Förklaringar

För första gången på länge känner jag mig taggad på att blogga igen. Kanske börjar ni igen se mig mera i svängen igen. 

Jag fick en släng av kalla fötter i våras. Jag som hållit min blogg lite semi-anonym i många år började plötsligt höra om flertalet bekanta som läser. Det dumma är att jag skämdes över att skriva en blogg om bara träning och vikt. Liksom - vad tror jag att jag är? De facto vet jag att det finns de som läser för att de hoppas på att jag ska misslyckas i min kamp mot (med?) min kropp, men jag kan ju inte låta bli att skriva bara för att de inte ska ha något att roa sig åt. Dessutom vill jag tro att flertalet läser av genuint intresse och/eller välvilja.

Förutom de kalla fötterna så har jag haft en jobbig vår, ja också sommar. Ärligt talat har det här varit det tyngsta året psykiskt under mina snart 27 år. Av anledningar jag inte vill gå ut med här hade jag under våren flera månaders totalt träningsförbud. De månaderna räckte till för att sparka ut mig ur en bra rutin. Förutom avsaknaden på rutin har jag psykiskt mått riktigt värdelöst, och alla som känner mig vet att det är första ingrediensen till tröst- och smygätande. 

Oftast då en vikt- och träningsblogg går i stå är det på grund av att skribenten kommit ur kurs, tyvärr var det så också för mig. Det här pissiga året har förutom x-antal gråa hår gett mig 8 kg åter. De 8 kg:na får mig att känna mig som en flodhäst, vissa dagar vill jag knappt visa mig bland folk. Andra dagar drar jag glatt på mig bikinin och kan inte bry mig mindre. MEN de dåliga dagarna finns där (och leder till ytterligare tröstätande) och det irriterar mig något alldeles otroligt. Förnuftsmässigt vet jag att jag fortfarande är otroligt långt ifrån den jag varit, men ändå står hjärnspökena där. Jag borde inte skämmas över mina kilon, men det gör jag ändå. Dels för att jag via bloggen "skrutit" om hur duktig jag varit. Know what, jag är inte så duktig. Det är ju bara det att det är de positiva sakerna man oftast väljer att skriva om. 

Idag känns ändå som att jag haft ett genombrott. Matmässigt har jag levt hela min två veckors semester som att det var den sista dagen jag får mat, och har siktat på att börja ett bättre och hälsosammare leverne på måndag då jobbet igen börjar. No shit - börja på måndag, hört den förut anyone? Men, idag har faktiskt varit en bra dag. Tidigare var bloggen närmast ett verktyg för att hålla mig på banan, förhoppningsvis så också den här gången. 

En sak som jag tror att har bidragit till att jag vill blogga igen är att mitt tilltörnade självförtroende fått en liten knuff i rätt riktning under ledigheten. En av de bidragande faktorena var att en vän drog mig med till Model Lab i Åbo, ni vet, orsaken till alla nya profilbilder på fejjan senaste tiden. Det mest speciella med den här dagen var att deras kameror inte lade till 5 kg, snarare drog de bort 10 kg. Antingen det, eller så är jag faktiskt inte så gräsligt stor och fladdrig som jag vissa dagar intalar mig själv. Det finns mycket kvar att göra, och perfekt kommer jag aldrig bli, men att se att resultatet av fotograferingen överraskade mig själv och var riktigt hälsosamt för hjärnkontoret. Eftersom jag är nöjd med bilderna så passar jag på att spamma alla tillgängliga sociala medier - bloggen inget undantag. (Och så får de som tycker jag är en självgod ragata lite vatten på kvarnen också - samtidigt som de kan få glädjas åt mitt misslyckande senaste halvår. Den får jag bjuda på ˆˆ). Jo, en sak till - om ni ännu troget har kvar mig på era läslistor så blir jag väldigt glad över kvarlämnade spår, det är roligare att blogga då. Jag ska också försöka bli bättre på att kommentera i alla de miljonerna bloggar jag läser. :) många löften här idag... hjälp.. 

