Säl tränar överkropp

Efter en hög militärpressar, stående och sittande rodd, flyes, pushdowns och 3 minuter i planka är det sista man vill göra ännu en magövning. 

Låg alltså på mattan som en död säl och vilade lite innan slutspurten, för har jag ett program så ska det ta mig fan följas. Försökte samtidigt svara på ett meddelande på whatsapp, och för en gångs skull var jag mycket tacksam för autokorrekt. Mina armar skakade så jag inte träffade rätt bokstäver mer än sisådär vart fjärde försök. 

Idag känns det i ryggen och i magen, armarna och bröstet, pumpen sitter dessutom fortfarande i i armarna. Well done me - det kallar jag ett bra pass!

Dadelnougat

Dadelnougaten som jag kallar den blev en fullkomlig succé i lördags. De gick åt i rasande fart och också barnen gillade skarpt!

Här kommer receptet på härligheten!

1 dl hela dadlar
2 msk kokosolja
~1/2 dl hela hasselnötter
1,5 msk kakao
1 krm vaniljpulver / vaniljsocker
Mörk choklad

Till garnering t.ex.
kokosflingor

Börja med att rosta hasselnötterna i ugnen i 30 min på 100 grader. Då lossar skalen lätt bara man gnuggar mellan t.ex. hushållspapper ( i det här skedet hade jag skal runt halva golvet - gör det ovanför diskhon!). Mixa sedan hasselnötterna, och fortsätt mixa ner dadlar samt resten. Enligt det ursprungliga receptet (någon veckotidning..?) skulle det vara 1 dl hasselnötter, men jag tyckte det blev för mycket och minskade ner mängden. Det blir en ganska lite sats så har man en normalstor mixer borde allt rymmas i på en gång. På bilden ovan har jag gjort dubbelsats. En sats ger ca. 15 små bitar på ca 4x2x0,5cm. När smeten är ihopblandad kan man klämma ut den till en platta mellan bakplåtspapper för i det här skedet är det en ganska flottig historia på grund av att kokosoljan blir flytande av värmen av behandlingen i mixern. Jag fixade till en rektangelformad bit som jag sedan skar till sneda bitar efter att den kallnat en stund i kylen.

Som pricken över i smälte jag sedan mörk choklad som jag doppade bitarna i. Temperera chokladen så blir den blank och fin när den stelnar också (smält hälften i vattenbad eller micro, rör ner resten). Som garnering slängde jag på några kokosflingor.

Enda negativa med dehär godheterna är att de blir lite kladdiga om de står framme i rumstemperatur, i synnerhet då små fingrar sedan parkerar chokladen i panna och öron. Jag förslog att jag skulle sätta dem i disken, men de meddelade att man faktiskt tvättar små barn- inte diskar. Nähä..?

Ser illa ut..

..för leg-day idag. Vristen känns ömmare och ömmare och gå nerför trappor är mest bara obehagligt. Överansträngning eller har jag stigit snett må tro?

Säkra framom osäkra - det får bli överkroppsträning idag helt enkelt! Kanske en fördel med tanke på att det är en regning måndag, lär väl vara tjyvtjockt i gymmet.

Veckan som gått - träning v. 14

Måndag: Vila

Tisdag: Styrketräning underkropp, 1 h 10 min 

Onsdag: Styrekträning överkropp, 1 h 10 min

Torsdag: Massage / vila

Fredag: Styrketräning helkropp 1 h 25 min

Lördag: Pw 30 min, Jogging 30 min, rörlighetsträning 10 min

Söndag: Plogkäppsplockning 1 h 40 min

Totalt: 6 h, 35 min. 2078 kcal

Ännu en vecka med all träning utförd som planerad! Åttonde på raken faktiskt.. Tycker det är roligt med nya träningspass och i synnerhet konditionsträningen har fått en skjuts av att jag har en plan att följa. Sparar in några minuter varje gång, vilket sporrar till att gasa på ännu lite mer nästa gång. Tidigare har jag försökt pressa mig själv att orka springa så länge som möjligt så det är skönt att nu ha en tidsbegränsing. De gör att stressen har försvunnit vilket i sin tur gör att jag faktiskt kan satsa mer på fart än tid, så det är skönt. Benhinnorna tycker också det är skönt att springa bara 20 minuter i taget. 

