Var in i matbutiken idag på kvällen och bevittnade något som fick mig att börja må lite halvilla. Före mig i kön stod en mamma med sin dotter på gissningsvis 9-10 år. Både modern och dottern var rejält överviktiga men det vet jag nu inte om hör hit.. I deras korg för inköp låg varsin glass och saftkräm/soppa med gefilus-effekt. Väl framme vid kassan tog mamman en påse godis och slängde upp på kassabandet. Då vände sig dottern om och gav en stoooor kram och tackade högt och ljudligt sin mamma för att hon blev så glad åt godiset.
Varför? Varför blir ett så ungt barn så hysteriskt glad över att mamman lastar upp än mer socker på bandet? Räckte det inte med en glass? Bör kanske tilläggas att klockan var ungefär 8 på kvällen.
Jag är ju den som aldrig skulle anklaga mina föräldrar för övervikten jag hade. Den kröp sig på då jag kunde börja göra mina matval själv men hemma gällde husmanskost och måttlig mängd lördagsgodis. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är lite obehagligt då överviktiga föräldrar så otroligt lätt överför sina kostvanor på sina barn, men det är ännu förståeligt tyvärr. Men då det gått så långt att ungarna hoppar i famnen på föräldrarna av glädje för att få godis då man redan fått glass - har det inte gått lite för långt?
Under hela den tiden jag stod bakom i den LÅNGA kön hörde jag inte barnet tigga efter något. Jag är hyfsat säker på att det var ett spontant inköp, med en ännu spontanare reaktion..
Mitt obehag kommer antagligen ur att jag fick en mycket stark känsla av att mamman hade för vana att köpa barnets kärlek med godis, vilket är så fel så det finns inte..
Sen var det ju det där med gefilus... kombinerat med glass och godis och sockrad saftkräm kommer effekten säkert vara slående. *host host*
