Funderingar på träning och hälsa

För snart en vecka sedan kunde ja ta ut näsan ur postluckan och börja bekanta mig med min nya vän Garmin Forerunner 210. Förstås var jag ju sjuk och sedan var hela veckoslutet fullproppad med program så först på söndag kunde jag gå ut på långpromenad och testa den. Vilken motivation alltså! Jag bara älskar att efter en träning direkt få ett kvitto på hur bra man jobbat genom att se på statistik och exakt veta antalet brända kalorier. Av bara farten blev det ett gympass också på måndagskväll men nu har jag bara suttit fast på jobbet. Jag känner mig som en studerande igen idag, som sitter och gör skolarbeten, då jag jobbar hemifrån några timmar idag. Detta för att kunna ta ut lite marknadsledighet på fredag hade jag tänkt.

Hösten kom ju och med den höstmarknaden. Förstår inte hur jag fortfarande kan tycka att det är så roligt. 

Ännu om det här med gym. Jag har börjat fundera på att byta gym. Då jag började var tanken att jag skulle gå till ett litet gym mer för "vanliga människor". Där finns smala, runda, unga och gamla i en salig blandning, men jag skulle bara hänga där tills jag började "passa in bättre" på något av de lite mer fancy gymmen. Ändå började jag trivas otroligt bra där jag är, men samtidigt uppfyller utrustningen där inte riktigt mina önskemål länge. Vad göra..? Det går ju inte att önska mera utrustning till det här lilla gymmet eftersom det redan är alldeles för trångt. Kanske borde jag till att börja med skaffa ett 10 gångers kort till något av de andra gymmen för att ibland kunna träna andra muskelgrupper med den utrustning som inte finns där jag går nu. Det tål att fundera på! Vill ju absolut inte att träningen ska bli lidande av mitt dåliga självförtroende och folkskygghet.

Jag har varit på fysioterapi idag och med fysioterapeuten diskuterade vi hälsa och viktnedgång. Hon berättade om kunder som gjort LCHF och blivit riktigt sjuka och sedan gått upp mycket och fort direkt då de inte längre klarade av att leva kolhydratfritt. Vidare kom vi fram till att träning är det absolut viktigaste för bestående viktminskning, i kombination med bra mat. Bra mat då så att man kan äta vad som helst och lite av allt så länge man inte går över sitt dagliga kaloriantal. Vi var helt på samma bana och då någon frågar mig hur jag lyckats tappa nästan 20 kg är det här också mitt tips. Alla dieter gör mig sjösjuk, och då har jag inte ens börjat tänka på pulverdieter..

Jag kan fortfarande inte tro att jag av alla människor kanske faktiskt kommer nå min målvikt en vacker dag. Jag blir fortfarande ett hangökex och storligen förvånad då människor märker skillnaden och kommenterar det. Det har ju tagit så många försök tidigare, men alltid stannat efter några kg och sedan gått upp allt tillbaka med "lite" ränta. En delorsak är nog att jag dels tagit tag i mina problem men också att jag tagit mig tid för att läsa på om hur kroppen fungerar och vad som krävs för att tappa kilon och fått ett genuint intresse för hälsan. Om jag någon gång tröttnar på min karriär som bokförare kanske det här vore ett område för mig. 

Näsan i postluckan

De närmaste dagarna kommer ni hitta mig med näsan i postluckan. Inte skägget i brevlådan.
Jag väntar nämligen på paket. Egentligen skulle det vara födelsedagspresent men jag övertalade mina föräldrar att tjuvstarta lite. Vill nämligen kunna använda den här och komma igång ordentligt nu så länge det fortfarande finns ett uns värme i luften. Så i slutet av veckan borde min familj utökas med en sån här:

Motgångar stärker

För några dagar sedan var jag beredd att ge upp en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Nu känns det dock mycket bättre igen. Jag är så glad att jag inte lät någon annan förstöra för mig och nu är jag säker på att detta bara kommer stärka.

Jag är trygg i mig själv och i mitt liv nuförtiden. Tror inte jag någonsin kunnat säga det förut. Är det lycka?
Jag har också fått lära mig att vara stolt över det jag gör och åstadkommer. Jag är BRA på mycket av det jag gör, och jag har rätt att vara stolt. Ibland, men bara ibland, har jag till och med rätt att vara självisk och bara tänka på mig själv. Den insikten ska bli början på ett nytt, skönare och mera avslappnat liv.

Känslan då..

..ens skinny-jeans går fast.
..vågen visar på -15 kg och jag bara kan räknas som överviktig, inte fet. ( usch så fult ord egentligen! )
..det är 12,5 timmar kvar tills sista semesterveckan.
..fredagen hämtar med sig en weekend-resa.


