"Herregud vad duktig du är som gått ner så mycket, heeelt otroooligt!" Är jag? Är det?
Att inse sitt eget värde och att se på sina prestationer med andras ögon är svårt. Alla perspektiv ställs på sin kant av att ha förändrats så mycket och även om jag vissa dagar inser alla förändringar så finns det andra dagar då jag inte förstår något alls och enbart känner mig värdelös.
Igår var en sådan dag. Jag har fortfarande svårt att komma ur mitt sockerberoende efter sommarens alla återfall, och nu då jag också kämpar med ett annat beroende så känns det kanske ännu tyngre. Jag kände mig ful, tjock och allmänt olycklig. De facto har jag igen lagt ett kg mellan mig och mitt mål.
Låt mig förtydliga. Jag sitter och mår illa och känner mig fruktansvärt misslyckad av att ha gått upp ett kg. Jag skojar inte när jag säger att jag var väldigt, väldigt nära att börja gråta över detta. Så, ett kilo har jag gått upp. I det stora hela har jag då gått ner 28 kilo istället för 29. Och jag sitter och nästan gråter.
När ska jag inse att mitt värde inte sitter i mina prestationer? Att jag går upp lite betyder inte att misslyckas i stort. Jag är helt enkelt så mycket hårdare mot mig själv än mot alla andra. Jag bara hatar att inte lyckas nå normalvikten som är så förbannat nära. Jag hatar att inte ha gjort något synligt framsteg sedan maj. Jag hatar att jag inte kan älska att jag redan gjort något så här stort för mig själv och min egen hälsa.
Medan jag satt och nästan-grät igår kväll fick jag i alla fall välbehövligt stöd. Det är äkta kärlek då personer i sin närhet offrar sina egna vanor för att stöda mig i mina. Jag blev utlovad att det är helt okej att vi under denna vecka ska äta lätt mat om kvällarna, gå regelbundna långpromenader tills alla förkylningar är väck och helt och hållet utesluta allt synligt socker. Vår belöning blir att äta gott i buffen på Viking Grace nästa veckoslut. Med andra ord blir det 6 stränga dagar och en ledigare dag. Det betyder inte att jag kommer tillåta mig äta allt som kommer i min väg på båten, men jag ska i alla fall inte behöva räkna kalorier under resan. Jag begär inte att andra ska leva som jag vill göra, men jag uppskattar enormt att någon väljer att inte framför mig äta det som jag inte borde äta, eftersom min karaktär annars är helt värdelös för tillfället, och också uppmuntrar mig till att gå på en långpromenad genom att erbjuda mig sitt sällskap.
Det känns inte bättre av att på byn höra att man tror sig vara något, bara för att man ändrats som person. Det är omöjligt att inte förändras till sättet när man förändrar sitt sätt att leva. Jag tycker mig göra mitt bästa för att hjälpa andra, men det går väl aldrig att helt komma ifrån elaka ord. Jag försöker mitt bästa, och jag försöker inspirera andra. Betyder det att jag anser mig vara bättre än andra? Nej, verkligen inte, men om jag med mina ord och handlingar kan inspirera en endaste själ till ett hälsosammare, längre och lyckligare liv så kommer jag ändå tycka att det är värt det.
Där var det igen. Jag vill vara en motivationskälla då det är möjligt. Men hur i hela friden ska jag kunna inspirera andra då jag inte lyckas ta mig själv i mål? Tid, är antagligen svaret på även den frågan. Tid och motivation.