Just nu:

Störigt stolt över konditionen som klarade 5km jogg trots motvind deluxe och mer än en månads totalt träningsuppehåll. 

Tog ett par minuters "paus" vid "djungelgymmet" längs spånbanan för lite armpressar och dips och fortsatte sedan springa. Satan i gatan vad skönt att svettas lite igen, och fasen vad nöjd jag är att jag kom iväg trots stormvindarna. Undrar förresten hur mycket protein det finns i sand, känns som att jag tuggade i mig ett kilo eller två.. 

Det mest förvånande är att jag valde löpspåret framom gymmet. Det brukar vara gymmet jag saknar men nu har jag längtat efter att snöra på löptossorna i flera veckor. Gymmet lockar i ärlighetens namn inte det minsta, men jag är värd att feelisträna en månad nu. Bara göra det jag vill, när jag vill. För tillfället vill jag inte planera och heller inte bli nertyngd av måsten. Träningsglädje och livsglädje!

Utrustning för vinterjogg

"Jag kan inte ge mig ut och jogga idag för det är för halt/mörkt/kallt!"

Jag har sett till att skaffa sådan utrustning att det börjar vara svårt för mig att hitta på en fungerande ursäkt för att slippa springa, i all fall med undantag för kyla kring -20 och då det regnar småspik. Löpning är som känt inte riktigt min favoritgren men vissa dagar överraskar och löplusten kan faktiskt finnas där. Idag var faktiskt en sådan dag och det var med glädje jag letade upp allt som kunde behövas för en löptur en slaskig och skithal kväll i januari. Förståss är mina prylar inget man måste ha, men för mig som inte är något stor fan av löpning så är det viktigt att göra det så bekvämt och smidigt som möjligt.

Absolut viktigast för mig är mina Icebug-tossor som jag köpte i höstas. Fantastiskt bekväm och garanterat halkfri sko. Tack vare att jag pinnat på rätt så bra med löpningen under hösten så klarar mina benhinnor nu av en sko med lite mindre stördämpning också. Dessutom har de goretex yta så det gör inget fast man trampar i vattenpölar nu som då. Värda sin vikt i guld!

Lager på lager-klädsel är något jag blivit riktigt skicklig på om jag får säga det själv. Med en underskjorta i merinoull och en fleecetröja under den tunn-tunna löparjackan mår jag gott också i några minusgrader. På benen använder jag Ullmax vintertights som är helt underbara. Har också en variant från Soc men de ger inte efter en endaste millimeter och har svindålig passform. I princip ser jag ut som en vandrande ullmaxreklam..

Julgubben har två år i rad hämtat användbara prylar för vinterjogg. En pannlampa ifjol och i år en smäcker reflexväst. En julklapp till mig själv, som jag letat efter med ljus och lykta en längre tid, hittade jag i H&M. En tunn mössa med hål för hästsvansen. Hålls på plats så mycket bättre än en vanlig mössa. Jag har alldeles för känsliga öron för att springa utan mössa i finsk klimat från typ augusti framåt.. Så en bandana runt halsen ännu som går att t.ex. dra upp över huvudet vid behov, typ då snålblåst pinar på vid strandkanten som senast.. Sedan är jag minsann fit for fight mot det mesta moder natur kan hitta på. 

För tillfället gillar jag nästan mer att springa på vintern än på sommaren. Man slipper i alla fall ha för varmt! Det finns inga dåliga väder....

Skäms latmask!

Det är redan flera veckor sedan PT-projektet tog slut och tyvärr får vi väl säga att det på sitt sätt var bra tajmat, på ett annat inte.
Under den sista veckan drabbades jag nämligen av en inflammation i tumsenan/handleden som effektivt hindrade mig från att styrketräna. Den veckan höll jag ändå igång med promenader och joggingturer men den påföljande veckan brast motivationen. Innan veckan var slut hade jag dessutom dragit på mig en seg förkylning.

