Dagen i siffror

Babys ålder i dagar: 20

Dagar sedan husköp: 365

Antal sovtimmar föregående natt: 5

Promenerade km: 6 

Bebisen sov ute för första gången idag efter promenaden. Och jag är asigt nöjd över att ha orkat gå min vanliga runda första gången sedan förlossningen. Actually första gången på många månader, den sista graviditetstiden vågade jag inte gå så långt och definitivt inte ensam. 

En relativt bra dag alltså. Nu drömmer jag om en bra natt också, skulle göra gott med nätter som den första veckan hemma då vi med några avbrott sov 8-9h. Tyvärr är lilla näsan full med mjölksnor = rosslig unge och nervös mamma!

Förlossningsberättelse del 3

Klockan var ca 22 då jag stupade i säng på avdelningen. Var säker på att sova som en stock. Det gjorde jag också, i en hel timme innan jag vaknade av en svag värk. Efter det slumrade jag mellan värkarna men de började kännas mer och mer igen. Kl 23.30 vet jag att jag svarade på ett sms av min bror där jag berättade att jag fått sovdos men att den inte verkade fungera. Efter det började jag kasta upp. 

Rumskompisen kämpade med smärta och begärde mer smärtstillande. De sa att det inte var möjligt att ge mer förrän det var dags att slippa till förlossningssalen - ta en varm dusch. Jag frågade vad hon fått för medicin och det var samma som jag fått. Ganska genast sparkade mina värkar igång rejält. 6st på 10 minuter. Jag gick och satte mig i duschen på en bosu efter kanske en timme. Under tiden slapp rumskompisen iväg och jag hörde att hon hade tur då alla förlossningssalar nu var fulla.

Där satt jag alltså, med hård smärta, ensam, med vetskapen om att smärtlindring inte fanns att få, sambon hemma, och inga lediga förlossningssalar. Panik började slå till. Jag ringde på en barnmorska som hämtade den förbannade Ctg:n igen. Igen var man stuck i sängen med onda värkar. För att hålla stilen peakade inte kurvan nu heller men man såg tät aktivitet i alla fall så dom kollade läget och eftersom jag nu var ensam fick jag lov att ringa in sambon. Undersökningen visade att jag nu var öppen 4-5cm så det var dags att få plats på förlossningen. Bara något blev ledigt. 

Jag for tillbaka i duschen och här någonstans har jag tappat tidsbegreppet helt. Från att ha blivit kopplad till CTG:n tills att jag slapp till förlossningssal kan int ha tagit mer än 45min men var den hemskaste tiden någonsin. Tack och lov blev en sal ledig som de fick städad i racerfart. När sambon kom hade jag hunnit vara i salen ett par minuter.

För honom var det nog en chock, då han åkte hem var jag lugn och sömnig, nu mötte han vad som måste ha varit ett panikslaget spöke. Före förlossningen var jag rädd för att bli en av dedär blivande mammorna som skriker och gormar åt sin stödperson, men det blev tvärtom. Aldrig har jag uppskattat hans sällskap så mycket som då. 

De frågade mig inte ens om jag ville ha epidural, det fanns ingen annan möjlighet. Att lägga den tog tid, det var tydligen svårt att träffa rätt, och den skumma anestesiläkaren var en riktigt vresig gubbe. "Sådär ont kan det inte ta, jag klämmer ju bara". Jaja, men det är värkar medan jag ligger ihoptryckt till en boll, för satan! Men det fick jag förståss inte sagt högt, så gubbfan får väl tro jag överdramatiserade då.. 

När epiduralen väl var på plats var jag i himmelriket. Ingen smärta. Klockan var typ 3.30. Ctg:n gick inte att få på plats, hjärtljuden ville inte höras alls. Skalpelektrod sattes på babyn, därmed togs hinnorna så vattnet gick. De sa att vi skulle försöka vila och meddela om påfyllning behövs, vanligen efter ca 2 timmar. Förutom känslan av att kissa ner sig konstant så var det vilsamt och jag och sambon var förväntansfulla over att få träffa den lilla det kommande dygnet.

Redan efter 25 minuter var vilan ändå slut. Jag hade en obeskrivlig olustkänsla i kroppen. Sjukt rastlös och skakig, men inte direkt ont. Obehaget var ändå så starkt så jag bad sambon ringa på klockan. 

Undersökning gjordes som visade att jag nu var fullt öppen! På 25 minuter hade alltså 5-6 cm öppnat! Babyn låg ändå lite högt så jag ombads stiga upp och luta över sängen. Det gick en stund men benen blev spaghetti. Satt på boll en stund men benen blev spaghetti. Barnmorskan jag hade då var helfinsk (alla salar var ju fulla så det var en sjukt stressig natt för dem) och i det stadiet hade jag svårt att förstå vad fasen hon menade. Jag skulle göra "ähh" "ähh" sa hon. Desperat försökte jag få sambon att förklara vad tusan hon menade men han var lika clueless. 

