Klumpeduns på smultronjakt

Alltså bara hjälp vad tiden går! Kvällarna är liksom ännu kortare än vanligt - och soffan skönare än normalt. Jag har blivit så slö och förslappad att det inte är klokt. 

Igår blev det för första gången på länge en kort promenad. En promenad med 200 pauser för att plocka smultron. Det har aldrig någonsin funnits så mycket smultron på samma ställe som jag, men de har heller aldrig varit så förbaskat svåråtkomliga. 

Jag skulle träna till slutet. Jag skulle inte bli klumpig och stillasittande. Skadam sa det i v 27 o så var det långt till golvet, jobbigt att komma upp från liggande, tungt att stå längre stunder, svårt att få på skorna då fötterna är så svullna och banne mig tungt att ens gå längre än en kilometer. 

Nu får jag ta och skärpa till mig och faktiskt se till att röra mig mera, kanske finns det ännu en chans att inte bli helt "grönsakifierad" de sista veckorna. Jag längtar till att bli ledig och kunna spendera dagarna med korta promenader och simning (om så att jag lyckas få de lurviga benen att låta bli vara lurviga ens en timme i taget eller så- whats up med att ha en sån grym hårväxt som preggo!? Det är trevligt på huvudet - thats it!).

Men för att detta inte ska bli en klagovisa. Det fins fler än ovannämnda orsaker till att det är kiva att ligga på soffan. Det är då bebis är som mest aktiv och sparkar och rumlar runt. Det är alldeles, alldeles underbart och än så länge skulle jag inte byta bort att vara gravid mot något <3 

Händelserika veckan

PUHH vilken vecka bakom, har inte avsiktligt övergett er redan.. 

Min bil har krånglat, eller egentligen inte bilen men idiot-servicen jag hade den på. Inte mindre än 4 kvällar har gått åt till att åka fram och tillbaka till service och ändå är bilen ännnu inte i skick. Vad är det med folk och att inte kunna något som ens lite påminner om kundbetjäning eller att bara göra sitt jobb rätt? Nåväl, efter många brända proppar vilket bland annat ledde till ett storbölande preggo med de första sammandragningarna så ska bilen nu få åka annanstans för omvårdnad och så hoppas vi på bättre lycka.

Som tur har inte allt varit pest och pina, långt ifrån. På tisdagen fick vi se vårt lilla sprattel för tredje gången. Vi fick också veta vem det är som bor i min mage, jag är för nog en för nyfiken person för att kunna låta bli och det är rätt skönt att slippa fundera ut två namn. Skulle det bara vara möjligt så hade jag säkert försökt ta reda på det redan tidigare. Fast så nyfiken är jag ändå inte att jag skulle börjat försöka mig på bikarbonattest eller ringar i snören. Både tråkig och nyfiken, men vart får folk allt ifrån? Allt såg hur som helst bra ut och i lättnaden som följde har jag börjat shoppa loss. Redan dagen efter köpte jag de första plaggen (kommer försöka fixa det mesta begagnat men de allra första plaggen måste jag ju ha fått skaffa själv, viktigt).  

På lördagen åkte vi till Borgå på kalas och skulle lite snabbt åka o titta på vagn på vägen. Lite snabbt ledde förståss till att vi slog fast köpet och har nu förbundit oss att betala för såväl vagn, tillbehör, bilstol och isofix. Skönt ändå att det som känns som de största besluten och utgifterna är tagna. Nu får vi bara vänta i upp till 12 veckor innan hela härligheten kommer hem - vilken julafton det kommer bli!

Vi hann ändå fram till kalaset nästan i tid och kunde fylla magarna med kaka och se på glada ungar som snurrade omkring. Innan vi var hemma hade jag dessutom hunnit plocka på mig en kass kläder för återanvändning samt badkar och tuttflaska. Julafton igen!

Nu känns det ändå som att någon drämt till mig med en stekpanna, blev inte mycket till vila. Den här veckan hoppas jag ännu hinna med ett besök till huvudstaden, en skolningsdag i långtbortistan, gäster i dagarna två. Ja, hos kosmetologen får jag i alla fall ligga o chilla, så det är alltid något!