Vips hade 3 veckor dragit förbi med bara några futtiga jogging/promenadrundor. Efter det har det varit mer än lovligt svårt att komma igång igen. Jag gjorde ett styrkepass förra veckan, vilket var både roligt och rejält jobbigt (de facto hade jag redan hunnit tappa massor av styrka! :'( ). Framförallt resulterade det i en grym träningsvärk, faktiskt såpass illa att ytterligare några dagar gick åt till att bota den, och sedan "kom alla julbestyr i vägen" och resten av veckan gick igen i vilans tecken.

Det är inte likt mig att ursäkta bort träningen på det här viset. Igen är det bevisat att det för mig är väldigt farligt att inte kunna träna på några veckor, för jag kommer ur rutinen och får svårt att komma igång igen. Det äckliga, blåsiga skitvädret gör inte lusten att gå i idé mindre heller.. Helst hade jag ju velat lägga mig under en filt och bara pimpla varm glögg..

Nu har jag i alla fall erkänt mina synder, och ska verkligen försöka hitta tillbaka till min rutin. Bara för att jag inte längre har en PT så måste jag som tidigare kunna fortsätta hålla igång själv. Tyvärr har jag också haft lite personliga motgångar på senare tid, vilka har bidragit till motivationsbrist och ibland också tröstätande. Nu har jag dock bestämt mig för att göra en helomvändning och göra något bra av det här istället. Nu vill jag bli påmind om hur härligt det är att träna, i synnerhet känslan efter ett urbra pass eller ett nytt rekord och också den där härliga träningsvärken som bevisar att man gjort något bra.

Varför vänta till nyår då man kan "nystarta" en helt vanlig, blåsig, äcklig måndag i december. Verktygen har jag ju, jag måste bara komma igång igen och inse att jag klarar mig också på egen hand, för min egen skull.

Muskeltest - resultat

För att testa konditionen har jag sprungit coopertest, men också muskelstyrka har testats. Del två gick av stapeln under förra veckan. Testet var "hemgjort" så att min PT valt ut lämpliga övningar för mig. "Hemgjort" betyder att det inte fanns några referensvärden att jämföra med efter det första testet, men det andra testet visade förbättringar jämte tidigare test. I tid är det sex veckor mellan muskeltesten.

Den första övningen var armpressar som jag gjort mot upphöjning. Det lär ska vara bättre att hålla kroppen rak istället för att göra armpressar med knäna i golvet. Om kroppen ska vara rak orkar jag dock inte göra strikta mot golvet, i alla fall inte tillräckligt många för att få till ett vettigt testresultat. Därför lutar jag mot fönsterbrädet istället för golvet. Här blev det en riktigt trevlig ökning på 9 repetitioner. Från 22 till 31. 

Rodd i TRX gav en ökning på fem repetitioner. Från 7 till 12. Nästan dubbelt upp!

Plankan undkommer jag tydligen aldrig. När jag började PT-projektet angav jag en minut i planka som ett av mina träningsmål.Det träningsmålet har varit krossat en längre tid, men "plågan" fortsätter. I test ett stog jag 72 sekunder, nu 90 sekunder.

Ryggresningar i ställning är en övning jag själv anser mig vara ganska duktig på. 27 stycken gjorde jag första gången, med 2,5 kgs tilläggsvikt. Nu var antalet 32 med samma vikt. 

Den sista, och i mitt tycke värsta, övningen var jägarvilan. Seriöst - vadå vila? När det värker och bränner i varenda liten fiber i benen efter bara en liten, liten stund. Futtiga 87 sekunder i test ett, nu 121 sekunder. 