I samma veva flög dörren upp och min tidigare svenska, underbara, barnmorska rusade in, sade att hon var klar från föregående plats och sjasade mer eller mindre ut den andra. Nu förstod jag vad hon menade och det var att jag med svag kraft fick öva på att krysta för att trycka ner barnet. Lite lustgas hade jag till hjälp. Problemet var att epiduralen ännu hade kraft så jag kände inte riktigt när krystvärkarna kom. Vi väntade och övade i väntan på att effekten skulle minska. Visst var obehaget kvar men den här tiden kändes helt ok, jag visst ju att det var nära nu. När jag väl fick börja krysta gjorde det inte direkt ont längre, men visst var det tungt. Mellan varje krystvärk stog sambon klar med mitt sockerstinna iste jag tagit med. Iste och egen vattenflaska, hett tips!

Krystvärkarna var lite svaga så mot slutrakan satte de till dropp för att förstärka dem. Med facit i hand vet jag att jag krystade aktivt i 11 minuter. Av krystvärkarna var det bara 2-3st som gjorde ont, och det var när huvudet skulle ut och då gav jag blanka fan i allt och tog i. Otroligt mäktig känsla ändå! 

Sen var hon här, kl 5.51, knappa 3 timmar efter att jag kommit in på förlossningen. Seg start, snabbt avslut! 

Moderkakan kom efter en kvart ungefär, gjorde inte ont. De klämde massor på magen för att få ut blod, tydligen lite mer än det borde, men det ordnade sig. Babyn på mitt bröst var en full 10a och jag kunde inte bry mig mindre. Fick dropp och en spruta för blödningen. Blödningen minskade, inte ett stygn behövde sys och efter att babyn ammat en timme och vi minskat innehållet på brickan fick jag ringa in bm för att slippa dropp och kunna gå på toa. Jag fick duscha medan pappa var med och mätte och vägde. Sedan fick vi ett familjerum. Bästa beslutet någonsin att begära familjerum, det var mysigt att få vara tillsammans hela familjen, dygnet runt. Vår lilla flicka var världens mest lättskötta dessutom, vi levde nog verklig idyll de dagarna. 

Efteråt sett tycker jag att jag hade en lätt förlossning. Som en bra vän sade: "det är förjävligt när man är där men samtidigt så otroligt mäktigt och värt". 

Nu två veckor senare känns minnena redan luddiga. De värsta bitarna var frustrationen över att åka hem i oförrättat ärrende, och klart värsta tiden var den ensam på avdelningen. De bästa bitarna förutom barnet förståss, var känslan av kraft i krystningsskedet och den enorma kärleken jag kände till min sambo för allt stöd och framförallt att se honom för första gången med vår lilla <3 

Sen vill jag ännu tillägga att smärtan inte går över i förlossningssalen. Jo, den akuta förlossningssmärtan går över men eftervärkar och att börja amma är inte heller så himla kul. Jag tror ärligt talat jag svor mer åt ömma bröstvårtor än jag gjorde under krystningen (Nu överdriver jag nog men som sagt glömmer man, amningen var en känsla man kan beskriva så därför blev den kanske mer i minnet). Vetskapen o lyckan över att ha skapat en ny människa överstrålar allt annat. Att gråta över hur vacker hon är hände oftare än svordomarna åt såriga bröst. Måtte inget någonsin få komma emellan oss och vårt barn <3

Förlossningsberättelse del 2

Vi blev alltså hemskickade på söndag eftermiddag. Värkarna kom då med ca 8 min mellanrum. Vi kom hem och lagade mat, satte igång bastun och förberedde oss på en lugn kväll. Jag började till och med se något positivt i att ha fått komma hem till eget lugn. 

 

I väntan på bastun spelade vi Cluedo, jag sittande på en bosuboll där jag gungade ut värkarna som nu kom två på 10 minuter. 

Jag gick i bastun medan sambon klockade värkar. De lugnade ner sig så länge jag satt inne i värmen men genast ute i duschen började de åter. Kraftiga som attan, men fortfarande för glest. 

Sovdags kom med stormsteg, panadol och varm dusch hjälpte inte längre ett jota. Jag visste att jag inte skulle komma att få en blund under natten. Vi ringde till BB igen och kom överens om att jag skulle åka in, troligtvis för sovdos. 

Vi kom till BB igen, jag fasade för att ligga ner med den förbannade Ctg-kurvan. Barnmorskan var ändå medgörlig, jag fick stå och hänga över en sån där gå-stol. Hjärtljuden tenderade tappas bort men jag och sambon turades om att hålla dosan på plats över magen. Nu ritades värkarna på skärmen men inte nära på så kraftigt som de kändes. Sovdos blev slutsatsen men de berättade också att medicinen kan ge motsatt effekt om man ger den för sent. 