Träna när andan faller på

Jag har alltid gått och sagt att jag minsann inte ska bli den där gravida som bara lägger sig på soffan med en fet godispåse och sedan beklagar sig över att vikten stiger. Det kom inte som en överraskning  att graviditeten begränsar möjligheterna lite, men jag hade inte riktigt väntat mig att det skulle bli så lätt att bli lat. Första tidens soffhäng p.g.a. trötthet/bakfyllakänsla blev på lite och då det varit den stressigaste tiden på jobbet så har kvällarna varit extremt korta. Fyra pass per vecka har bytts till typ två. De flesta dagarna blir helt enkelt lite väl stillasittande så när andan faller på gäller det att slå till.

Idag hade jag promenad-date med Karin. Jag cyklade till byn, sedan gick vi runt slottet. Jag gjorde lite styrkeövningar i en klätterställning medan sällskapet mest skämdes över mig, och sedan pedade jag hem igen. Totalt blev det 3,6 km promenad och 6 km på cykel. Det är så himla härligt att cykla nu och det verkar också vara det mest skonsamma för kroppen (min), i alla fall så länge man inte stiger upp o trampa stående. Ändan i sadeln så bäckenet hålls rakt och avlastat. Jag tror faktiskt att cykeln kommer få komma ut oftare än vanligt den här sommaren, för det är klart bekvämare än att gå.

Jag skäller ofta på luktsinnet som har gått från känligt till hyper den senaste tiden, men eftersom det fungerar också andra vägen så är det det aboslut bästa med att vara ute nu. Blommorna doftar, solvarma barr doftar.. för att inte ens tala om hur gott regn doftar, men det vill jag ändå inte känna nu på en stund. Så otroligt härligt det är med lite sommarväder!

Sol eller inte, nu slänger jag mig i soffan den sista tiden av kvällen. Fötterna i högläge för jag är svullen som en boll. Ett kvällsmål i magen och på med ett avsnitt av gympaläraren. Sen ska jag bara ligga här och känna när bebisen far runt i magen <3

Gravidlistan 20+0

Jag kan ju inte vara sämre än precis alla andra som någonsin bloggat medan de väntar barn.. Den första gravidlistan blir väl bra att göra nu halvvägs, så har man något att titta tillbaka till längre fram. (wohoooo vi har kommit halvvägs, jeeee!!!)

