Tokig i kavajer

HM:s höstkatalog kommer göra mig bankrutt.

Dagens onödiga inlägg

51 timmar och 45 minuter arbetstid kvar till semester. Inte för att jag räknar...

Min historia

Det här är förmodligen ett av det jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, och jag är ännu inte säker på om jag ska publicera det. Det här är att erkänna sina egna misslyckanden för alla, men främst för mig själv. Det är det mest skrämmande.

För första gången sedan jag inledde min vitkresa har jag tagit mig tid att titta bakåt och läsa alla inlägg i min gamla smygblogg. Då jag läste de första inläggen gick det direkt upp för mig hur konstig inställning jag hade på detta med viktnedgång. Jag trodde framför allt att det skulle gå mycket fortare. Var tusan fick jag det ifrån? Jag borde ju ha lärt mig att det här med viktnedgång inte direkt är något enkelt efter alla otaliga tidigare försök.

Nu då jag är en bra bit på väg, 13 kg senare har jag ett helt annat tänk. Jag har insett vad som varit mitt problem med mat. Jag säger inte orsak, för någon annan orsak till min övervikt än jag själv och mina val finns inte.

De dåliga valen tror jag att började i högstadiet. Jag har alltid varit väldigt medveten om min vikt och tyvärr alltid jämfört mig med andra. Det kan ha en viss bakgrund i att alltid har fått höra onda kommentarer om såväl vikt, utseende och beteende av en närstående äldre släkting.

Skillnaden mellan högstadiet och lågstadiet var inte skolmaten, båda smakade riktigt illa och jag var kinkig. Skillnaden var att man kunde gå till matbutiken på rasten i högstadiet om maten inte smakade. Det var här man började välja ett salthorn, en bulle, choklad eller liknande istället för knäckebröd och sallad i brist på annat från matsalen. Efter en tid införskaffade evelkåren en chokladautomat till skolan. Bullar och annat snabbinköpt från mataffären mättade inte särskilt länge, och då var chokladautomaten nära till hands.

På grund av min självmedvedenhet angående min vikt ville jag inte att folk skulle se vad jag stoppade i mig, så jag började gömma det. Det hände att jag låtsades gå på toa på lektionstid, men gick istället till automaten. Det var en relativt liten skola, så alla hade lektion samtidigt och korridorerna var tomma = ingen som kunde se.

Det här utgjorde början för mitt smygätas. Värre blev det ännu när jag flyttade hemifrån. Då var jag ju ensam med mitt smygätande mest hela tiden. Jag hade också ett misslyckat förhållande med ett visst mått av psykisk misshandel i bagaget som gjorde att jag var ganska svag psykiskt. Idag har jag (nästan) förlåtit honom (tror jag) och insett att mitt dåliga självförtroende inte gjorde saken bättre då jag bara tog åt mig allt som sades utan att ifrågasätta.

För att kompensera allt godis jag åt hemma i smyg visade jag ofta en hälsosam sida utåt, och det var också bara den sidan jag tillät mig själv att se. Alltså insåg jag inte hur jag hela tiden gick upp i vikt, eftersom jag ju var "hälsosam".

Nu när jag har insett att det är smygätandet som är mitt problem har jag kunnat ta tag i min vikt på ett annat sätt än tidigare. Det är också förklaringen till varför det är första gången viktnedgången faktiskt lyckats. Jag vet att det inte har gått så fort som för många andra, men varför skulle jag jämföra mig med dem egentligen? Jag har lyckats bra hittills, och jag ser ingen orsak till att sluta nu. När jag började fundera på "mina problem" efter att ha sett på viktprogram och läst inspirerande viktbloggar, insåg jag allt dethär.

Det slog mig att jag för flera månader sedan slutat smygäta, gissningsvis i Augusti efter mitt uppvaknande i mitt första viktrelaterade blogginlägg. Den dagen var jag påväg till ett viktigt möte på jobbet och behövde vara snyggt klädd. Mina kostymbyxor behövde ett bälte men alla mina bälten var plötsligt för korta så jag blev tvungen att låna pojkvännens.