På söndag plockade jag alltså plogkäppar. De ska bort från vägarna så fort som möjligt då isen börjar släppa så de lossar, för annars kommer det idioter som snor dem, slänger omkring dem i naturen eller annars bara söndrar. Det görs naturligtvis också under vintern, men då finns det lite fler som förstår att de finns där av en orsak. Att de faktiskt har kostat att köpa in för någon och kan återanvändas i många år är dock något få verkar fatta. Hur som, i träning betyder det att powerwalka undan en traktor medan man stavgår med de pinnar man har i händerna. Då det är längre sträckor emellan (för att nån snott käpparna) kan man jogga, men det blir tungt då man måste stanna varje 50m för att dra, vrida och riva loss käppar från marken. Mycket effektiv helkroppsträning vill jag påstå. Och blåsframkallande.

Bilden är från samma aktivitet ifjol. Då var det sol och fint, men nu hade det den goda smaken att börja spöregna just då vi ställt igång. Eftersom vi väl var så långt så vägrade vi ge upp så det blev några väldigt fuktiga kilometer, 8 närmare bestämt. Det positiva var att jag slapp tugga sand och besväras av damm i ögonen så som under lördagens joggingtur. Verkar dessutom ha varit trendigt att ta bilder av skuggor under helgen - great minds think alike. ;) Till Vickis stora glädje kan jag meddela att jag ändå nästan njöt av löpturen, kanske jag faktiskt kommer tycka lika mycket om det som styrketräningen en vacker dag. 

Veckans roligaste pass var ändå fredagens helkroppspass tillsammans med tidigare nämnda tjej. Ett mångsidigt pass med övningar jag inte trott jag skulle klara av alls, men jag märker och känner att jag blir starkare. Och bättre ska det bli, vilket jag inte alls tvivlar på. 

Gottis och fuskmiddag

När jag kom hem igår drog jag genast igång med bakning inför helgens leksaksparty. En av gästerna är allergisk för ägg så jag passade på att dra till med socker och smörfritt samtidigt när jag en gång lämnade bort äggen. Med undantag för det i chokladen på ytan då.. Själva degen består i alla fall av dadlar, hasselnötter, kakao, vanilj och kokosolja. Det blev supersmaskens! Ser fram emot att se vad gästerna tycker på lördag, men innan dess måste jag nog laga minst en sats till. Funderar också på om jag borde testa någon variant som skulle innehålla protein, eller bara pimpa "chokladbollarna" med dadlar.. Så gott ju!

När bakverken åkt in i kylen rusade jag iväg till gymmet, och glömde galant att jag borde ha ätit middag innan. Väl hemma igen var jag vrålhungrig och kunde omöjligt tänka mig att igen ställa mig och oreda vid köksspisen, så jag tog den genaste vägen. Kvarg med bär och lite honung, och så en smörgås med en helsikes massa ost, skinka och paprika, framför datorn där senaste säsongen av Biggest Loser från snurrade. Och så ska man ju alltid lägga upp sin mat lite extra fint så det ser snyggt ut på bild också va? I matchande finkärl och så vidare. Ärlighet varar längst, min mat ser inte alltid snygg ut.. 

Tankar om varför..

Under gårdagen malde jag tankenötter och funderade över måendet i samband med viktnedgång, träning, hälsa..hela det köret - igen!

Plötsligt kom jag på vad jag tror är anledningen till att jag kanske inte direkt tappade motivationen men nog ändå kom av mig på något sätt förra våren. Jag fortsatte ju träna och äta helt okej, men jag saknade något av den där gnistan. Jag tänkte att den försvann för att resultaten började utebli och reflekterade inte desto mer kring det. 

Det där med resultat ja. I början strävade jag så klart mest efter siffrorna på vågen, men när sambon berättade att jag börjat andas normalt på nätterna börajde jag inse andra fördelar också. 

Sakta men säkert blev vardagen lättare, trappor i långa kliv, gå i kjol utan skavsår på innerlåren, springa efter gudsonen i lekparken.. Dehär sakerna man kanske inte direkt tänker på, men som betyder så otroligt mycket för välmåendet. Att sluta irritera sig på alla "perfekta människor" och tycka att livet är orättvist istället för att inse att det är en självorsakad situation. 