Voittaja!

Tokig i kavajer

HM:s höstkatalog kommer göra mig bankrutt.

Dagens onödiga inlägg

51 timmar och 45 minuter arbetstid kvar till semester. Inte för att jag räknar...

Min historia

Det här är förmodligen ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, och jag är ännu inte säker på om jag ska publicera det. Det här är att erkänna sina egna misslyckanden för alla, men främst för mig själv. Det är det mest skrämmande.

För första gången sedan jag inledde min vitkresa har jag tagit mig tid att titta bakåt och läsa alla inlägg i min gamla smygblogg. Då jag läste de första inläggen gick det direkt upp för mig hur konstig inställning jag hade på detta med viktnedgång. Jag trodde framför allt att det skulle gå mycket fortare. Var tusan fick jag det ifrån? Jag borde ju ha lärt mig att det här med viktnedgång inte direkt är något enkelt efter alla otaliga tidigare försök.

Nu då jag är en bra bit på väg, 13 kg senare har jag ett helt annat tänk. Jag har insett vad som varit mitt problem med mat. Jag säger inte orsak, för någon annan orsak till min övervikt än jag själv och mina val finns inte.

De dåliga valen tror jag att började i högstadiet. Jag har alltid varit väldigt medveten om min vikt och tyvärr alltid jämfört mig med andra. Det kan ha en viss bakgrund i att alltid har fått höra onda kommentarer om såväl vikt, utseende och beteende av en närstående äldre släkting.

Skillnaden mellan högstadiet och lågstadiet var inte skolmaten, båda smakade riktigt illa och jag var kinkig. Skillnaden var att man kunde gå till matbutiken på rasten i högstadiet om maten inte smakade. Det var här man började välja ett salthorn, en bulle, choklad eller liknande istället för knäckebröd och sallad i brist på annat från matsalen. Efter en tid införskaffade evelkåren en chokladautomat till skolan. Bullar och annat snabbinköpt från mataffären mättade inte särskilt länge, och då var chokladautomaten nära till hands.

På grund av min självmedvedenhet angående min vikt ville jag inte att folk skulle se vad jag stoppade i mig, så jag började gömma det. Det hände att jag låtsades gå på toa på lektionstid, men gick istället till automaten. Det var en relativt liten skola, så alla hade lektion samtidigt och korridorerna var tomma = ingen som kunde se.

Det här utgjorde början för mitt smygätas. Värre blev det ännu när jag flyttade hemifrån. Då var jag ju ensam med mitt smygätande mest hela tiden. Jag hade också ett misslyckat förhållande med ett visst mått av psykisk misshandel i bagaget som gjorde att jag var ganska svag psykiskt. Idag har jag (nästan) förlåtit honom (tror jag) och insett att mitt dåliga självförtroende inte gjorde saken bättre då jag bara tog åt mig allt som sades utan att ifrågasätta.

För att kompensera allt godis jag åt hemma i smyg visade jag ofta en hälsosam sida utåt, och det var också bara den sidan jag tillät mig själv att se. Alltså insåg jag inte hur jag hela tiden gick upp i vikt, eftersom jag ju var "hälsosam".

Nu när jag har insett att det är smygätandet som är mitt problem har jag kunnat ta tag i min vikt på ett annat sätt än tidigare. Det är också förklaringen till varför det är första gången viktnedgången faktiskt lyckats. Jag vet att det inte har gått så fort som för många andra, men varför skulle jag jämföra mig med dem egentligen? Jag har lyckats bra hittills, och jag ser ingen orsak till att sluta nu. När jag började fundera på "mina problem" efter att ha sett på viktprogram och läst inspirerande viktbloggar, insåg jag allt dethär.

Det slog mig att jag för flera månader sedan slutat smygäta, gissningsvis i Augusti efter mitt uppvaknande i mitt första viktrelaterade blogginlägg. Den dagen var jag påväg till ett viktigt möte på jobbet och behövde vara snyggt klädd. Mina kostymbyxor behövde ett bälte men alla mina bälten var plötsligt för korta så jag blev tvungen att låna pojkvännens.

Idag står jag för allt jag äter och inte äter, inga gömda godispapper eller smugglingsutfärder till de gemensamma sopkärlen uta på gården. I synnerhet nu då jag skriver ner detta inser jag hur sjukt det beteendet egentligen var. 

Mat är en drog, men som man måste klara av att dosera rätt, varje dag. Alla behöver få äta gott och sött någon gång, men är det mängder man inte vågar stå för, då är det inte normala mängder.