Halsbränna: Nja inte direkt. Svagt har jag känt det några ggr, men bara en gång behövt ta en rennie. Har annars aldrig halsbränna förutom efter magsjuka.
Ryggbesvär: Nixpix, nacken har varit riktigt stel dock. Heja akupunktur!
Bäckenbesvär: Lite ischas eller foglossning eller vad katten det nu kan vara efter att ha varit igång länge eller suttit för länge i en bil. Inget att klaga över än i alla fall.
Muskel och vadkramp: Nej, jag klarar mig bra utan tack!
Åderbrock: Nej o klarar mig hemskt bra utan det också!
Nästäppa: Lite, mest på natten. Förståss. Småsnörvlig är jag i och för sig alltid på vårarna men nu började det redan på vintern.
Urinvägsinfektion: Nej, aldrig.
Känsligt tandkött: Ja tyvärr, vissa dagar är det som att borsta tänderna med blodsmakande tandkräm. Riktigt ömt kan det bli efteråt också. Blä. 
Bättre hy och hår: Håret är kanske snäppet bättre, men i ansiktet ser jag ut att ha blivit träffad av en knott-attack eller hagelbössa..
Illamående: Mådde mest illa kring veckorna 6-9 ungefär, då mest på morgnarna men kastade ändå aldrig upp, tack och lov. Sedan dess har jag bara drabbats av kortare stunders illamående, de senaste fem veckorna typ 1 gång. 
Viktökning: Hemska 5 kg varav 3 den senaste månaden! Vad händer, hjälp?!
Trötthet: I början var jag nog trött jämnt men de senaste veckorna har jag dagtid varit pigg som en mört. Klockan 22 är det ändå oftast som att bli klubbad av stekpanna.
Upp och ner i humöret: Tycker mitt humör varit ovanligt jämnt de senaste veckorna, men visst händer det att jag börjar gråta av precis ingenting. Nyaste transformers filmen är fortfarande på hälft för att jag blev så ledsen då de var dumma mot Optimus prime... Även här måste jag väl också säga att humörsvängningarna var fler och kraftigare i början av graviditeten.
Strimmor på magen: Ja, men de är gamla. Kom redan i tonåren, troligtvis för att jag gick upp i vikt rätt kraftigt i högstadiet. Nya lär nog komma, har inga illusioner om att klara mig undan.
Putande navel: Nope, men kanske lite, lite grundare än innan.
Svullnader: Ben/fötter svullna som attan. Stödstrumpor är goda vänner men hur gör man då sommarvärmen kommer?
Yrsel: Händer, men sällan riktigt kraftigt. Att luta sig mot något eller sätta sig ner några sekunder brukar räcka. 
Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Vid träning märker jag att jag blir varm fortare. Fryser också lite mindre om fötterna än annars. Riktiga svettningar kan jag ändå inte påstå att jag skulle ha, är världssämst på att svettas i allmänhet :D
Blodbrist/ järnbrist: Nej och blir förvånad om det händer. Har hb som ett järnspett!
Sammandragningar: Tror jag inte, ska bli spännande (skrämmande) att märka hur de känns.
Sömnproblem: Ibland, men mest reagerar jag på att jag drömmer massor av helt konstiga drömmar. Aldrig om barnet, tyvärr. Wc-springet stör också nattsömnen en del. De få nätter jag inte är upp känner jag mig oftast som en ny människa på morgonen. De dagar jag ska på jobb skulle jag vilja sova till 12, när jag är ledig vaknar jag senast 8 fastän jag gärna skulle vilja sova myyycket längre.
Nytt konstigt matbehov: Inte direkt. Äter mer mjölkprodukter och frukter än normalt och jag som annars inte är någon vän av glass skulle gärna äta det varje dag. Tomater hade jag avsmak för men det börjar lätta lite nu. Det enda som absolut inte gått att få ner var hemlagad räksoppa. Totalt jävla oätligt.

Kapitel 2 - vintern

Förr eller senare måste otur vända eller hur? När termometern plötsligt visade -26 och det började snöa, var huset klart och vi njöt av tillvaron. På nyårsafton firades inflyttningsfest i goda vänners lag (och volym 2 med härliga kvinns i februari). Sambon var själaglad åt att ha en gård att skotta snö på.

Julbocken Ture. Tur-e. 

Vad kunde väl göra livet ännu lite bättre då? Att springa ut, i bara tröja i -26, till nämnde snöskottare för att vifta med en sticka med två granna streck på? Jajjamän!

Efter det följde ett par veckor av ömsom glädje, skräck och väntan innan tidig ultra som visade att ett litet hjärta nu pickade, på alldeles rätt ställe.

Så, det var snabbspolningen av vad som hänt sedan bloggen tystnade. Bloggen må ha varit tyst, men livet har minsann inte varit händelselöst för det. <3

När allting faller

Den här bloggen började som någon form av tränings- och motivationsblogg. Som så många andra så slutade jag skriva då det blev jobbigt. Här följer en (bort?)förklaring.. 

Som jag vid flera tillfällen nämnt så var förra året inget bra år för mig. När 2014 tog slut var jag on top of the world. Jag hade nästan nått min målvikt, jag var mer vältränad än någonsin tidigare och var glad som en lärka. Sedan tog tiden med min härliga PT slut. Jag hade kunnat fortsätta som tidigare, men man kan väl säga att livet kom emellan. Jag blev sjuk. Det som började i lycka slutade i utomkvedshavandeskap och jag blev mer eller mindre sängliggande i över en månad. Jag kom "lätt" undan trots allt, men det var en psykisk påfrestning. Alla som någongång har hängett sig åt tröstätande vet resultatet av att ligga ner en månad och vara ledsen. Efter det var det minst sagt svårt att ta sig "upp på hästen igen" men sakta kom jag in i gamla vanor men aldrig upp i den tidigare träningsmängden. 

När väl sommaren kom började jag må bättre, men då tog det inte länge innan följande bakslag. Jag blev gravid igen. På grund av det som hänt slutade jag genast träna, livrädd för att skada mig ifall det igen satt på fel ställe. Ett litet tag senare fick jag missfall igen och var tillbaka på botten. 