Hur som helst, sådana "vardagsresultat" blev viktigare än siffrorna på vågen, och jag jagade hälsofördelar i första hand och började till och med se viktnedgången som något av en bonus. Sedan plötsligt, nådde jag normalvikt. Inga tuttar som dunsade omkring och gjorde ont när jag hoppade på ett dansgolv, inga flera snedslitna skor på grund av att jag som överviktig gick på utsidan av fötterna. Plötsligt handlade mina fortsatta resultat mest om utseendemässiga grejer. 

Utseendet är såklart väldigt viktigt för mig liksom för de flesta andra. Att känna sig bekväm i sitt eget skinn, hitta kläder att känna sig snygg i och slippa gömma sig i vassen. Det är viktigt för mig men det är resultat som  i det här skedet kommer långsamt, långsamt ack så långsamt. För långsamt för att jag ska orka hålla mig motiverad ensam. Jag behöver nån som påminner mig om vad jag ska göra och varför. Jag vill verkligen detta, men har inte kuragen till att jobba så mycket som skulle krävas utan att ha någon som pushar och stöttar mig. 

Det förvånar mig på något sätt att jag nu kan ta emot råd och hjälp av en person jag tidigare skulle ha sagt att inte vet något om hur det är, hur det är att vara tjock alltså. Eller hur det är att ha varit tjock. Då maten varit en god vän, sällskap, underhållning, tröst men samtidigt också roten till mycket av det onda. Hur det är att vilja så mycket, men ständigt bli besviken. Hur det är att veta att maten är byggstenar och grund till ett hälsosamt liv, samtidigt som det kan vara raka vägen tillbaka till skavsåren och sömnapnén. Det är så grymt mycket känslor överallt och många av dem är helt ute och seglar, helt irrelevanta. Det är troligen helt omöjligt att sätta sig in i om man själv inte stått där och stirrat på avtrycket av en mycket bred rumpa i soffan samtidigt som man plockar undan godispappren som ska städas undan så ingen ser. 

Nu behöver jag äta för att bli stark, äta bra mat för att må bra. Äta godis ibland för att det är "normalt" och helt enkelt gott. Jag behöver äta mer mat (bra mat!) än på långa tider för att nå de mål jag har, samtidigt som min hjärna skriker emot av rädsla för att igen trilla dit och äta mot känslor. Jag tror jag kommit ur det tänket (fast jag känner mig fortfarande mest trygg då jag kan räkna och hålla kontoll), men ibland kommer dagar då jag bara är livrädd för att bli tjock igen. Andra dagar blir jag rädd för att inte äta onyttigheter - för tänk om olyckskorparnas profetior slår in och jag blir besatt och drabbas av någon annan "verklig" (läs: diagnostiserad) ätstörning. 

Mitt största mål av dem alla nu är att hitta ett normalt ätbeteende. Ett ätbeteende som inte behöver analyseras utan som kommer av sig själv. Att äta gott ibland men att utan att behöva tänka på det äta hälsosamt till 80%. Och jag är tacksam för den hjälp och stöd jag får. För vissa dagar tar känslorna överhand. Ibland behöver jag bli påmind. Jag är inte superwoman. Jag är som en nykter alkoholist, men beroendet är till mat. En drog som måste intas, men doseras på precis rätt sätt, varje dag. Men jag ska klara det. Jag vill inte vara en tjockis men inte heller en smalis som varje dag måste kämpa med hjärnspöken. Jag vill bara vara jag, njuta av tillvaron, göra det jag tycker om med den jag vill. För att jag kan. 

Sportskadad klumpekloss

Någon hade fått stället till stången i en massa delar men inte ihop tillbaka. Tappert kämpade jag ihop ställningen igen och just innan jag var klar klämde jag fingret. Perklade och svor, hoppade på stället och försökte skaka ner ilskan som extra energi i benen istället. Gick väl sådär. För i h-vete peoples, städa undan efter er och lämna stället i samma skick som det var när ni kom - OK? Jag kunde faktiskt ha klippt av halva fingret där med lite mer otur.. ( dramatisk javisst ;) )

Helan och halvan

Sedan skulle jag bära bort stepbrädet jag använt, med fingret i vädret. Tappade naturligtvis brädet och hällde samtidigt ut halva min vattenflaska. 

Sen stapplade jag och var nära att göra en tiopoängare i torrt magplask när jag skulle stiga ur benpressmaskinen. 

Vissa dagar borde man hållas kvar under täcket, bara för att man är en fara både för sig själv och allmänheten. Jag fasar för att ta mig till jobbet och se hur mycket elände jag lyckats ställa till med där igår utan att ha märkt det..