerat ett tag. När klockan blev lite över 17 hörde jag en bildörr som slog igen, sedan en till, och en till, och en till...

Sambon gick till köket för att kolla genom fönstret, såg lätt förskräckt ut och frågade om han borde åka hemifrån. :D 

In i hallen vällde det in inte en väninna utan sju stycken underbara kvinns, med famnarna lastade med allt man kan tänka sig. Ballonger, korgar med mat och pynt, presenter, med mera med mera. Jag bara gapade alldeles överväldigad över hur härliga vänner man kan ha. Plötsligt var mitt hem ett enda rosa fluff. De hade verkligen gått all in! 

Det är en kväll jag verkligen kommer minnas för alltid, och även om jag hade någon liten, liten aning så blev jag helt tagen på sängen av hur många som kom och hur mycket energi de lagt ner på att fira att jag ska få bli mamma. Tack snälla, snälla ni! 

Att vara ledig

Nu har det redan gått 5 veckor av min ledighet. De första veckorna tillsammans med sambon och sedan ensam. De första ensamma dagarna var dötrista, tänkte att såhär kommer jag aldrig orka ha det. Men sedan plötsligt vänjer man sig. Det är skönt att dra omkring i pyjamas och tofflor och spendera timmar framför Netflix. Det är skönt att tvättkorgarna aldrig hinner svämma över och att allt börjar vara förberett för ankomst av bebis. 

Framför allt är det skönt att kunna komma och gå som man vill, träffa vänner mitt på dagarna o.s.v. Här får jag ändå erkänna att det är alldeles för lätt att bara bli sittande hemma!

Jag har börjat trivas så himla bra hemma. Jag älskar vårt hus, vår gård, allt! Jag som alltid varit lite ängslig av att vara ensam hemma, men nu njuter jag. Säkert säger jag inte längre detsamma när höstrusken smyger sig på och det är kolsvart ute, men just nu är det i alla fall härligt. 

Städa lite här, byka lite där, ta en kopp kaffe med en vän, peta på lite babyprylar, ta en lång promenad (med en vän, vågar inte ensam längre), åka på en shoppingrunda, trädgårdsarbete, en bra bok i soffhörnet.. Inte kan man klaga. 

Det som är nytt för de senaste dagarna (förutom att jag varit deckad i världens flunssa) är att jag plötsligt blivit rädd för förlossningen. Jag trodde inte att jag skulle vara en av dem! Hittills har jag varit hur chill som helst och bara "japp, ingen har ju blivit inne.." men nu börjar det kännas som att det närmar sig nästan väl fort. Samtidigt som jag väntar och längtar till att få se vad det är för typ som bucklar under tröjan.. Salig mix av känslor kring det där!

Dagarna går. Nu är det tre veckor till beräknad ankomst. Max lika länge till av ledighet alltså innan hon senast ska vara här. Älskade lilla skrutt <3