Är jag en bättre människa som mullig?

Är jag en bättre människa som mullig, är dagens frågeställning. Tanken väcktes bland annat av en artikel i Fit-tidningen men också av egna tankar och erfarenheter. 

Om man tränar flitigt räknas man ofta som lite korkad eller ytlig. Om man tränar lagom mycket så är man duktig. Om man äter väldigt strikt så är man korkad och ytlig - rent av sjuk, men om man äter bullar och pizza regelbundet så är man normal och trevlig. 

Varför, frågar jag mig, har det sådan betydelse för andra vad jag äter? Om jag tackar nej till en bulle så får jag höra att jag måste unna mig. Nu har jag ju dessutom en värdelös karaktär så det är svårt nog ändå att hålla sig undan onyttigheterna utan kommentarerna. För allvarligt så kommer dessa situationer emot dagligen. Varje dag är det någon som säger - "men en kan du väl äta, det är ju inte friskt att inte kunna unna sig något gott". 

Vadå "unna sig" säger jag. Det jag helst vill unna mig är att vara stolt, nöjd och kunna trivas i min egen kropp. Vill jag unna mig något kortsiktigt så njuter jag mer av en skönhetsbehandlig eller ett nytt, fint klädesplagg som sitter bra. En bulle per dag ger mig en kort stunds njutning, det kan jag håll med om. Men njutningen kommer först efter att jag ha spenderat en lika lång stund på att fundera om jag faktiskt vill offra ännu ett kaloriunderskott och vänta ännu en dag längre på att nå mitt mål. En bulle per dag som "bara" är också förkastligt. Vi kan krasst räkna med 200 onödiga kalorier per dag. Det blir ett kilo per månad det. Så berätta - ska jag unna mig ett kilo övervikt per månad för att du ska känna dig bättre medan du också äter din dagliga bulle?

Jag är inte på gränsen till anorexia när jag kämpar med mina sista sega ÖVERVIKTSkilon. Jag har rätt att vara envis för min egen skull. Men det blir så grymt mycket svårare då någon trugar. 

Igår var jag helt karaktärslös och föll dit ändå och åt en stor bit chokladkaka till efterrätt efter en måltid med pommes. Tror ni jag kände mig bra? Egentligen inte, men nu var det i alla fall på mitt eget initiativ. Varför? Min teori är att jag var ut och äta enbart med karlar. De bryr sig inte om vad jag äter eller inte äter, men en annan kvinna vill oftast inte äta efterrätt om inte den andra också gör det. Skulle man vara tre och jag är den enda som väljer bort efterrätten så är det lika säkert som att jorden är rund, att kommentarerna kommer. 

Samma sak gäller träning. Den som är småmullig och tränar ses som jätteduktig och som en bra förebild, medan den vältränade kvinnan med vrålsnygga ryggmuskler är besatt. Vem har rätt att dömma andras val egentligen?  

Jag är så långt man kommer från att vara perfekt. Jag har mina laster och jag äter redan som det är alldeles för mycket onödigt socker. Därför står jag på en platå. Det är inga yttre faktorer jag tänker skylla på, bara min dåliga karaktär. Så snälla - stöd mig istället, så att jag äntligen kan nå mitt mål. 

Skrivet i jag-du-form för att det är lättare att läsa och skriva. Enligt mig gäller detta alla som kämpar med vikten. Sedan - då personen i fråga väger 42 kg och lever på ärter så är saken en annan. Jag pratar nu om friska människor.