Jag blev snortrött direkt. Ögonen gick nästan i kors, jag leddes i säng i ett rum jag delade med en annan kvinna i samma sits. Sambon skickades hem för att sova, med direktiv om att få komma tillbaka efter frukost om vi mot förmodan inte ringt innan dess. 

.. Nu vaknar liten, så det var allt för denna gång.. 

Förlossningsberättelse del 1

Bf kom och gick den 19.9. Jag gjorde mitt yttersta för att be tösen komma ut, men varken höstmarknad eller fönstertvätt kunde övertyga den lilla om att världen utanför skulle vara en bättre plats. 

På lördagmorgon började en lite kraftigare mensvärk. Jag klockade några svaga värkar men de var glesa och oregelbundna. Lurar jag mig själv igen och blir besviken då allt stannar av? 

Vi hade planerat in en del ärrenden till dagen och bestämde att det inte är någon idé att bli hemma och sitta trots lite värkar. Vi tog med oss BB-väskan och åkte först till avstjälpningen med en gammal tv, sambon provkörde en bil som var på visning i horsbäck, vi åkte till Gläss på varsin maffig bägare glass.. Så gick dagen och värkarna fortsatte komma och gå. Nu var jag säker på att det var på G men fortfarande var de alldeles för glesa.

Jag la mig i sängen åt 22-tiden på kvällen men rätt så fort fick jag stiga upp igen. 1-tiden ringde jag BB, då var värkarna hyfsat regelbundna 3 st/10 min. En varm dusch på det, och sedan åkte vi till lojo. 

På vägen kom ändå inte så många värkar som det borde men de som kom gjorde rätt så ont. Det var jobbigt att sitta stilla, helst ville jag gå eller luta bort värkarna.

Väl framme på BB 3-tiden så ritade den eländiga Ctg-kurvan inte ut mina värkar. Vi blev lämnade ensamma i mottagningsrummet och fast värkarna var hårda kom de mer och mer oregelbundet. Jag var öppen 2-3 cm, livmoderhalsen utplånad, men inget mer hände mellan 3 och 10. På förmiddagen skickades vi ut på stan i några timmar. Värkarna var jobbiga fastän panadol kanske hjälpte lite, lite. Trots tre timmar på stan kom värkarna fortfarande bara med 7-8 minuters mellanrum så vi fick åka hem igen med bebisen kvar i magen. Frustrationen var enorm, misströstade rejält och kände att de inte riktigt trodde på mig, att värkarna faktiskt var så kraftiga som de var. Barnmorskan sade till och med att jag i värsta fall får boka tid för igångsättning om en knapp vecka, för så länge babyn mår bra får allt ha sin gilla gång tills dess. 

Fortsättning följer.. 

Hon är här!

Enligt principen bättre sent än aldrig: vår älskade dotter är här, och har så varit redan i en vecka! 

Med en liten i huset blir tiden allt annat än lång. Tv, böcker, bloggar förmår inte intressera ett jota. Passar jag inte på att äta, sova eller byka så ligger jag bara och tittar på det söta lilla miraklet. Tänk att vi kunde skapa just dig, kärleken är enorm ❤️

//foto taget av Sandravaihela.wordpress.com

Inte endast latmask

Fastän jag är hemma dagarna i ända har jag svårt att komma ihåg att jag har en blogg. Delvis beror det på att jag tidigare mest skrivit om träning och hälsa, vilket lite kommit på skam sista tiden. Jag vet liksom inte vad jag ska göra av bloggen. Mammablogg, gravidblogg, träningsblogg, vardagsblogg.. Orkar någon ens läsa vad jag gör en vanlig dag hemma, varvat med uppdatering om att vi fortfarande bara är två i stugan? 

För att återgå till det tidigare träningstemat: Helt har jag ändå inte slutat träna, även om träningen nu är på en helt annan nivå. Mitt gym-medlemskap är uppsagt sedan länge, och sedan dess har jag klarat mig med mitt lilla portabla hemmagym. Jag har en stor boll, matta, gummiband, en kb på 6 kg och en hantel på 3 kg. 

Förvånansvärt långt kommer man med liten gym-utrustning och lite vilja. Viljan har varit det större problemet med detta minigym kan jag lova! När graviditeten och återhämtningen är undan tänker jag definitivt skaffa ett gymkort igen eftersom jag saknar de tunga vikterna, men det här är ett bra komplement. 

Just nu tränar jag (när jag väl gör det) till Olga Rönnbergs mammafitness program. Det är lätta övningar anpassade för befintlig graviditetsvecka. De håller en passlig nivå för mig tycker jag och fokuserar på rörlighet, andning, avslappning och de muskler man behöver för förlossning och för första tiden med ett litet barn. I fredags hade jag en massa energi så då var jag dels ut och gå, dels gjorde ett halvtimmes mamma-pass och jääädrans vilken träningsvärk jag hade i benen dagen efter. Kombon träningsvärk+förvärk var ju mysig.. 