Idag står jag för allt jag äter och inte äter, inga gömda godispapper eller smugglingsutfärder till de gemensamma sopkärlen uta på gården. I synnerhet nu då jag skriver ner detta inser jag hur sjukt det beteendet egentligen var. 

Mat är en drog, men som man måste klara av att dosera rätt, varje dag. Alla behöver få äta gott och sött någon gång, men är det mängder man inte vågar stå för, då är det inte normala mängder.

Lurad?

För första gången någonsin har jag fallit för ett erbjudande via telefonförsäljning. Vad är det för fel på mig?
Brukar aldrig lita på sådana då jag i jobbet ser så många som låtit sig luras av telefonförsäljare.

Hälsotidningar måste ha någon kampanj mot just mej. Har de senaste veckorna blivit uppringd av bland annat Kauneus ja terveys och Fitness, nu också då iForm. Undrar om detta kan ha att göra med Plussa- och S-korten som enligt nyheterna samlar information om ens köpvanor?

Den här gången var det en finlandssvensk man som pratade lugnt och tydligt, samtidigt som han hade bra svar på alla frågor och till och med lite humor. Tänk vad lite som behövs ibland!

Orsaker att hata kräftor

1. De är klottiga utav bara f*n.
2. De är fula utav bara f*n.
3. Att ha samma hudfärg som en kokt kräfta är inte skönt, alls. Ajj..
4. Att konstatera att man är allergisk för fanskapen är ännu mindre skönt.




Med anledning av punkt 4: Härefter får ingen fresta mig med kräftor. Ok? Ingen trevlig upplevelse då tungan är för stor för munnen. Två dagar senare låter jag fortfarande som Daffy Duck.

Vaaad ska jag göra under helgen?

VAD ska jag hitta på i helgen är den stora frågan. Det finns ju inget att göra ändå. Inte händer det ju aldrig något här. Eller?

- popkalas
- dans på rian
- dans på fiskarfjället
- dans i SeaFront
- Traktorpulling i piikkiö
- Shopping med mamma
- Diverse band på lokala krogar/pubar
- osv. osv. osv.

Nej, det finns ju inget alls man skulle kunna göra. Dags att tänka om och inleda planering av minutschema för helgen!

Först på schemat kommer i alla fall träning. Jag är så otroligt nära ett mål som skulle betyda så otroligt mycket för mig. För ett halvår sedan var det så långt borta att jag inte trodde det skulle kunna vara möjligt att lyckas. Nu vet jag att jag kan se till att lyckas, och att det i högsta grad är möjigt att det kommer ske ganska snart. Go me!



Dagens tanke:

Är det någonsin en god idé då goda vänner blir mer än vänner. Går det på tok kan det ofta vålla problem för hela vänskapskretsen. Jag vill inte bli inblandad, jag vill inte behöva välja sida och jag vill att alla ska vara lyckliga. Kärlek som växer fram mellan vänner, finns det faktiskt eller är det ett fenomen som ofta beror på att man undermedvetet inte vill spendera sina veckor ensam? När är det kärlek påriktigt och inte huvudet som spelar en ett spratt? I min umgängeskrets är det i alla fall tyvärr mycket sällan det verkar lyckas i längden. Ett vänskapsförhållande kan så lätt bli ett kärleksförhållande, men när kärleken dött ut kan vänskapen vara förlorad. Mitt hjärta gråter för vårt gamla gäng.

minnet

Jag hade ju helt glÖmt bort att jag har en blogg.. dessutom fick (lÅnade) jag en ny telefon av min pappa som jag kan blogga med. Telefontillverkaren verkar tro att skandinaver Är hÖgljudda typer dessutom. HursÅ? ÅÄÖ gÅr endast att skriva med stora bokstÄver.