Egentligen kan jag inte säga att jag ens kommer ihåg så hemskt mycket av 2015. Gjorde jag många roliga saker? Jag vet inte om jag egentligen tyckte något var riktigt roligt längre, gick nog till en viss del i dvala. Bara att hålla uppe fasaden någorlunda var påfrestande. 

När hösten kom bestämde vi oss för att börja på ett nytt kapitel, det var det ni fick läsa om igår.  I samband med flytten sade jag upp mig från mitt älskade gym i ekenäs. Vägen dit blev för lång för att det skulle vara praktiskt. 

Jösses vad ett gym kan göra för motivationen. Jag böt alltså till ett annat gym på annan ort. och vantrivdes som attan. Nu har jag sagt upp mig också från det, och kommer satsa på hemmaträning och feelgood en tid framöver. Jag vill hitta rörelseglädjen igen. Glädjen i största allmänhet. Men det får bli nästa kapitel.. 

Kapitel 1, Hösten.

Jahapp, som ni märker går jag inte att lita på för fem röda lingon. "Hörs om en vecka".. Ibland går tiden helt enkelt lite fortare än annars.

Hösten, vintern och våren vågar jag påstå att har varit de mest hektiska i hela mitt liv. För att börja någonstans så inleder vi med hösten som första kapitel i denna lite för långa saga. Det jag inte berättade efter inlägget för en vecka sedan *host host*, var att vi gick och blev husägare, till vårt drömhus ute på landet. Det förmodlligen enda positiva med år 2015. 

Oktober gick åt till konditionsgranskning, köp, sukta efter inredning o.s.v. I november fick vi nycklarna och kunde börja varva de otaliga inhandlingresorna med de ändringsarbeten inne vi bestämt oss för (och så lite till som kom på vägen..). Mycket gick att åtgärda med skurborste och tvättmedel, men vår smak gick väldigt mycket stick i stäv med tidigare ägarens. En i princip total ytrenovering gjordes från och med november och pågick tills början av Januari. Endast badrum, toalett och gästrum undkom större ingrepp. Alla andra rum fick byta tapeter och färg och nu ser det till 90 % ut som vårt drömhus även invändigt. Större projekt som badrum och kök sitter på "ca 15-års åtgärdslistan".

Gästrum. Inte det mest självklara tapet- och färgvalet - men orka fega :) 

Det viktigaste flyttlasset, det vill säga madrasserna, gick medan ännu bara sovrum, badrum och hjälpkök var klara. Hälften av köksinredningen stod i princip som en tillfällig köksö mitt i köket och resten av rummen var fullkomliga arbetsplatser. Slipdamm på de mest konstiga ställen men vi firade i alla fall självständighetsdagen i vårt alldeles egna hus - eller hälften av det.

Absolut inget var på sin egen plats - undagtaget jag, sängen och godiset.. 

Hösten kom och gick med en väldig fart, vi hörde knappt hur det ven i knutarna och hur regnet smattrade på taket på grund av kompressorer och andra verktyg som gick i ett. De enda gångerna jag ens tänkte på att det var höst var då madrasser och soffa skulle flyttas - naturligtvis i fullkomligt ösregn. Eller när jag som bott hela mitt liv på landet, med undantaget gästspelet i Ekenäs City på 7 år, var mörkrädd som attan. Jösses vad rädd jag var åt minsta lilla ljud. Vindflöjeln som gnisslade i vinden fick sambon snällt klättra upp och smörja. En enligt mig skrämmande staty fick flytta. En grå hund som plötsligt stod bakom mig i mörkret och regnet en dag blev förmodligen ännu räddare än jag som skrek till i högan sky, den har inte synts till sedan dess i alla fall. Sorry vovven.. 

Jag säger var mörkrädd - det är lätt att säga nu då dygnets flesta timmar börjar vara ljusa, men jag hoppas ha vant mig lite innan nästa höst kommer. Att knycka sig för allt och lite till kan inte vara bra för pumpen..

Det var hösten och kapitel 1, för hus och renovering var precis det enda som fanns just då.