Gravidlistan 40+0

Sablar vad dålig man kan vara på att uppdatera. Hela dagen igår tänkte jag göra listan, men det var skönare  bara ligga och spotta i taket, typ. 

Nu vill jag ändå få nerskrivet min sista gravidlista. Det må sen gå två veckor ännu innan bebis kommer till världen, men jag håller mig till de jämna veckorna. Knappast av intresse för någon annan men en vacker dag kan jag själv vilja titta tillbaka. 


Halsbränna: Slutade nästan helt för någon månad sedan. Lite smått någon kväll om jag ätit sent, men det är allt. 
Ryggbesvär: Nej.
Bäckenbesvär: Nej, hade lite ishias-besvär i början men det har blivit bättre. Då babyn höll på att fixera sig gick det ibland som knivhugg upp i fiffi, men de är också borta. 
Muskel och vadkramp: Nej.
Åderbrock: Nej och så får det helst fortsätta!
Nästäppa: Konstant täppt i näsan. Höger tårkanal har runnit non-stop sedan början av sommaren men det har lättat de senaste dagarna, troligtvis tack vare ett kortison-spray som hjälper att hålla näsan uppe ens lite. 
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig. 
Känsligt tandkött: Ytterligare en sak som försvunnit!
Bättre hy och hår: Håret känns tjockare än normalt och jag behöver inte rensa hårborsten ens. Hyn får man väl säga att är normaldålig. 
Illamående: Nej. 
Viktökning: Angst-framkallande 16 kg. Mycket är i och för sig vätska men det är grymt tufft att se vikten klättra uppåt varje jävla vecka. Det räcker nu!
Trötthet: Ja, den senaste tiden har jag sovit ganska dåligt. Vissa nätter inte alls. Den senaste veckans nätter har ändå varit lite bättre, men det känns som att hur mycket man än sover så räcker energin aldrig dagen till slut. Power-naps hade varit super, men jag har aldrig varit den som kan sova på dagen, i alla fall inte så man skulle bli piggare av det!
Upp och ner i humöret: Kanske lite känsligare, men det lär också bero mycket på rubbad sömn.
Strimmor på magen: Nej. Magen har inte vuxit så hemskt mycket sista tiden, så fortfarande finns det lite överskottshud kvar att ta av. Hoppas det hinner till ännu de maximalt två veckorna jag kan ha kvar. 
Putande navel: Nej, men den känns ytlig och konstig. 
Svullnader: Fortfarande extremt svullna händer och fötter. Till den grad att nävarna inte går att knyta och inga skor går på. Till och med crocsen börjar spänna så om bebis inte tittar ut innan höst-ovädren börjar så har jag ett problem!
Yrsel: Kan hända om jag böjer mig snabbt eller andra snabba rörelser. Sällsynt ändå.
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Också det här har blivit bättre, men så har sommarvärmen också försvunnit. Visst kommer det mommo-kuume attacker ännu, men inte lika ofta som i somras.
Blodbrist/ järnbrist: Det där med Hb som en järnspett har flera kommenterat och skrattat åt, så jag håller kvar den termen!
Sammandragningar: Kan inte direkt säga att jag käner mycket sammandragningar, däremot rätt mycket som mensvärk, troligtvis efter sammandragningar. Sammandragningarna i sig är alltså inte smärtsamma alls då jag inte känner dem om jag inte t.ex. är ut och gå. Då märker man bra att magen blir som en hård strut och det stramar överallt.
Sömnproblem: Som sagt under trötthet: sömnen krånglar. Vissa nätter är bättre men räcker inte till ändå. Vissa nätter kan jag dessutom springa till toa 10 ggr, andra bara en.. 
Nytt konstigt matbehov:  Ingen himo på att slicka på garagegolv eller äta kottar. Inga spännande cravings. Bara lite för mycket socker och saft, man faller lätt för det då man är trött och uttråkad. 


Summa summarum verkar jag enligt listan må bättre nu än för 10 veckor sedan, men det är nog en sanning med modifikation. Jag hade kanske fler gravidsymptom då, men det är nog nu det börjar bli tungt. Magen väger, tröttheten gör att man inte riktigt orkar med. Färre symptom men de som är kvar tar mera kraft kan man väl säga. Ändå är det först de senaste dagarna jag verkligen börjat längta tills att förlossningen ska sätta igång. Man kommer inte undan det så ju förr desto bättre i det här skedet. Det är väl kroppens försvarsfunktion att i något skede göra graviditeten tillräckligt jobbig för att viljan att den ska ta slut ska vara kraftigare än förlossningsrädslan. 

Rådgivningsmage 39+4.