Det verkligt glädjande var att alla resultat förbättrades, procentuellt sett rätt mycket till och med. Och på rätt så kort tid. Det kan kanske tilläggas att jag inte alls övat på vissa av övningarna. Jägarvila har jag gjort kanske 5 gånger i hela mitt liv (för att det är en purhemsk, jätteäcklig övning!). Hur som helst så är jag riktigt nöjd med resultaten och kan konstatera att de där fyra träningspassen per vecka nog gör skillnad i både kondition och styrka. Att det inte syns så jättestora resultat på kroppen är en annan saga, men processer måste få ta tid. Jag må inte vara bekväm med att lägga upp bilder på de fysiska resultaten - men visst finns sådana också även om de kanske inte är supertydliga. Fast så måste man också hålla i minnet att vikt och utseende påverkas av så himla många faktorer och att viktnedgång, fettprocenter o.s.v. sällan är bara svart på vitt.  Det är viktigt att komma ihåg att välmående och hälsa alltid är det viktigaste och hälsa är så mycket mer än bara siffror, vikt och måttband. Jag äter bra, jag tränar bra, jag mår bra. Halleluja!

Coopertest nummer två

Den 29.9 sprang jag mitt livs första coopertest. Nu, sju veckor senare, gjorde vi om testet. Förra gångens resultat blev inte helt exakt uppmätta 2095 meter. Med lika inexakta metoder mätte vi nu upp 2140 meter. Det betyder 45 meter mer nu än för 1,5 månader sedan. Om det är en bra ökning eller inte låter jag vara osagt, men det är i alla fall en ökning. Resultatet sätter mig 60 meter ifrån mitt nästa mål; att räknas som bra istället för medel. En annan liten förbättring var att pulsen sjunkit några slag sedan senaste gång. 

Löpningen har överhuvudtaget gått lite bättre sedan det senaste coopertestet. Jag sade redan då att vetskapen om att jag inte är så dålig på att springa som jag trott fick mig att gilla det mer. Övning ger färdighet och jag har märkt att det plötsligt slutat göra ont överallt då jag springer. Vaderna krampar inte direkt, jag blir inte öm i höfterna efteråt, benhinnorna värker inte.. Istället för min 45-minuters runda som finns inskrivet i träningsprogramet ökade jag självmant till 55 minuter. För att bekämpa att löprundorna uteblir på grund av halka i vinter har jag också investerat i ett par Icebug-skor. Löptossor med nabbar alltså. Nu väntar jag nästan på att det ska bli halt så att jag kan ta dem med ut på jungfrutur. 

Det känns lite tryggt ändå att jag hittat någon form av intresse för löpning och inte bara för styrketräning. Chansen att jag fortsätter också sen då jag inte längre har en PT som kollar upp mig är större såhär. Jag har nog lite ångest för att börja klara mig själv, samtidigt som jag vet att det senaste året har gett mig en massa kunskap och verktyg för framtiden. Och fastän jag hatade min PT lite dagen då hon sade att jag skulle springa Cooper (och lite också dagen då hon sade att test nummer två skulle utföras) så är jag innerligt tacksam över att hon "tvingade" mig till detta. En otroligt bra spark för min löpmotivation och för mitt självförtroende! 

Nu: Tagga för muskeltest del två.. 

Hjälp!

Jag har verkligen tappat 90% av min lust att blogga, det fastän jag ser att ni är några som tappert tittar in här nu som då.

Den första orsaken till bloggtorkan är att jag helt enkelt känner att jag inte har något klokt eller givande att komma med. Vad vill ni läsa om? Vad ska jag skriva?

Den andra orsaken är att jag känner mig skitlöjlig om jag tar en massa selfies hela tiden, samtidigt som bilder på mina fötter typ blir väldigt ointressant i längden. Och en blogg utan bilder är boooring.

Sedvanlig post-gym-klädsel. Yllejacka, gymppatights och klackar.. 

Den tredje orsaken är att jag inte längre orkar sätta igång datorn om kvällarna. Här tänker jag helt skylla på att man ju nu för tiden kan göra det mesta (läs: kolla fb och insta) via telefonen. Att blogga via telefonen blir dock för magstarkt, jag har ju för tusan sms-tumme redan...

Så, en utmaning till ni tappra själar som är kvar här: Vad vill ni läsa om? Kanske till och med dra till med en frågestund? Vad som helst, fast anonymt, så jag får en idé eller två till att fortsätta blogga.